- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 10. Lloyd - Militärkoloni /
187-188

(1886) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ludvig. 14. L. XIV Dieudonné - Ludvig. 15. L. XV - Ludvig. 16. L. XVI

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bildade klassernas modersmål. Detta allt har förmått
fransmännen att ibland gifva L. det tillnamn han
så ifrigt eftersträfvade: »le grand» (den store). –
L. förmäldes d. 9 Juni 1660 med spanske konungen
Filip IV:s dotter Maria Teresia (d. 1683) och hade
med henne en son, Ludvig (d. 1711). Dessutom hade
han flere barn med sina många älskarinnor. De mest
bekanta af dessa senare äro la Vallière, Montespan
och i synnerhet fru Scarron, mer känd under namnet
ma-dame de Maintenon, med hvilken han lät nemligen
viga sig (trol. 1685), och hvilken ända till hans
död utöfvade ett stort inflytande på hans politik.
J. Fr. N.

15. L. XV., den föregåendes sonsons son, föddes
i Fontainebleau d. 15 Febr. 1710. Hans föräldrar
voro hertig Ludvig af Bourgogne och Maria Adelaide
af Savojen. Vid två års ålder miste han sina
föräldrar, och fem år gammal uppsteg han (1715) på
tronen efter sin farfaders fader, Ludvig XIV. Hans
uppfostran leddes af biskopen i Fréjus, Fleury,
och regeringen fördes under hans omyndighet af
hertig Filip af Orléans, hvilken, äfven sedan
L. förklarats myndig, 1723, förblef hans förste
minister till sin död, s. å. Denne hade förlofvat
L. med en fyraårig spansk infantinna, som 1722
sändes till Frankrike för att uppfostras, men hans
efterträdare i regeringen, hertigen af Bourbon,
skickade henne tillbaka och gifte (1725) i stället
L. med Maria Leszczinska, dotter till förre polske
konungen Stanislaus Leszczinsky. Få regenter hafva
varit så älskade af sitt folk, som L. var, när han
öfvertog styrelsen. Dertill bidrog såväl den öfver
all beskrifning usla förmyndarestyrelsen som minnet
af L:s utmärkte fader och hans egna lysande yttre
egenskaper. Han syntes också i början motsvara folkets
förhoppningar. I sin forne lärare, kardinal Fleury,
fick han en i många afseenden framstående minister
(1726–43), som genom fredskärlek och sparsamhet sökte
bota Frankrikes sår och delvis lyckades deri. Ett krig
fördes väl, det polska tronföljdskriget (1733–38),
hvilket, utan att förorsaka synnerliga omkostnader,
förvärfvade Lothringen åt Frankrike. Icke häller
hade L. ännu förfallit till den moraliska uselhet,
som sedermera gjorde honom så sorgligt ryktbar. Men
småningom började han tröttna på den allvarlige
kardinalen och lyssna till andra rådgifvare. Mot
Fleurys råd störtade han sig i det österrikiska
tronföljdskriget (1740–48). hvilket i många afseenden
blef vändpunkten i hans lefnad. Kriget vållade
ruin för Frankrikes flotta, sjöfart och finanser,
utan att medföra någon landutvidgning. Det var äfven
vid denna tid, som mätressväldet började. Efter tre
systrar af slägten de Nesles vann en ofrälse qvinna,
Jeanne Antoinette Poisson, sedermera markisinna
de Pompadour, hans ynnest, 1745. Ända till sin död,
1764, beherskade hon konungen fullständigt och genom
honom Frankrike. Hon gjorde sina gunstlingar till
ministrar och generaler, hon bortslösade statens
inkomster och störtade Frankrike i det sjuåriga kriget
(1756–63), hvilket bräckte dess makt. Utsväfningarna
förslöade L., som alltmer drog sig ifrån regeringen
och nöjde sig med att
drifva en hemlig utrikespolitik (»Le secret du roi»),
ofta rakt i strid med sina ministrars. Detta
lefnadssätt aflägsnade honom äfven från hans ädla
gemål och hans barn. Efter Pompadour kom grefvinnan
du Barry, hvars namn betecknar det djupaste
förfallet. Det sista spåret af yttre anständighet
försvann. Konungamaktens anseende var redan
förut förstördt. Mot denna usla styrelse sökte väl
parlamentet i Paris protestera, men blef då upphäfdt
(1771). L., en gång kallad le bien aimé (den högt
älskade), dog, förbannad af sitt folk och öfvergifven
af sitt hof, d. 10 Maj 1774 i Versailles. Hans ende
legitime son, Ludvig, dog d. 20 Dec. 1765. – Jfr
Frankrike, sp. 219, 220. J. Fr. N.

16. L. XVI, den föregåendes sonson, tredje son
till dauphin Ludvig och Maria Josefa af Sachsen,
föddes i Versailles d. 23 Aug. 1754. Den 16 Maj 1770
förmäldes han med Marie-Antoinette af Österrike,
och 1774 besteg han tronen efter sin farfader,
Ludvig XV. L. var en sederen och rättänkande man,
som hade den uppriktigaste vilja att förbättra
landets tillstånd och godtgöra de föregående
regeringarnas fel, men han saknade alldeles
den kraft i karakteren, som ett dylikt företag
fordrade. Han blef derför en lekbåll för sin
omgifning, hofadeln och sin gemål, och dessa voro
ej sinnade att afstå några privilegier eller för
folkets skull pålägga sig några inskränkningar. Så
lät L. den store reformatorn Turgot falla och med
honom hans reformer. Samma öde drabbade Necker,
när han yrkade på sparsamhet (se Frankrike, sp. 222
o. f.). Sålunda fortsatte det lysande hofvet att slösa
bort statens medel, och det finansiella eländet blef
allt ohjelpligare. L., som var likgiltig för allt,
utom jagtens och bordets nöjen, lät sina ministrar
styra riket och drottningen hofvet. Detta system kunde
i längden icke bära sig; när alla hjelpkällor voro
tömda, måste riksständerna sammankallas (1789), och
dermed började franska revolutionen. L:s uppförande
under de följande tilldragelserna var ej egnadt att
vinna folkets förtroende. I riksständernas strid om
omröstningssättet tog han de högre ståndens parti,
men tvangs af det tredje ståndet att gifva efter för
dess vilja. Dermed gick i verkligheten konungamakten
förlorad. Nya okloka steg lemnade konungen snart
fullständigt i folkets händer. Genom folkupploppet
d. 5 och 6 Okt. 1789, hvilket uppstått till följd
af en hoffest, tvangs L. att flytta från Versailles
till Paris. Han måste nu åse hur det ena kungliga
prerogativet efter det andra afskaffades, och
till sist beslöt han att fly från sitt upproriska
folk. Men åtskilliga tillfälligheter vållade, att
L. greps under försöket att med sin familj fly
till en gränsfästning och återfördes till Paris
(d. 25 Juni 1791). Derefter blef han tills vidare
afsatt, men återfick sin värdighet, sedan han d. 13
Sept. s. å. besvurit den nya författningen. Mot den i
samma månad sammanträdande nya folkrepresentationen,
Lagstiftande församlingen, uppträdde han till en
början på ett mycket stolt och oklokt sätt och inlade
äfven sitt veto mot några af dess beslut, men tvangs
dock till slut (Mars 1792) att välja sig en ministèr
bland majoriteten i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:29:00 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfaj/0100.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free