- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 10. Lloyd - Militärkoloni /
237-238

(1886) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lukt, fysiol. Luktorganet bringas till verksamhet genom vissa gasformiga ämnen - Luktnerver, nervi olfactorii, anat. - Luktsalt, farmak., ett namn, som allmänheten i de flesta fall nyttjar om surt ammonium-karbonat - Lukttörne. Se Törne - Luktviol. Se Viola - Lukubrera, arbeta om nätterna. Lukubration, nattarbete - Lukuga, ett vestligt aflopp från sjön Tanganjika till Kongo (se d. o.) - Lukullan l. lukullit, en till arkitektoniska ändamål använd svart, bituminös kalksten eller marmor - Lukullisk. Se Lucullus - Lule-elf, den tredje i afseende på storleken bland Sveriges floder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

andning röner luktorganet en jämförelsevis ringa inverkan
af de i den inandade luften befintliga luktande
ämnena; ty härvid stryker luften hufvudsakligen
genom de nedre delarna af näshålorna, hvilka
ej ega förmåga af luktförnimmelse, och kommer i
jämförelsevis mindre grad upp till luktnervernas
utbredningsställe. Då vi vilja närmare analysera
något med lukten, ställa vi så till, att luften
drages in i de öfre delarna af näshålorna, för
att den i rikligare mängd må komma i beröring med
det egentliga luktorganet. – Någon indelning af de
luktande ämnena hafva vi icke, om vi bortse från den
subjektiva indelningen i välluktande och illa luktande
ämnen. Vi hafva ej ens några specifika benämningar
för olika slags lukter, utan kalla dem efter de
ämnen, från hvilka de utgå, t. ex. nejlikelukt,
anislukt, vaniljlukt o. s. v. – Från de egentliga
luktförnimmelserna böra vi bestämdt särskilja
förnimmelsen af stickande, brännande o. dyl. i
näshålorna, hvilken framkallas, då vissa ångor komma
i beröring med näsans slemhinna. Dessa förnimmelser
äro intet annat än vanliga känselförnimmelser och
hafva intet att göra med luktsinnet. De uppstå icke
häller genom retning af luktnerverna, utan genom
retning af nervus trigeminus (se Hjernnerver),
som förser näsans slemhinna med dess känselnerver. –
Luktsinnet är i mycket olika grad utveckladt hos olika
personer. Hos många är det af ganska liten betydelse,
hos andra är det deremot ganska känsligt. I all
synnerhet gäller det sistnämnda om de af jagt
lefvande naturfolken. Ännu starkare är luktsinnet
utveckladt hos vissa djur, t. ex. jagthundar, i
jämförelse med hvilkas luktsinne menniskans i de
flesta fall är endast rudimentärt. Och dock förmår
vårt luktsinne att af vissa ämnen upptäcka otroligt
små mängder. Man har beräknat, att det behöfver
finnas endast 1/2000000 milligram myskextrakt i
den i näshålorna intagna luften, för att en tydlig
luktförnimmelse skall framkallas. Det enda medlet att
försätta luktnerverna i verksamhet är den adeqvata
retningen genom luktande ämnen. Deremot har man icke
lyckats att genom elektrisk eller mekanisk retning
af luktnerverna framkalla luktförnimmelser.
R. T-dt.

Luktnerver, nervi olfactorii, anat., kallas dels de
två framåt pannloben på hjernans undre yta belägna
hjerndelar, som utgöra första hjernnervparet (se
Hjernnerver), dels, och riktigare, de från dessa
ned i näshålan gående verkliga perifera nerverna. Då
första hjernnerven kommer fram till silbensskifvan (se
Hufvudskål, fig. 4 och 7, S", samt sp. 4 nedtill),
sväller han till en liten, platt, rundad klump
(bulbus olfactorius). Från dennes undre yta utgå
luktnerverna, till ett antal af omkr. 20, tränga
genom skifvans hål in i näshålan, der de utbreda sig
på näsans skilje- och sidoväggar i den luktregionen
beklädande hinnan ned till mellersta musslebenet,
en ända ned till Jacobsonska organet (se d. o.).
G. v. D.

Luktsalt, farmak., ett namn, som allmänheten i
de flesta fall nyttjar om surt ammonium-karbonat
(Supercarbonas ammonicus, »sur kolsyrad ammoniumoxid»,
Ph. Su. Ed. VII; se
Ammoniaksalter 2). Med luktsalt menas äfven hjorthornssalt
(se d. o.), och i England begagnas af damerna
såsom luktsalt (smelling salt) en blandning af
koncentrerad ättiksyra och kaliumsulfat, hvilket slags
»luktsalt» utsänder en stark och stickande lukt af den
bortdunstande ättiksyran. De såsom luktsalt begagnade
ofvannämnda ammoniakföreningarna lukta deremot
stickande ammoniakaliskt och hjorthornssaltet
tillika af den tillblandade vidbrända renade
hjorthornsoljan. Ångorna af dessa luktsalter reta
luktnerverna mycket starkt och kunna derigenom äfven
reta eller stimulera hjernan i viss mån, hvarför de
användas såsom upplifningsmedel vid anfall af vanmakt,
svimningar och dylika tillstötar. Bruket att bära
luktsalt med sig var förr hos qvinnor mera allmänt
än nu. O. T. S.

Lukttörne. Se Törne.

Luktviol. Se Viola.

Lukubrera (Lat. lucubrare), arbeta om nätterna. –
Lukubration, nattarbete.

Lukuga, ett vestligt aflopp från sjön Tanganjika
till Kongo (se d. o.).

Lukullan l. lukullit, en till arkitektoniska ändamål
använd svart, bituminös kalksten eller marmor,
snarlik den likaledes svarta nero antico. Namnet
begagnas hufvudsakligen inom Italien och är taget
efter Lucullus, som först förde bergarten till
Rom. – Ungefär lika är den svenska siluriska
orstenskalken. E. E.

Lukullisk. Se Lucullus.

Lule-elf, den tredje i afseende på storleken bland
Sveriges floder, bildas af två elfvar, Stora och
Lilla Lule-elf, af hvilka den förra, den nordligare,
är hufvudfloden. Bägge hafva sin upprinnelse från de
stora snö- och isfälten i Sveriges högsta fjälltrakt i
öfre delen af Lule lappmark. Stora Lule-elf uppkommer
på Sulitelmas norra sluttning samt flyter till en
början i nordlig och nordöstlig riktning genom de
stora, ödsliga fjällsjöarna Virijaure (572 m. öfver
hafvet), Vastijaure (548 m.) m. fl., upptagande
en mängd tillflöden från de kringliggande fjällen,
tills den utfaller i den öfversta af den märkvärdiga
rad af sjöar – Tsidna-, Snorra-, Kaska- och Stuor
Lule-jaure –, hvilka under det gemensamma namnet Stora
Lulevattnen sträcka sig genom de ogästvänliga, endast
af lappar bebodda fjälltrakterna från granskapet
af svensk-norska gränsen mot s. ö., en längd af
mera än 140 km., och trappstegsvis sänka sig, den
ena störtande ned i den andra genom skummande forsar
eller lodräta vattenfall. Det märkligaste bland dessa
fall är Ädna muorki kurtje, eller Stora sjöfallet, der
vattenmassan kastar sig i tre afsatser utför en brant
af 38,5 m. Straxt nedanför fallet upptages Teusaädno,
en ansenlig, från n. kommande elf och aflopp för en
mängd betydliga fjällsjöar, tillsammans bildande ett
vattendrag af mera än 100 km. längd. Det nedersta af
Lulevattnen, det egentligen s. k. Stora Lulevattnet,
ligger vid 375 m. höjd och upptager från n. Sjaunja-ån
(omkr. 75 km.). Kort efter utloppet ur denna sjö
störtar sig elfven utför de tre Porjusforsarna,
af hvilka den öfversta, Porjus, har 4,1 m., den
mellersta, Napar, 26,4 m. och den nedersta,
Luspakoski, 20,5

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 01:53:22 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfaj/0125.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free