Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lund, uppstad i Malmöhus län med rikets andra universitet och säte för biskopen öfver Lunds stift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lunds universitet) har under mer än
tvänne sekel varit en af härdarna för lärdom
och vetenskaplig forskning i vårt land. I
förbindelse med detsamma stå Fysiografiska
sällskapet och flere andra vetenskapliga
fackföreningar. Akademiska föreningen, stiftad 1830,
har till syfte utvecklingen och förädlingen af
det sociala lifvet vid universitetet.
Katedralskolan, stadens högre allmänna läroverk, som
uppvuxit ur den år 1085 af Knut den helige
inrättade domskolan, är den äldsta offentliga
läroanstalt i Norden och f. n. en af de fem i
vårt land, der profårskurs för
lärarebeställning genomgås. I öfrigt märkas L:s privata
elementarskola, med dimissionsrätt till
universitetet, högre elementarläroverket för flickor,
folkskolelärare-seminariet, fyra folkskolor,
åtskilliga småskolor och enskilda
undervisningsanstalter, en söndags- och aftonskola och ett
stadsbibliotek. Jämte en stifts- och en missionstidning
utkomma på platsen »Lunds veckoblad» (se d. o.;
3 ggr i veckan), »Folkets tidning» (2 ggr) och
»Lund» (3 ggr). – Vid 1884 års slut uppgick
folkmängden till 14,622 pers. (1874: 11,680).
Stadens tillgångar år 1883 voro 902,971 kr.,
skulderna 1,060,861 kr. Pr bevillningskrona
utdebiterades 3 kr. 74 öre för fast egendom, 3
kr. 71 öre för inkomst af kapital eller
arbete. Staden sänder 1 representant till
riksdagens andra kammare. Tillsammans med
annexet Lunds landsförsamling (1,250 har;
1,205 innev., 1884) utgör L. ett prebende af 1:sta
klassen, Torna kontrakt, L:s stift. – På
stadens område ligger i n. v. S:t Liborius’ hög,
mera bekant under den förvrängda namnformen
»Sliparebacken», der fordom de danske
konungarna emottogo hyllning af de skånska
landskapen (Skåne, Halland ooh Bleking). Platsen
bär sedan 1882 en minnessten öfver slaget vid
L. – I närheten af L. märkas Råby
räddningsinstitut (1838), Skånes anstalt för döfstumma
(1871), Malmöhus läns idiotanstalt (1878) och
Hospitalet för sinnessjuke (1879), den största
inrättning af detta slag i Sverige.
L. räknar sina anor tillbaka till hednatiden.
Sitt namn har det af en offerlund, som låg straxt
ö. om staden, och hvaraf spår funnos qvar ännu
i början af 19:de årh. Staden omnämnes i
historien första gången omkr. 940, då den
plundrades och brändes af isländska vikingar, hvilka
foro uppför den då och äfven långt senare
segelbara Höjeå. Sedan kristendomen vunnit inträde
i landet, och Skåne, som då tillhörde Danmark,
kort derefter (1048) blifvit skildt från Roskilde stift,
blef L. (s. å.) biskopssäte, och dermed inleddes
för staden en period af makt och anseende, som
räckte nästan till medeltidens slut. Under den
tredje i ordningen af dess biskopar, Richvald,
lades af Knut den helige, konung i Danmark
(1080–86), grunden till Laurentiuskyrkan, den
nuvarande katedralen, som under åtta sekel spelat en
så framstående rol i stadens öden och utveckling.
Den storartade kyrkobyggnaden, som ej fick
sin like i Norden, var den närmaste anledningen
till att Danmarks 1104 inrättade ärkebiskopsstol
fick sin plats i L. Lunda-biskopen Asker Svensson
bekläddes dervid med primatet öfver Nordens alla
tre riken. L. blef i och med detsamma
Danmarks andliga hufvudstad, der kyrkofurstarna i
makt och myndighet täflade med konungarna.
Omkring domkyrkan uppväxte efter hand icke
färre än 22 andra kyrkor och 7 kloster, och
det rika underhåll, som strömmade till alla
dessa inrättningar, kom äfven staden i öfrigt till
godo, hvilken i synnerhet under 12:te–13:de årh.
växte sjelfva konungaresidenset Roskilde öfver
hufvudet. Under loppet af 400 år ledde 31
ärkebiskopar från L. kyrkans angelägenheter.
I synnerhet de fyra förste, Asker, Eskil,
Absalon och Andreas Sunesson, hvilka innehade
ämbetet i sammanlagdt öfver 100 år, hafva åt
efterverlden lemnat frejdade namn såväl genom
lärdom som genom yttre stordåd. – Med
stadens politiska historia under denna tid
sammanfalla de stora bondeupproren i 11:te och
12:te årh., äfvensom Skånes pantsättning åt
grefven af Holstein i början af 13:de årh., hvaraf
följden blef en resning, under hvilken 300
holsteinska herrar dödades i sjelfva domkyrkan.
L. gaf sig derefter med det öfriga Skåne
under Sverige, 1332, men 1360 återtogs
provinsen af Valdemar Atterdag. Af honom
erhöll staden följande år sina privilegier.
Från Sverige kom det slag, som gjorde slut på
L:s storhetsdagar. Det var år 1452, då Karl
Knutsson med sin här bröt in i Skåne, hvarvid
L. brändes och sköflades samt domkyrkan med
nöd undgick samma öde. Efter denna
hemsökelse blef L. aldrig mera hvad det varit;
den lyftning, som under närmaste tid kunde
spåras, tillintetgjordes vid reformationens
införande, då ärkebiskopsdömet upphäfdes, dess rika
inkomster slogos under kronan, klostren
nedrefvos och staden nedsjönk till en småstad. Det
enda, som påminde om forna dagar, var den
ärevördiga dômen samt biskopsstolen, hvars
numera protestantiska innehafvare under den
återstående danska tiden såg sin myndighet
inskränkt till stiftet. Då Skåne genom freden i
Roskilde (1658) blifvit svenskt, uppstod hos
regeringen den stora tanken att med andra band
än våldets förena den nya besittningen med
det öfriga Sverige, och L. utsågs såsom
gammalt kultursäte till platsen för ett universitet,
hvilket grundlades 1668 och alltsedan utgjort
medelpunkten för stadens lif. – I
krigshistorien skall L. alltid ihågkommas genom det
blodiga slag (se nedan), som der utkämpades
emellan de svenska och danska härarna och för
framtiden betryggade Sveriges nya eröfring. I
L. var det ock som det derpå följande
fredsslutet undertecknades (natten emellan d. 26 och
27 Sept. 1679), hvarvid tillika ett försvars- och
anfallsförbund slöts emellan de båda nordiska
makterna. Äfven från vårt lands sista
storhetstid räknar staden minnen, såsom Karl XII:s
högqvarter under nära tvänne år (1716–17) efter
hemkomsten från Turkiet.
Slaget vid Lund utkämpades straxt n. om
staden d. 4 Dec. 1676. Danskarna inneslöto
det af svenskarna försvarade Malmö, och
konung Kristian V stod sjelf med hufvudarmén i
ett väl försedt läger n. om L. samt hindrade
genom denna ställning den något längre norrut,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
