Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ludvig. 11. L. XI - Ludvig. 12. L. XII - Ludvig. 13. L. XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slut med konungamakten i Frankrike; men L. ämnade
aldrig göra det. Han beslöt att använda andra medel
mot sina vasaller: list, trolöshet och grymhet. Han
vann några af vasallerna genom penningar, titlar
eller förläningar, Karl den djerfve skaffade han
flere uppror att bekämpa, Paris’ borgare vann han
genom att umgås med dem såsom med kamrater. Derigenom
stärktes hans ställning. Han lät afrätta några af de
uppstudsige stormännen, lönmörda andra och somliga
åter försmäkta i fängelser eller i jernburar. Hans
broder, åt hvilken han måst afträda landet Guienne,
dog 1472, såsom det påstods, förgiftad på L:s
befallning. Osäkert är om L. haft sitt finger med
i broderns död, men visst är att den beredde honom
mycken glädje. Denna tilldragelse föranledde ett
nytt anfall af Karl den djerfve, hvilken L. utan
framgång sökt vinna på sin sida vid ett möte i
Péronne (1468). Kriget slutade dock snart, men
några år derefter (1475) förmådde Karl jämte några
andra stormän Edvard IV af England att angripa
L. Denne förstod dock att afvända faran genom att
mot dryg betalning köpa sig fred i Picquigny. Karl
invecklades vid denna tid i krig i Tyskland och
mot schweizarna, i hvilket senare han stupade,
1477. Hans död gaf L. fullt fria händer att i grund
krossa dessa vasaller, som alltid oroade honom och
förbundo sig med hans fiender. Hufvudmännen för de
mäktiga slägterna Alençon, Nemours, Armagnac, S:t
Pol m. fl. afrättades, och deras land indrogos till
kronan; några familjer utrotades fullkomligt. Utom
de stora besittningar, som han vann till följd af
dessa blodsdomar, förvärfvade han med rätt eller
orätt elfva stora provinser under kronans omedelbara
herravälde, af dem fyra från Burgundiska riket efter
Karls död. Dermed var feodalherrarnas makt i grund
och för alltid krossad. Konungamakten hade ej längre
några rivaler. Äfven rikets inre utveckling låg L. om
hjertat. Handeln uppmuntrades, vägarna förbättrades
och säkerheten på dem upprätthölls. L. var sjelf
en bildad man; han var till och med författare,
och han befordrade bildningen genom inrättande
af nya universitet, genom boktryckerikonstens
införande m. m. Hans hufvudfel voro trolöshet
och grymhet. Derjämte var han mycket vidskeplig
och misstänksam. Af fruktan för stämplingar mot
sitt lif framlefde han sina sista år i fullkomlig
afspärrning på slottet Plessis vid Tours. Han
afled d. 30 Aug. 1483. L. var gift först med
Margareta af Skotland och sedermera med Charlotta
af Savojen, med hvilken han hade sonen Karl
(sedermera konung Karl VIII) samt döttrarna Anna
af Beaujeu och Johanna, Ludvig XII:s första gemål.
J. Fr. N.
12. L. XII föddes i Blois d. 27 Juni 1462 och var son
till hertig Karl af Orléans och Maria af Kleve. Vid
fjorton års ålder tvangs han att gifta sig med
Ludvig XI:s ädla dotter Johanna, hvilken han icke
älskade. Hans ungdom upptogs af galanta äfventyr och
nöjen, men efter Ludvig XI:s död (1483) uppträdde han
med anspråk på förmynderskap för sin omyndige svåger
Karl VIII i stället för
dennes syster Anna af Beaujeu, som Ludvig XI förordnat
till regentinna. Ständerna förklarade (1484) likväl
konungen myndig, men gafvo L. rätt att presidera i
rådet, när den unge konungen ej var tillstädes. I
sjelfva verket öfvertog emellertid Anna makten,
och L., som hatades af henne, ansåg säkrast att
fly till Bretagne, hvars arftagerska, Anna, redan
nu lofvade den ståtlige riddaren sin hand, om hans
förra äktenskap kunde upplösas. Af parlamentet i
Paris förklarad för upprorsmakare, samlade han en här,
men blef slagen och tillfångatagen 1488 samt insattes
i ett hårdt fängelse, ur hvilket han lössläpptes
först 1491. Sedan tjenade han troget Karl VIII och
bemedlade till och med dennes giftermål med Anna af
Bretagne. Sedan Karl aflidit, 1498, besteg L., såsom
närmaste arfvinge, franska tronen, hvarefter han
genast lät skilja sig från Johanna och gifte sig med
sin företrädares enka, hvars stora arfland sålunda
bevarades åt kronan. L. var en mild och godhjertad
furste. Han har hedrats med tillnamnet Père du peuple
(folkets fader) och skulle än mer kunnat förtjena
detta, om han ej af eröfringslystnad drifvits
till ruinerande krig. Han upptog sin företrädares
anspråk på konungariket Neapel och ansåg sig derjämte
vara rätt arfvinge till hertigdömet Milano, enär
hans farmor, Valentina Visconti, var syster till
den siste hertigen af huset Visconti i Milano. Han
eröfrade först detta land (1499–1500) och förenade sig
derefter med Ferdinand af Aragonien om en delning
af Neapel, som med lätthet intogs (1501). Snart
råkade L. dock i strid med Ferdinand om delningen,
och franska hären förjagades ur Neapel (1503),
hvarefter L. genom fördragen i Blois (1504–05) afstod
från detta land. Han sökte snart ersättning på annat
håll. År 1508 ingick han med Ferdinand af Aragonien,
påfven Julius II och kejsar Maximilian ligan i
Cambrai, hvarefter de förbundne kastade sig öfver
republiken Venezia, hvars makt och rikedom väckt deras
afund. L. slog venezianerna, vid Agnadello (1509)
och intog en del af deras område. Men republiken
köpte snart påfvens ynnest, och denne förstod att
vända alla L:s bundsförvandter jämte England och
schweizarna mot L. I striden mot denna öfvermakt gick
Italien förloradt för L., och Frankrike angreps af
fienden. L. måste sluta fred (1514) och dervid afstå
från sina eröfringar i Italien. Trots, dessa krig
kunde L. genom sin sparsamhet nedsätta folkets skatter
och vidtaga en mängd inre reformer, särskildt i
rättsväsendet. Under hans tid började ock renaissancen
reformera franska konsten och literaturen. Efter
Annas död, 1514, ingick L. s. å. ett nytt gifte,
med engelske konungen Henrik VIII:s syster Maria,
men afled, utan att efterlemna någon son, icke
långt derefter, d. 1 Jan. 1515. L:s dotter Claude
var gift med hans efterträdare på tronen, Frans I.
J. Fr. N.
13. L. XIII, konung Henrik IV:s och Marias af Medici
son, föddes i Fontainebleau d. 27 Sept. 1601. Vid
faderns död, 1610, öfvertogs förmyndarestyrelsen af
L:s moder, hvilken, äfven sedan L. 1614 förklarats
myndig, fortfor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
