Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ludvig. 16. L. XVI - Ludvig. 17. L. XVII - Ludvig. 18. L. XVIII Stanislaus Xaver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
församlingen. Då emellertid L. några månader derefter ännu
en gång protesterade mot tvänne af Lagstiftande
församlingen fattade beslut, utbröt ett
folkupplopp i Paris (d. 20 Juni 1792), under
hvilket konungens person djupt kränktes. Ett
nytt uppror, d. 10 Aug. s. å., tvang honom att
söka skydd hos Lagstiftande församlingen, och
derifrån fördes han med sin familj som fånge
till Tempeltornet. Konungamakten hade dermed
faktiskt upphört; den blef formligen afskaffad af
Nationalkonventet d. 21 Sept. 1792, då Frankrike
förklarades för republik. De ytterlighetsmän, som då
voro vid makten, önskade emellertid konungens död,
dels för att derigenom förhindra den lagliga maktens
återställande, dels äfven af fruktan att han skulle
åter kunna komma till väldet och då återinföra den
gamla regimen. L. ställdes till rätta inför sina
anklagare, Nationalkonventet. Ehuru med kraft
försvarad af Malesherbes, Tronchet och Desèze,
blef han med 387 röster mot 338 dömd till döden,
sedan församlingen förut enhälligt förklarat
honom skyldig till stämplingar mot friheten samt
förkastat en föreslagen appellation till folket. Den
21 Jan. 1793 besteg han schavotten med ett mod, som
efterverlden beundrar, ett försoningsoffer för sina
företrädares brott och sin egen oklokhet. Med sin
gemål (guillotinerad i Okt. 1793) hade han två söner,
Ludvig Josef Xaver Frans (d. 1789) och Ludvig (se
följ. art.), samt två döttrar, Maria Teresia Charlotta
(se Angoulême, sp. 770) och Sofia Helena
(d. 1787). J. Fr. N.
17. L. XVII, den föregåendes och Marie-Antoinettes
son, föddes i Versailles d. 27 Mars 1785 och blef
efter sin äldre broders död, 1789, dauphin. Förut
bar han titeln hertig af Normandie. Han beskrifves
såsom ett barn med många lefvande egenskaper och
stor skönhet. Med sina föräldrar var han fånge
i Tempeltornet och utropades efter sin faders
afrättning, d. 21 Jan. 1793, af det kungliga partiet
till konung. Den 3 Juli 1793 skildes han från sin
moder och öfverlemnades åt skomakaren Simon och
dennes hustru, två uslingar, som gjorde allt för att
kroppsligt och moraliskt förderfva prinsen. De fyllde
honom med starka drycker, tvungo honom att sjunga
oanständiga visor och misshandlade honom förfärligt. I
Jan. 1794 instängdes han i en osund fängelsehåla,
der han helt och hållet lemnades åt sig sjelf. Maten
instacks genom ett hål i väggen; han fick aldrig komma
ut, aldrig ombyta linne. Så tillbragte han tiden,
till dess skräckväldet störtades d. 9 Thermidor
år II (d. 27 Juli 1794). Då nu fängelset öppnades,
fann man en aftärd gestalt, som vimlade af ohyra,
och hvars hufvud och hals voro betäckta af ett giftigt
utslag. Han fick väl då all möjlig omvårdnad, men dog
genom följderna af den misshandling han undergått,
d. 8 Juni 1795. – De läkare, som intygade hans död,
hade likväl aldrig sett honom såsom dauphin och
kunde derför icke intyga den dödes identitet med
Ludvig XVI:s son. Snart uppstodo derför rykten att
prinsen lefde och undkommit, och att ett annat barn
begrafts i hans ställe. Personer uppträdde äfven,
som falskligen utgaf vo sig för att vara L. 1802 dömdes en sådan,
J. Marie Hervagaut, till fyra års fängelse, och 1818
dömdes en annan, M. Brumeau, till sju år. Bland alla
är dock ingen märkligare än urmakaren Karl Wilhelm
Naundorff från Potsdam, som först bodde i Berlin och
1812 slog sig ned i Spandau samt efter åtskilliga
äfventyr 1833 ankom till Paris, der han vände sig
direkt till representationen med sina anspråk, ehuru
utan framgång, hvarefter han 1836 utvisades. Han
dog 1845 i Delft i Holland. Hans familj, som
låter kalla sig Bourbon, bor ännu i Holland. Denne
pretendent framlade så många bevis för att styrka sina
påståenden, att en mängd personer hyllade honom såsom
Ludvig XVI:s son. Än i dag finnas många fransmän,
som i hans familj se de sannskyldige arfvingarna af
bourbonernas anspråk. – Nyligen har påståtts, att
L. räddats ur fängelset af Vendée-öfversten grefve de
Trotté och sedermera under namnet de la Roche lefvat i
trakten af Savenay (Loire inférieure), der han skall
hafva aflidit 1870 (se »La nouvelle revue», 1882).
J. Fr. N.
18. L. XVIII Stanislaus Xaver (af rojalisterna kallad
le désiré, »den efterlängtade»), Ludvig XVI:s broder,
föddes i Versailles d. 17 Nov. 1755 och bar till
1795 titlarna Monsieur och grefve af Provence. Han
erhöll en vårdad uppfostran och visade sig ega bättre
hufvud än sina bröder. I Maj 1771 gifte han sig med
Maria Josefina Lovisa af Sardinien, med hvilken
han icke hade några barn. I hoflifvet lyckades
han aldrig intaga någon mer framstående plats,
utan sysselsatte sig mest med studier och omgaf sig
med filosofer, literatörer och konstnärer, hvilkas
revolutionära åsigter i politik och religion äfven
blefvo hans. Han var sålunda en vän af reformer och
tog derför, när riksförsamlingen 1789 sammanträdde,
det tredje ståndets parti. Detta skaffade honom i
början anseende bland folket, men gjorde honom än
mindre omtyckt på hofvet. Snart öfverskred dock
revolutionen den gräns L. tänkt sig; och då efter
Mirabeaus död (April 1791) han icke längre såg
någon möjlighet att hejda rörelsen, flydde han d. 21
Juni 1791 från Paris öfver Bruxelles till Koblenz,
der han snart blef ledaren af emigranternas försök
att egga de europeiska makterna till ett krig mot
revolutionen. Detta förmådde Lagstiftande församlingen
att d. 1 Jan. 1792 anklaga honom för högförräderi
och d. 16 Jan. förklara honom förlustig arfsrätt
till tronen. Han svarade med att låta utropa sig
till regent af Frankrike, enär konungen enligt hans
åsigt hölls fången. Efter konungens afrättning (1793)
förklarade han sig för förmyndare för dennes son, som
utropades till konung under namn af Ludvig XVII och
utsåg en ministèr. Efter brorsonens död, 1795, antog
grefven af Lille (såsom L. under landsflykten lät
kalla sig) konungatitel och erkändes af de främmande
makterna såsom konung. Han befann sig då i Verona,
dit han flyttat 1794, och hvarifrån han på franska
Direktoriets begäran utvisades i April 1796. Med de
missnöjde i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
