Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ludvig. 4. L. IV bajraren - Ludvig (Ludwig), tyska furstar - Ludvig. 1. Tyska konungar: a) L. den tyske - Ludvig. 1. Tyska konungar: b) L. (II) den unge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Luxemburg, burit den romerska kejsarekronan, tågade
till Italien och började vidtaga åtgärder för att
åt det luxemburgska huset återbörda den kejserliga
myndigheten. En försoning till det yttre inträdde
emellertid redan s. å. En annan afundsman, som fikade
efter kejsarevärdigheten, Filip VI af Frankrike, blef
för L. besvärligast genom det tryck han utöfvade öfver
påfvarna i Avignon. Såväl Johannes XXII (d. 1334)
som hans efterträdare, Benedikt XII (d. 1342),
tillbakavisade också alla anbud om förlikning, ehuru
L. var villig att underkasta sig de mest förödmjukande
vilkor, och ställningen förändrades icke genom
kurfurstarnas förklaring (i Rense 1338) att ett på
röstpluralitet grundadt val af Tysklands öfverhufvud
icke tarfvade påflig bekräftelse. En tredje påfve,
Klemens VI, förkunnade 1346 ny bannlysning öfver
L. och förmådde s. å. fem valmän att utse Johans
af Böhmen son Karl (IV) till tysk konung. En
vidtutseende strid hotade redan att uppflamma mellan
de båda partiernas anhängare, då L. oförmodadt afled
under en björnjagt i närheten af München, d. 11
Okt. 1347. G. v. G.
Ludvig (Ludwig), tyska furstar:
1. Tyska konungar: a)
L. den tyske (Ludwig der deutsche) var yngste son
i kejsar Ludvig den frommes första äktenskap, med
Irmengard. Om hans strider med fadern och, efter
dennes död, med sin äldste broder, kejsar Lothar I,
se artiklarna om dessa båda kejsare. Genom fördraget
i Verdun, 843, fick L. den del af faderns rike,
som låg ö. om Rhen, med undantag af Friesland
och en smal landremsa på nedre Rhens högra strand;
derjämte erhöll han några områden på flodens venstra
strand kring städerna Mainz, Worms och Speier, »på
det i hans rike icke måtte saknas vinodling». L:s
riksdel, som bestod af de tyska områdena Sachsen,
Ostfranken, Alemannien (Schwaben) och Bajern,
och hvartill äfven de slaviska vasallfolken vid de
östra gränserna räknades, är ursprunget till det
tyska riket. Någon tysk riksenhet på denna tid kan
man dock icke tala om. Ty de tyska stammarna voro
från hvarandra skiljaktiga till tungomål, lagar och
seder; de sammanhöllos till ett helt blott genom
sin förening under ett gemensamt öfverhufvud. Snart
erhöllo de äfven sina egna hertigar. I ännu lösare
förbindelse med riket stodo de slaviska lydfolken,
som städse, och ofta med framgång, sökte afskudda sig
det dem påtrugade främmande öfverherrskapet. Oaktadt
fördraget i Verdun och det vänskapsförbund, som
Ludvig, kejsar Lothar och Karl den skallige 851
ingingo i Mersen, blef enigheten emellan bröderna icke
långvarig. Begagnande sig af den rådande förvirringen
i Frankrike, sände L., på det upproriska Aquitaniens
uppmaning, sin andre son, Ludvig, med en här till
Aquitanien för att frånrycka Karl detta land (854),
men det lyckades Karl utan synnerlig svårighet att
förjaga sin tyske brorson. Då 857 ett antal med Karl
missnöjda franska vasaller i hemlighet inbjöd L. att
blifva Frankrikes konung, lyssnade L. med begärlighet
till detta anbud och inföll 858 med en talrik här i
Frankrike, medan Karl var upptagen af striden med
nordmännen. Men på en kyrkoförsamling i Quiersy (vid
Oise, n. om Soissons) beslöto de der församlade
prelaterna att icke aflägga hyllningsed till
L. och att exkommunicera dem, som affallit från
Karl. Ludvigs otillbörliga inkräktningsförsök
strandade på det oväntade motstånd han rönte, och
han måste 859 återvända med oförrättadt ärende. –
Bättre lyckades han i sitt försök att efter Lothar
II:s död tillskansa sig östra hälften af Lothringen,
som tillerkändes honom i det med Karl den skallige
afslutade delningsfördraget i Mersen (Marsna),
870. – De kustland vid Nordsjön, som tillhörde
L:s rike, voro ständigt utsatta för nordmännens
plundringar; bl. a. brändes Hamburg (845), hvadan
Ansgarius’ ärkebiskopssäte flyttades från denna
ort till Bremen. Dessa ofta upprepade anfall från
danskarnas och de östra slaviska grannfolkens sida
föranledde tillsättandet af en hertig (Ludolf) öfver
sachsarna. De tätaste striderna hade L. dock att kämpa
med de slaviska grannfolken i öster, nämligen venderna
(obotriter, welzer, sorber m. fl.) ö. om Elbe och
Saale mellan Östersjön och Riesengebirge, tsjecherna
(i Böhmen), moraverna (i Mähren) och slaverna inom
öfriga delar af den nuv. österrikiska monarkien. Bland
dessa sydliga slaver grundades under L:s regering det
stora mähriska riket af Rastislav (846–70) samt dennes
brorson och efterträdare Zwentibold (870-94). Denna
betydande slaviska makt blef så mycket farligare, som
L:s äldste son, Karlman, 861 flydde till Rastislav
och i förening med denne bekrigade fadern. L.
afvärjde dock denna fara genom att förlika sig med
sin upproriske son. De stormän, som deltagit i
Karlmans upproriska anslag, blefvo dock straffade med
förlusten af sina län. Men de förmåner, som fadern i
denna förlikning beviljade den äldste sonen, retade
nu den andre, Ludvig, till uppror. Den uppbrusande
unge mannen sökte tillvägabringa en förening emellan
sachsare, thüringar och tsjecher; men fadern
förekom i tid detta vidtutseende anslag och nödgade
genom raska åtgärder sin son att söka nåd (866). För
framtiden förebyggde konungen vidare missnöje bland
sönerna genom en klokt beräknad delning af riket i
öfverensstämmelse med forngermansk sed. Han satte
nämligen Karlman öfver bajrarna och deras slaviske,
avariske och italienske grannar, Ludvig (II) öfver
sachsarna och ostfrankerna, hvilka båda stammars
tillgifvenhet den unge fursten förvärfvat, och Karl
(den tjocke) öfver alemannerna. Karlman kämpade
sedermera tappert mot Rastislav och Zwentibold, och
den senare måste (874) underkasta sig tyske konungens
öfverherrskap. – L. dog på sitt slott vid Frankfurt
am Main d. 28 Aug. 876, Med sin gemål, Emma, dotter
till grefve Welf och syster till kejsar Ludvig den
frommes andra gemål, Judit, hade han de redan nämnde
tre sönerna Karlman, Ludvig (den unge) och Karl
(den tjocke), som efterträdde honom i de af fadern
dem anvisade riksdelarna. – b) L. (II) den unge,
den föregåendes son, blef efter faderns död (876)
sjelfständig konung öfver Sachsen och Ostfranken,
som redan under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
