Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ludvig. 1. Tyska konungar: b) L. (II) den unge - Ludvig. 1. Tyska konungar: c) L. Barnet (Ludwig das kind) - Ludvig. 1. Tyska konungar: d) L. bajraren. Se Ludvig, romerska kejsare, 4 - Lusvig. 2. L. Vilhelm I, markgrefve af Baden - Ludvig. 3. L., konungar af Bajern: a) L. I Karl August - Ludvig. 3. L., konungar af Bajern: b) L. II Otto Fredrik Vilhelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
faderns lifstid anvisats honom till konungarike. L.
afvärjde med framgång den franske konungen Karl
den skalliges försök att tillegna sig den del
af Lothringen, som genom fördraget i Mersen 870
tillerkänts Ludvig den tyske; och begagnande sig
af Frankrikes upprörda inre tillstånd efter Ludvig
den stammandes död, nödgade han 880 derjämte de
franske konungarna Ludvig III och Karlman att till
honom afträda äfven den franska andelen af detta
land. Då L:s äldre broder, Karlman, samma år dog,
utan att efterlemna äkta son, tillegnade L. sig
hans riksdel, men afstod dock Kärnten åt hans oäkta
son Arnulf. L. och hans fältherrar hade ständiga
strider med nordmännen. På återvägen från ett möte
med de franske konungarna Ludvig och Karlman angreps
L. vid Thuin (vid Sambre) af en skara nordmän. Han
lyckades visserligen tillbakakasta deras anfall, men
hans son Hugo stupade, dödad af nordmannahöfdingen
Godefrid (880). Ungefär vid samma tid vunno nordmän
i Sachsen en lysande seger öfver en tysk här under
hertig Bruno af Sachsen. Mot andra nordmannaskaror,
som inseglat i Waal och (880–81) öfvervintrade vid
Nijmegen, drog L. sjelf i fält, utan att dock kunna
uträtta något. Följande sommar sköflade de Hasbanja
(i nuv. Belgien) och hela »Ripuarien» (landet emellan
Rhen och Schelde). De plundrade bl. a. det af Karl den
store anlagda ståtliga palatset i Aachen, hvarest de
använde sjelfva det kungliga kapellet till stall,
och brände städerna Köln och Bonn. En här, som
L. mot slutet af året sände emot dem, tyckes föga
hafva uträttat. L. afled 882, utan att efterlemna
någon son, och hans rike tillföll då hans yngste
broder. Karl den tjocke. L. var gift med Liutgard,
dotter till hertig Ludolf af Sachsen. – c) L. Barnet
(Ludwig das kind), tyske konungen Arnulfs son och
efterträdare, f. 893, korades efter faderns död (899)
till konung öfver Tyskland 900. S. å. tillföll honom
äfven Lothringen efter hans halfbroder Zwentibolds
död, men Zwentibolds förnämste rådgifvare, grefve
Raginar af Mons (Hainaut), upphäfde sig till hertig
derstädes (jfr Lothringen). Under L:s korta regering,
som leddes af ärkebiskop Hatto af Mainz, stördes
rikets inre lugn af den babenbergska fejden (se
Babenberg), hvarjämte det hade att lida af
ungrarnas (magyarernas) förhärjande infall. Med
L. utgick d. 20 Juni 911 de tyske karolingernas
ätt på svärdssidan, och konungadömet öfver de tyska
folkstammarna tillföll genom val Konrad af Franken. –
d) L. bajraren. Se Ludvig, romerska kejsare, 4.
S. F. H.
2. L. Vilhelm I, markgrefve af Baden, österrikisk
fältmarskalk, son af arfprinsen Ferdinand Maximilian
och Lovisa Kristina af Carignan, föddes d. 8 April
1655 i Paris och började sin krigiska bana under
Montecucculi, 1675–78, i kriget mot fransmännen. 1677
tillträdde han efter sin farfaders, Vilhelm I:s, död
regeringen i markgrefskapet. Han gjorde Österrike
stora tjenster under striderna med turkarna och
belägringen af Wien 1683. Under de följande åren
deltog han med utmärkelse i kriget med Turkiet och fick 1689
öfverbefälet, hvilket han förde på ett utmärkt sätt,
tills han 1693 fick befälet öfver riksarmén vid öfre
Rhen. Under spanska tronföljdskriget förde han befäl
i Tyskland. Död i Rastatt d. 4 Jan. 1707. L. deltog i
26 fälttåg, 13 segerrika fältslag och 25 belägringar.
C. O. N.
3. L., konungar af Bajern: a) L. I Karl August,
son af konung Maximilian Josef och Augusta af
Hessen-Darmstadt, föddes i Strassburg d. 25 Aug. 1786,
der fadern vid den tiden tjenade som öfverste för
ett franskt regemente. Åren 1803–04 studerade L. vid
universiteten i Landshut och Göttingen samt utgaf
samtidigt några dikter, som vittnade, trots sina
formella brister, om författarens ädla sinnelag och
djupa fosterlandskärlek, tänd af en Johannes Müller
och närd af Tysklands förödmjukelser. Sin varma
kärlek till konsten lade L. i dagen dels genom resor
i Italien 1804, 1817–18 och 1820–21, dels genom
påbörjandet af Glyptoteket, för hvars samlingar
han redan 1804 börjat göra uppköp. I politiken tog
L. deremot före sin tronbestigning föga del. Den 13
Okt. 1825 efterträdde han sin fader och slog genast
in på en mer frisinnad väg: bl. a. upphäfdes censuren
(1825), men dyningar af 1830 års Juli-revolution gjorde
honom misstänksam, ja fientlig mot liberalismen. Sin
gamla böjelse för vetenskapen och konsten var han
nu satt i bättre tillfälle att följa. Universitetet
i Landshut flyttades till München, och de mest
framstående konstnärer kallades till nämnda stad
för att med sina arbeten smycka de storartade
konstbyggnader, hvilka han till största delen på egen
bekostnad lät uppföra. Äfven sedan L., till följd
af den allmänna förbittring och de oroligheter, som
hans svaghet för dansösen Lola Montez framkallade,
d. 20 Mars 1848 afsagt sig kronan till förmån för
sin äldste son, kronprinsen Maximilian (se Bajern,
sp. 1456–57), fortfor han att egna sin tid och sina
tillgångar till konsternas främjande. Kyrkorna i
München, det nya Pinakoteket, Befrielsehallen i
Kelheim och Propyléerna blefvo fullbordade. L. dog
i Nizza d. 29 Febr. 1868. Han förmälde sig 1810 med
prinsessan Teresia af Sachsen-Hildburghausen, moder
till Maximilian, som efterträdde honom på tronen,
och Otto, som 1832–62 var konung i Grekland. L:s
Gedichte utkommo 1829 (3:dje uppl, 3 bd 1839, 4:de bd
1847). Han skref dessutom Walhallas genossen (1843;
2:dra uppl. 1847). – b) L. II Otto Fredrik Vilhelm,
den föregåendes sonson, son af konung Maximilian
II och Maria, prins Vilhelms af Preussen dotter,
föddes d. 25 Aug. 1845 och uppsteg på tronen d. 10
Mars 1864. L. har föga blandat sig i regeringen,
utan mest i ensamhet på något af sina med slösande
prakt inredda lust– och borgslott (Hohenschwangau,
Lindenhof, Berg) hängifvit sig åt läsning och sin
svärmande böjelse för musiken. Han var den bekante
musikern Richard Wagners vän och gynnare. Med kraft
uppträdde L. vid fränsk-tyska krigets utbrott (1870),
i det han genast från början ställde sig på Preussens
sida, utan att afvakta kammarens utlåtande. Fördraget i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
