Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lully, Jean Baptiste de - Lum. Se Lumb - Lumachello, Ital., en art marmor - Lumb uppgifves i Vestgöta lagmanslängden vara den förste af Vestergötlands lagmän - Lumbago. Se Ryggskott - Lubricina och Lumbrucius. Se Daggmaskar - Lumbye, Hans Christian - Lumen, Lat., ljus; ljusöppning; mynning, kaliber - Luminös, ljus, klar; utmärkt, förträfflig - Luminais, Evariste Vital - Lummelunda, socken i Gotlands län - Lummerslägtet, Lycopodium L., bot., farmak. - Lumpacivagabundus, eländig lösdrifvare, landsvägsriddare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
franska operans skapelse. Emellertid blef L. – så
mycket han än såsom menniska gjorde sig hatad genom
samvetslös egennytta, servilism och brutalitet
– onekligen en stor organisatör af de franska
musikförhållandena. Han lärde sina musici att spela
efter noter i stället för efter gehör och undervisade
sina skådespelare i uttal och åtbördskonst. Han
införde blåsinstrument i orkestern och dansöser på
scenen samt lät sångarna agera med, i stället för att
som förut sjunga bakom ett galler. Till hela den yttre
teatraliska apparaten sträckte sig hans omsorg. Hans
noggranna musikaliska deklamation samt öfriga nyheter
hafva gifvit franska operan den dramatiska prägel,
som hon alltid bibehållit. Och ehuru hans operor
visserligen förefalla nutiden torra och enformiga,
var L. dock för sin tid en reformator i samma anda
som sedermera Gluck och Wagner, nämligen i syfte
att göra texten till hufvudsak och låta den absolut
musikaliska formen underordna sig under denna. I
Quinault fann han en begåfvad textförfattare,
som lämpade sig efter hans åsigter och bröt med
alexandrinen för att i stället införa kortare, mera
musikaliska versformer. L:s operor bibehöllo sig på
scenen i öfver hundra år (ännu 1801 gafs hans Atys
i Stockholm). Tryckta äro Les fêtes de l’Amour et de
Bacchus (1672), Cadmus et Hermione (1673), Alceste
(1674), Atys (1676), Psyché (1678) samt derefter
en nykomponerad för hvarje år ända till hans död,
som inträffade d. 22 Mars 1687. Dessutom skref han,
jämte en massa tillfällighetsstycken, äfven diverse
kyrkliga verk, som på sin tid uppfördes med framgång.
A. L.
Lum. Se Lumb.
Lumachello [-kä’llå], Ital., en art marmor, till
färgen mörkbrun, som till följd af ytterst talrikt
inneslutna musselskal företer ett egendomligt
färgspel. Den uppträder inom trias-systemet och
förekommer såväl uti Italien som inom andra land,
men ej inom Sverige. E. E.
Lumb (kanske rättare Lum) uppgifves i Vestgöta
lagmanslängden vara den förste af Vestergötlands
lagmän, och han skall hafva stiftat en stor
del af den lag, som efter honom kallades Lums
lag. Han antages hafva varit född i Vånga
socken, och såväl han som hans efterträdare,
Biörn Kialki, lefde under hednatiden.
K. H. K.
Lumbago. Se Ryggskott.
Lumbricina och Lumbricus. Se maskar.
Lumbye [-by], Hans Christian, dansk tonsättare,
född i Köpenhamn d. 2 Maj 1810, blef trumpetare vid
dragonregementet i Odense 1824 och vid hästgardet
i Köpenhamn 1829. 1843–65 uppträdde han i nämnda
stads Tivoli såsom chef för en orkester, med hvilken
han äfven, en »nordisk Strauss», gaf konserter med
dansmusik utomlands (i Stockholm 1860 och 1869). Hans
utomordentliga popularitet såsom dirigent och
danskompositör förskaffade honom vid hans afträdande
från offentligheten bland andra utmärkelser titeln
krigsråd. Mest omtyckta blefvo hans Drömmebilleder,
Amelievals och Champagnegalopp. Efter L:s död, d. 20
Mars 1874, öfvertogs hans orkester af sonen
Georg L., som är känd äfven i Sverige. A. L.
Lumen, Lat., ljus; ljusöppning; mynning, kaliber. –
Luminös, ljus, klar; utmärkt, förträfflig.
Luminais [lyminä], Evariste Vital, fransk målare,
f. i Nantes 1821, var lärjunge af Cogniet och
Troyon i Paris. Han skildrar hufvudsakligen folklif
i Bretagne, med energisk behandling, men något
vårdslös teckning. Bland hans många arbeten må nämnas
Hafsplundrare (1851), Testamentsöppnandet (1853),
Vallfärdare (1857), Gallerna vid anblicken af Rom
(1870) och En jagt under konung Dagobert (1878).
Lummelunda, socken i Gotlands län, Gotlands norra
härad. Areal 2,738 har. 364 innev. (1884). Annex till
Martebo, Visby stift, Norra kontraktet.
Lummerslägtet, Lycopodium L., bot.,farmak., är ett
slägte af mångåriga, ofta refviga, mossliknande
växter, hvilka bilda typen för en egen nat. fam.,
Lycopodiaceae DC., hörande till kl. Cryptogamia
L. Lykopodiacéerna hafva stjelken gaffellikt delad
och täckt af många, små, platta, ej sällan nästan
barrlika blad. Sporgömmena äro antingen samlade
i grenspetsarna i ax af tegellagda fjäll eller
ensamma i bladvecken. Slägtet Lycopodium har endast
ett slag af sporer (mikrosporer) inom vanligast
njurlika sporgömmen, som öppna sig i spetsen eller
undantagsvis å sidan, nära basen. Slägtet Selaginella
PB. har sporer af två skilda slag (makrosporer och
mikrosporer). En art af lummerslägtet, L. selago L.,
har sporgömmena i bladvecken och stjelken upprät
(eller uppstigande), icke bildande långa, greniga
refvor, såsom hos öfriga svenska arter. Dekokt på
denna art begagnas till tvättning å boskapen mot
ohyra; deraf det svenska namnet »lus-lummer». De
öfriga långrefviga arterna användas till flätning
af dörrmattor, och denna användning har förskaffat
dem benämningen »mattgräs». Alla lummerarter äro
ständigt gröna och växa i skogs- och fjälltrakter,
här och der tämligen ymnigt. En art, med det svenska
namnet »jämna», L. complanatum L., har stjelkens och
axgrenarnas blad likformiga och spiralställda, men de
sterila grenarnas blad äro korsvis motsatta och af
två olika slag. Det egendomliga utseendet hos dessa
ständigt mörkgröna eller blågröna, sterila grenar
har föranledt, att »jämna» ganska ofta af allmogen
afplockas under vintern och utbjudes till salu i de
större städerna såsom ett vackert vintergrönt. Rörande
de för medicinskt och farmacevtiskt ändamål använda
sporerna se Nicht. – Under den paleozoiska tiden
utgjorde lykopodiacéerna en betydligt större andel
af den herskande vegetationen än nu. Flere af
dennas representanter, såsom Lepidodendron, voro
t. o. m. trädartade. Äfven den likaledes trädartade
Sigillaria var nära befryndad med dessa växter.
O. T. S. A. G. N.
Lumpacivagabundus (af det komiskt latiniserade
T. lump, stackare, och Lat. vagabundus,
kringströfvande), eländig lösdrifvare,
landsvägsriddare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
