Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ludvig. 13. L. XIII - Ludvig. 14. L. XIV Dieudonné
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att styra jämte sin landsman och gunstling
marskalk d’Ancre. Denne blef likväl på konungens
befallning mördad (1617), och Maria förvisades
till Blois. Styrelsen föll då i händerna på L:s
gunstling hertigen af Luynes, till föga båtnad
för landet. Afundsjuk öfver dennes makt gjorde
en mängd af högadeln uppror och tilltvingade sig
nya privilegier. Våldsamheter mot protestanterna
framkallade ett nytt hugenottkrig, under hvilket
Luynes dog (1621), efterlemnande en fullständig
oordning i riket. Men snart kom fegeringen i
kraftigare händer. Richelieu blef 1624 förste
minister, och från denna tid vänder sig Frankrikes
yttre och inre historia kring honom ända till
hans död, 1642. Konungen älskade ingalunda sin
store minister, men han insåg, att denne var
oumbärlig. Dessutom utöfvade Richelieu ett så stort
inflytande på konungen, hvilken äfven torde hafva
fruktat honom, att han kunde triumfera öfver sina
fiender, när dessa trodde sig hafva störtat honom,
såsom 1630, då konungens moder hade aflockat L. ett
löfte om kardinalens afskedande, eller 1642, då
Cinq-Mars, kanske med L:s samtycke, bildade sin
beryktade sammansvärjning mot Richelieu. L. var
en svag och vacklande karakter, misstänksam och
dyster till lynnet. I krig visade han sig ofta mycket
tapper. I sedligt afseende var han bland de bäste af
bourbonerna. Han dog d. 14 Maj 1643, sex månader efter
Richelieu, hvars politik fortsattes af Mazarin. –
L. gifte sig 1615 med spanske konungen Filip III:s
dotter Anna (»Anna af Österrike») och hade med henne
två söner, Ludvig, som efterträdde honom på tronen,
och Filip af Orléans. J. Fr. N.
14. L. XIV Dieudonné,
den föregåendes och Annas af Österrike son, föddes
i S:t Germain-en-Laye d. 15 Sept. 1638 och var
endast fem år gammal, när han 1643 efter sin
faders död uppsteg på tronen. Modern och Mazarin
skötte regeringen. L. hade föga lust för bokliga
studier, och ehuru han lärde sig latin, italienska
och spanska, hvilka båda senare språk han talade
flytande, kan hans uppfostran anses hafva varit
tämligen bristfällig. Så länge Mazarin lefde,
skötte denne styrelsen, och L. lät föga tala om
sig. Ingen mer än Mazarin väntade sig något stort
af honom. Men efter sin förste ministers död (1661)
öfvertog L. sjelf regeringens ledning. Mazarin hade
varit hans lärare i politiken, och de händelser han
upplefvat under sin ungdom hade bragt hans förstånd
till mognad, så att han från första stunden hade sitt
regeringssystem färdigt. I hans ögon var konungen
Guds ställföreträdare på jorden, hans makt var utan
gränser (»L’état c’est moi»). Han betraktade sig icke
blott såsom sina undersåtars herre, utan också såsom
egare af deras egendom. Han ville dock äfven vara en
fader för sitt folk och främja dess bästa. Så fattade
L. sitt »métier de roi», och som ingen längre kunde
opponera mot konungamakten, hade han fria händer att
genomföra det. En omåttlig stolthet och hersklystnad
utmärkte honom alltid. 1661 var han nära att börja
krig med Spanien till följd af en etikettsfråga om
hvilketdera rikets ministrar i främmande land skulle
intaga första platsen.
Spanien måste gifya efter. Ännu mer förödmjukades
påfven (1664), när hans trupper hade skjutit på den
franske ambassadörens vagn. Ingen furste har bättre än
L. förstått att välja sina tjenare och att låta deras
ära omstråla honom sjelf. Detta var fallet i synnerhet
under den förra, den lysande, delen af hans regering,
hvilken kan anses slutad med Colberts död, 1683. En
mängd store män, fostrade under hans företrädare,
skänkte då sin glans åt L:s styrelse. Främst
står Colbert, den store ordnaren af Frankrikes
finanser, grundläggaren af dess industri, handel
och koloniväsende. Arméerna och flottan anfördes
då af Turenne, Condé och Duquesne. Louvois, hvars
olycksbringande krigslystnad en tid något
motvägdes af Colberts fredskärlek, omdanade
härordningen. Utrikespolitiken sköttes af Lionne,
en af Frankrikes yppersta diplomater. Literaturen
och konsten hade en blomstringsperiod (»Ludvig
XIV:s tidehvarf»), hvarom vittna namnen Molière,
la Fontaine, Boileau, Racine, Bossuet, madame de
Sévigné, Poussin. Lebrun, Lorrain, Puget, Perrault
o. a. (se Franska literaturen, sp. 260). Denna period
är utmärkt genom en storartad inre utveckling på
alla områden och väldiga krig, i hvilka fransmännen
anfördes af tidens förnämsta fältherrar, och som
slutades med stora landvinningar för Frankrike (se
Frankrike, sp. 218–19). Men efter Colberts död
började lyckan vika ifrån L. Nantesiska ediktets
upphäfvande (1685) medförde landets ekonomiska
förfall. Krigen fortsattes väl, men de fleste af de
store generalerna voro döda, och nederlagen under
spanska tronföljdskriget (1701–15) tvungo L. till de
bittraste förödmjukelser. Några lysande namn pryda väl
äfven denna del af »le siècle de Louis XIV», såsom
Vendôme, Villars, »aftonstjernan på L:s himmel»,
och Fénclon, men de inre och yttre olyckorna voro
så stora, att de undanskymde allt annat. Till det
finansiella betrycket, som ökades af det olyckliga
spanska tronföljdskriget, kommo missväxter och
ett stort uppror, kamisardernas (se Kamisarder),
som kostade 100,000 menniskor lifvet. Dessa olyckor
nedtryckte den då sjuklige konungens sinne. Dertill
kom att flere af hans närmaste anhöriga bortrycktes af
döden, först dauphin (1711), sedermera dennes äldste
son m. fl., så att af L:s en gång så talrika familj
återstod slutligen endast en sonson, Filip af Spanien,
och en sonsons son, Ludvig, som efterträdde honom
på tronen. Djupt krossad dog L. d. 1 Sept. 1715 i
Versailles, varnande sin efterträdare för en sådan
krigslystnad, som han sjelf haft. Folket jublade vid
underrättelsen om hans död; det var alldeles utarmadt
genom hans krig och slöseri. L. hade bragt enväldet
till dess spets. Han gjorde hofvet till rikets
medelpunkt, der allt hvad stort och lysande Frankrike
hade täflade om ett vedermäle af den kungliga nåden,
men han lade ock grunden till de missförhållanden,
som ledde till den stora revolutionen. Under hans tid
blef Frankrike den modellstat, efter hvilken andra
riken sökte omdana sig. Frankrikes inrättningar,
hoflif och literatur efterbildades i hela Europa;
franska språket blef de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
