Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Luftstrupe, trachea, anat., är det rör, hvarigenom andningsluften hos de högre vertebraterna passerar till och från lungorna - Luftströmmar, meteor. - Luftsyra, kem., det namn, som kemisten Th. Bergman 1774 gaf kolsyra, emedan den förekommer i luft - Luftteleskop, astron. - Lufttemperatur, meteor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
början till bronkernas ytterligare förgrening till
och i lungorna (se Lunga). – Broskringarnas tillvaro
är nödvändig, för att röret skall kunna motstå det
yttre lufttrycket och ständigt hållas öppet; deras
frånvaro eller svaghet är en af hufvudorsakerna,
hvarför foster, framfödda tidigare än vid 6 månaders
ålder, icke kunna lefva. Matstrupens läge omedelbart
inpå den icke broskiga delen af luftstrupen medför
å ena sidan möjlighet för matstrupens vidgning,
då en tugga passerar, å den andra att, om en tugga
fastnar, storkning och qväfningsdöd kunna inträffa
till följd af hindrad luftpassage. – Vid undersökning
med laryngoskopet är det, med iakttagande af riktig
ställning och belysning, möjligt att se ända ned till
bifurkationen. G. v. D.
Luftströmmar, meteor. Luften är sällan eller aldrig
i fullkomlig hvila, hvaraf ses, att de krafter,
som verka i atmosferen, icke annat än undantagsvis
hålla hvarandra i jämnvigt. Så snart denna jämnvigt
af en eller annan anledning störes på något ställe i
atmosferen, uppstår derstädes en »luftström» åt det
håll, hvarest motståndet mot rörelsen är minst. I
meteorologien skiljer man emellan horisontala
luftströmmar l. vindar, hvilka framgå någorlunda
parallelt med jordytan, och vertikala luftströmmar,
hvilka äro antingen uppgående eller nedgående. De
vertikala luftströmmarna äro af stor vigt att lära
känna, emedan enligt den moderna meteorologiens
uppfattningssätt vindsystemen på jordytan och i
de högre luftlagren, såväl de, hvilka i medium
af en längre tid äro rådande, som ock de mera
tillfälliga, på ett intimt sätt sammanhänga med
det geografiska läget af dessa vertikala strömmar,
hvilka komplettera den luftcirkulation, hvars
horisontala och understa del utgöres af vinden vid
jordytan (jfr Barometer-minimum). Svårigheten att
genom direkta observationer bestämma de vertikala
luftströmmarnas lägen, hastigheter och höjder, hvilken
svårighet vetenskapen ej ännu lyckats öfvervinna,
synes för närvarande utgöra det vigtigaste hindret
för vidare framsteg i läran om luftens allmänna
rörelser. De horisontala luftströmmarna pläga
ock indelas i eqvatorial- och polarströmmar
efter en nu mera föråldrad uppfattning af
vindförhållandena på jordytan (se Eqvatorealström).
R. R.
Luftsyra, kem., det namn, som kemisten Th. Bergman
1774 gaf kolsyra, emedan den förekommer i luft.
P. T. C.
Luftteleskop (Fr. téléscope l. lunette aërienne),
astron. Före uppfinningen af de akromatiska linserna
(se Akromatism) egde man intet annat medel att i
astronomiska tuben förminska den otydlighet hos
bilderna, som har sin orsak i färgaberrationen (se
Aberration 3), än att gifva objektivet en mycket stor
brännvidd. Denna brännviddens förstoring medför åter
i sin ordning en förökning af hela tubens längd,
hvilken måste vara lika med objektivets och okularets
sammanlagda brännvidder. Vid denna tid
konstruerade man och begagnade också tuber med en
brännvidd af 100 till 136 paris-fot. Med ett sådant
teleskop upptäckte Cassini (d. 1712) fyra af Saturnus’
månar. Auzout (d. 1691) egde en lins med
en brännvidd af icke mindre än 600 fot, men som
var alldeles för obeqväm att använda. Svårigheten
att anskaffa tuber af en sådan längd och
att, oaktadt deras stora tyngd, gifva dem en tillräcklig
lättrörlighet för inriktandet på stjernorna,
gaf först Huygens (d. 1695) anledning att konstruera
teleskop utan tub. Han fäste nämligen
objektivet i ett kort rör, hvilket kunde
höjas och sänkas utefter en lång mast och tillika
var vridbart i alla riktningar. Från nedre änden af
objektivröret utgick ett fint silkessnöre, i hvars
andra ände okular-röret var fastgjordt. Observatören,
som stod på marken inställde objektivröret i dess
rätta höjd, fattade okular-röret med handen, satte det
för ögat och spände på samma gång snöret. Derigenom
vreds objektivröret så, att det inställde sig i rät
linie med okular-röret. För att observera en viss
stjerna behöfde han sedan blott, medan han fortfarande
höll snöret spändt, gå rundt omkring masten tills
stjernan blef synlig genom glasen. Luftteleskopet
kunde naturligtvis begagnas endast under mycket
mörka nätter, då intet främmande ljus inträngde
i okularet från det öppna mellanrummet mellan de
bägge linserna. Ett dylikt instrument, förfärdigadt
under Huygens’ egen uppsigt, användes af Pound och
Bradley till astronomiska iakttagelser. Sedan man
lärt sig göra akromatiska linser, kunde tubernas längd
reduceras så mycket, att man ej vidare behöfde använda
luftteleskop, hvilka också derför snart kommo ur bruk.
R. R.
Lufttemperatur, meteor. En felfri termometer, uthängd
i fria luften, visar ett gradtal, som beror icke
endast af temperaturen i det luftlager, som närmast
omgifver honom, utan äfven af värmestrålningen
från och till aflägsnare föremål. Vid bestämmandet
af luftens egen temperatur, måste derför dessa
främmande inflytelser så vidt möjligt undvikas eller
åtminstone så mycket ske kan förminskas. För att
hindra solstrålarnas direkta inverkan på termometern,
placeras densamma i skuggan. Men som icke blott det
direkta solljuset, utan äfven de från husväggar och
marken reflekterade solstrålarna, när de träffa
termometerkulan, höja dess temperatur utöfver
luftens, bör man hälst söka hindra all strålning mot
termometern från belysta eller uppvärmda kroppar
i granskapet. Detta sker bäst genom att insätta
termometern i en bur af metall eller trä med väggar,
sammansatta af jalusi-spjelor, på det luftvexlingen
omkring termometern må kunna obehindradt gå för
sig. Genom denna anordning förhindras ock, att
termometern under klara nätter afkyler sig under
luftens temperatur till följd af värmeutstrålningen
från honom mot den fria himlarymden, hvarjämte
buren skyddar mot regn och snö. Detta skydd är
nödvändigt, alldenstund, om termometerkulan blifver
våt, hennes temperatur sjunker allenast till följd
af vattendropparnas afdunstning. Det är vidare af
vigt att uppställa termometerburen på en lämplig
plats, i annat fall erhåller man icke den rätta
lufttemperaturen för orten, utan en af speciella
förhållanden beroende temperatur, som i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
