Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lucia ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
detta en slutlig redaktion af en Cicero, vare sig
den frejdade talaren eller dennes broder Qvintus.
R. Tdh.
Lucrum, Lat. vinst. – Lucri causa, för vinnings
skull.
Lucullan. Se Lukullan.
Lucullus, namn på en fornromersk slägt, en gren
af den liciniska. Mest bekant är Lucius Licinius
L., född 106 f. Kr. Han utmärkte sig tidigt genom
krigisk duglighet i bundsförvandtsfejden och
det första kriget mot Mithradates. L. tillhörde
optimatpartiet och var en af dess mest framstående
män. Han fick såsom ionsul år 74 f. Kr. öfverbefälet
mot konung Mithradates, då denne, väl rustad,
å nyo började krig. Med skicklighet och framgång
kämpade han mot fienden och tvang honom efter
lyckliga strider till lands och sjös att fly till
sin måg Tigranes, konung i Armenien. Den romerske
fältherren fordrade då Mithradates’ utlemnande; och
då detta vägrades, flyttade han kriget in i Armenien,
der han med en ringa styrka vann lysande segrar vid
Tigranocerta -och Artaxata. Men derefter vände sig
bladet. L. var en skicklig fältherre och skötte på
det hela angelägenheterna i Asien väl, i synnerhet
derutinnan att han så mycket som möjligt skyddade
provinsinnevånarna mot de romerske kapitalisternas
och ämbetsmännens utpressningar och godtyckliga
behandling. Men vid hären var han icke älskad, dels
till följd af en viss högdragenhet i väsendet och
starkt aristokratiska tänkesätt, dels emedan han icke
tillät soldaterna att rikta sig med byte, allt under
det att han sjelf, en fin konstkännare och beundrare
af grekisk bildning, icke afhöll sig från att vinna
konstskatter och andra värderika föremål. Dessutom
hade tjenstgöringen för manskapet varit väl långvarig
och besvärlig, i synnerhet för veteranerna, som redan
uttjent sin tid. Till följd deraf uppstod inom hären
missnöje, och en del af legionerna fick genom folket i
Rom sitt afsked beviljadt. I hufvudstaden framställdes
åtskilliga beskyllningar mot L. af hans motståndare,
bland hvilka kapitalisterna voro mycket verksamma;
och då motgångar på krigsskådeplatsen inträffade
för L:s’ underfältherrar, begagnades förhållandena
skickligt af Pompejus’ vänner, så att denne år 66 fick
befälet i Asien. L. firade dock en triumf år 63 och
lefde sedan i hufvudstaden, der han uppträdde såsom
målsman för adelspartiet mot Pompejus. Mest egnade
han sig dock åt njutningen af ett genom rikedom i
förening med smak och prakt förskönadt lif i kretsen
af bildade vänner, konstnärer och lärde, för hvilka
han var en beskyddare och vän. Hans praktfulla
trädgårdar och palats äro bekanta, äfvenså hans
förfinade sätt att lefva, särskildt i fråga om bordets
njutningar, hvarom flere berättelser äro gängse, så
att »lukullisk» yppighet nästan öfvergått till ett
ordspråk. Han afled år 56, sjuk till kropp och själ.
R. Tdh.
Lucumo (Etrusk. luuchme) var det latinska namnet på
hvar och en af de tolf etruskiske stormän, hvilka
stodo i spetsen för en hvar af förbundsstaterna.
R. Tdh.
Lucus a non lucendo, Lat., »skog heter på latin
lucus, derför att der non lucet» (d. v. s. icke är
ljust), ett från Quintilianus (»De institutione
oratoria», I, 6) härstammande uttryck, som begagnas
för att beteckna en befängd härledning af ett ord.
Luddenätter (luddinätter, i vissa trakter kallade
naddarna l. Valborgs-noran) är flerestädes bland
svenska allmogen benämningen på de 7 nätterna omkring
Filippus (d. 1 Maj). De anses i allmänhet vara
kalla. Att ett afbrott i vårvärmen inträffar under
förra hälften af Maj, härrörande af naturliga orsaker,
har iakttagits såväl i Tyskland och Nederländerna
som i Frankrike. Så talar man i Tyskland om »die
gestrengen herrn Mamertus, Pancratius und Servatius»,
d. 11–13 Maj, hvilka dagar motsvara tiden omkr. d. 1
Maj enligt gamla stilen, och i Frankrike heter det:
»A la mi-mai Queue d’hiver».
Ludder kallas ett antändningsmedel inom fyrverkeriet,
bestående af finkardad bomull, inblandad i en tunn
gröt af mjölkrut och sprit, hvilken blandning efter
torkning sönderplockas och ingnides med mjölkrut. Den
förvaras i öfverbundet kärl, tills den skall
användas. H. W. W.
Luden [louden], Heinrich, tysk historieskrifvare,
f. 1780, d. 1847, var sedan 1806 professor vid
universitetet i Jena samt utgaf bl. a. biografier
öfver Chr. Thomasius, Hugo Grotius och William Temple,
»Nemesis, zeitschrift für politik und geschichte»
(12 bd, 1814–18) och Geschichte des teutschen volkes
(12 bd, 1825–37). Sistnämnda arbete, hvilket utmärkte
sig för sitt goda framställningssätt och ett i
J. v. Müllers anda genomfördt nyktert bedömande
af medeltiden, var dess värre illa planlagdt och
alltför vidlyftigt i förhållande till det material
källforskningen dittills hunnit sofra. Det omfattar
tiden till 1237.
Ludenhoff, friherreskap, hvilket d. 8 Okt. 1653
upprättades till förmån för landtrådet i Estland
f. d. öfversten Hans Wrangel med succession för dennes
anförvandt ryttmästaren Herman Wrangel. Den 22 Maj
1655 blef emellertid Herman Wrangels successionsrätt
till länet förklarad ogiltig, och i stället
förordnades, att detta skulle efter Hans Wrangels
död öfvergå till dennes äldste brorson, riksrådet
och fältmarskalken grefve Karl Gustaf Wrangel, och
hans manliga lifs- och länsarfvingar. Friherreskapet
omfattade godset Ludenhoff i Livland, hvilket Hans
Wrangel erhållit af Gustaf II Adolf under Norrköpings
besluts vilkor. G. F.
Ludgo, socken i Södermanlands län, Rönö härad. Areal
7,941 har. 1,405 innev. (1884). L. bildar med Spelvik
ett till egarna af Öster-Malma och Ludgonäs (nu
Trollesund) omvexlande patronelt pastorat af 2:dra
kl., Strengnäs stift, Nyköpings Östra kontrakt.
Ludi, Lat., lekar; skådespel. De offentliga
skådespelen i det gamla Rom voro ursprungligen af
religiös art, eller fester till särskilda gudars
ära, från början tacksägelsefester för deras hjelp
och hägn. Småningom utbildades de till bestämda
förrättningar, hvilka mer och mer i verkligheten
antogo karakteren af folknöjen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
