- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 10. Lloyd - Militärkoloni /
157-158

(1886) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Loyson ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

försvar mot fransmännen i Maj nämnda år vardt han
nämligen sårad och lyckades icke blifva återställd
utan lyte, ehuru han lät uppbryta och å nyo behandla
det svårt skadade högra benet. Medvetandet om att
han knappast skulle kunna återtaga krigsmannens lif
och i synnerhet arten af den förströelseläsning,
som han under tillfrisknandet hade till hands –
riddareromaner, martyrlegender, Jesu lefnadshistoria
samt lefvernesbeskrifningar öfver de båda märkliga
ordensstiftarna Frans af Assisi och Dominicus –, gåfvo
hans tankar en allvarligare riktning. Drömmar och
hallucinationer af religiöst innehåll bemäktigade sig
hans sinne, och han beslöt att utbyta sitt dittills
förda verldsliga riddarelif mot ett andligt sådant,
hvars mål skulle blifva de otrognes omvändelse. Sedan
han genom biktande och de strängaste botöfningar,
hvarunder han ofta hade visioner, invigt sig
till detta nya lif, begaf han sig till Palestina
(Sept. 1523). Men då de dervarande franciskanerna
icke ville låta den oklare fanatikern stanna och
verka der, återvände han till Spanien, lärde,
33 år gammal, latin från skolbänken och öfvergick
derefter till universitetsstudier – allt för att vara
dess bättre rustad såsom kyrkans stridsman. Snart
började han tillika verka som enskild själasörjare,
men antastades af inqvisitionen såsom misstänkt
för trolldom och styrde derför år 1528 kosan till
Paris, hvarest han fortsatte sina studier och erhöll
magistergraden (1534). I Paris var det ock som han
d. 15 Aug. 1534, under betänkliga kollisioner med
universitetsmyndigheterna, lade första grunden till
den innan kort så utomordentligt betydelsefulla
jesuit-orden (se d. o.). Sedan detta samfund 1539
närmare konstituerat sig i Rom samt slutligen, trots
kardinalkollegiets ovilja, blifvit erkändt af påfven
Paul III (d. 27 Sept. 1540), proklamerades L. d. 22
April 1541 till ordensgeneral. Såsom sådan framkallade
han, biträdd af den kraftfulle Jacobo Laynez, den
förening af entusiasm och beräkning, af energi och
smidigt kringgående af svårigheter, hvilken städse
varit utmärkande för jesuit-orden. Också räknade
denna vid L:s död, år 1556, 13 provinser i Europa,
3 i Amerika, 1 i Afrika och 1 i Asien, mer än 100
kollegier samt öfver 1,000 medlemmar. Den hade redan
då af påfvestolen erhållit flere utomordentliga
privilegier och var på god väg att vinna det
herravälde öfver den katolska verlden, som snart nog
skulle sätta den i spetsen för en delvis segerrik kamp
mot protestantismen. L:s dödsdag, d. 31 Juli, blef en
katolsk åminnelsedag, sedan han år 1622 kanoniserats
af Gregorius XV. Hans stoft fick sin hviloplats i
jesuit-ordens kyrka i Rom, San Gesù. Bland skrifter,
som med större eller mindre rätt angifvas såsom
författade af L., märkas L:s och hans samfunds
»andliga exercisreglemente», Exercitia spiritualia
(tryckt första gången 1548) samt ordens utförliga
konstitutioner, Constitutiones (1558). Spanska
jesuiter hafva utgifvit en brefsamling med titel
Cartas de S. Ignacio de Loyola (3 bd, 1874–77).
G. v. G.

Loyson [låaså’ng], Charles, fransk predikant,
mera känd under sitt munknamn, Père
Hyacinthe
[pär iassä’ngt], föddes i Orléans d. 10
Mars 1827. Han fick en utmärkt uppfostran af sin fader
och visade i ynglingaåren lyckliga skaldegåfvor. Sedan
han genomgått Saint-Sulpice-seminariet (1845–49)
och prestvigts, undervisade han vid seminarierna i
Avignon och Nantes, tjenstgjorde sedan i församlingen
Saint-Sulpice och vardt 1861, efter två års noviciat,
munk vid barfota-karmeliternas orden. Beskyddad af
den frisinnade ärkebiskop Darboy, talade L. sedan
1864 med glänsande framgång i Paris från Notre-Dames
predikstol. I synnerhet fängslades de högre klasserna
genom den hänryckande vältalighet, med hvilken
han prisade den äktenskapliga kärleken. Förföljd
af jesuiternas hat och smygande angifvelser,
kallades han några gånger inför påfven, Pius IX,
hvars sympatier han emellertid tillvann sig. Men på
allmänna fredskongressen i Paris 1869 yttrade L. sig
med aktning om protestantismen och judendomen; och
då hans ordensgeneral ålade honom tystnad, bröt han
formligen med karmelit-orden genom sitt ryktbara,
modiga bref af d. 20 Sept. s. å., hvarefter kyrkan
slungade sitt större bann mot honom. Han gjorde då
ett besök i Amerika och mottog der, liksom senare
i England, varma hyllningsbevis. Mot vatikanska
konciliet samt ofelbarhetsdogmens proklamerande
1870 afgaf L. kraftiga protester, infann sig 1871
på gammalkatolikernas kongress och gifte sig 1872
i London med en amerikanska. 1873 läste han mässan
på franska och valdes s. å. af den gammalkatolska
församlingen i Genève till dess kyrkoherde, men
lemnade följande året denna tjenst, emedan rörelsens
anda syntes honom i Schweiz vara »hvarken liberal
i politiken eller katolsk i religionen». Under
Mac Mahons presidentskap vägrades honom i början
tillstånd att predika i Paris, och först 1877 fick han
åter begynna sin uppseendeväckande verksamhet. Han
öppnade i Februari 1879 i Paris en »gallikansk»
kyrka, i hvilken han samlar en hittills tämligen
fåtalig församling. L. fasthåller af tro och
öfvertygelse vid katolicismen, men önskar henne
reformerad i vissa afseenden. Han yrkar, att
ofelbarhetsdogmen må förkastas, att modersmålet
nyttjas i kult och bibelläsning, att presterna få
rättighet att gifta sig, att biskoparna må väljas
af presterskapet och församlingen samt att bikten
må blifva fri och sedlig. Han omfattar nitiskt
den på 1870-talet från Englands episkopalkyrka
utgångna idén om en union emellan olika lands och
verldsdelars kristna kyrkor. Under sitt munknamn
har L. utgifvit bl. a. Matérialisme et spiritualisme
(1867), La famille (s. å.) och Cantiques à l’usage du
culte chrétien
(1876) samt under sitt verkliga namn
predikosamlingar.

Lozère [låsär], departement i sydöstra Frankrike,
bildadt af nästan hela det forna landskapet
Gévaudan samt delar af prov. Languedoc. Areal 5,170
qvkm. 143,565 innev. (1881), deraf omkr. 20,000
protestanter. L. är ett bergland och har den största
medelhöjden af alla franska departement. Det har
sitt namn efter de till Cevennernas centralmassa
hörande Lozèrebergen,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:27 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfaj/0085.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free