Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lund, Maximiliana Teodolinda, född Röske - Lund, Troels Frederik - Lund, Hilda Maria - Lunda, socken i Stockholms län - Lunda, socken i Södermanlands län - Lunda, rike uti inre Syd-Afrika mellan Moero- och Bangveolosjöarna - Lundagård. Se Lund - Lundberg, Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stockholm å Mindre teatern 1882–83 och sedermera å Nya
teatern uti både musikaliska och dramatiska partier.
A. L.
Lund, Troels Frederik, dansk historiker, f. 1840,
blef 1871 filos. doktor och är f. n. lärare vid
officersskolan å Frederiksberg. Han har under
utgifning ett mycket omfattande arbete, Danmarks og
Norges historie i slutningen af det 16:de aarhundrede,
af hvars afd. I, »Indre historie», de 7 första
böckerna (om 2,400 sidor) utkommit (1879–85),
behandlande »land og folk», »dagligt liv», »bönder-
og kjöbstadboliger», »herregaarde og slotte»,
»klædedragt», »födemidler» m. m.
Lund, Hilda Maria, född Lindh, dansös, föddes i
Stockholm d. 21 Dec. 1840, vardt elev vid k. teaterns
elevskola 1849, sekunddansös
1861 och premierdansös 1866. Hon har sedan dess
uppburit de förnämsta ballettpartierna vid lyriska
scenen. Hennes dans utmärker sig för stort behag
och en ovanlig mjukhet. Hon ingick
1862 äktenskap med dåv. ballettmästaren och
premierdansören vid k. teatern Sigurd Harald
L. (f. i Köpenhamn 1823).
Lunda. 1. Socken i Stockholms län, Seminghundra
härad. Areal 3,619 har. 771 innev. (1884). Annex till
Skepptuna, Upsala stift, Seminghundra kontrakt. –
2. Socken i Södermanlands län, Jönåkers härad. Areal
8,567 har. 1,460 innev. (1884). L. utgör ett
konsistorielt pastorat af 2:dra kl., Strengnäs stift,
Nyköpings vestra kontrakt.
Lunda, rike uti inre Syd-Afrika mellan Moero- och
Bangveolosjöarna, ö. om floden Luapula, beherskadt
af Kazembe (se d. o.).
Lundagård. Se Lund.
Lundberg, Gustaf, pastellmålare, föddes i Stockholm
d. 17 Aug. 1695. I unga år faderlös, vårdades han
af sin morfader, guldsmeden Fr. Richter, och sattes
af honom vid femton års ålder i lära hos Dav. von
Krafft. På dennes inrådan begaf L. sig 1717 till
Paris, der han studerade vid målareakademien och
njöt undervisning af sådana rococotidens stormän
som Rigaud, de Largillière och de Troy samt
särskildt, som det uppgifves, af Cazes. Derjämte
fick han tillträde till Louvres konstskatter,
hvilka då ej höllos allmänt tillgängliga. Det var
således naturligt, att L. utbildade sin teckning
och sin uppfattning i fullkomligt fransk anda. Man
känner emellertid i hans hemland inga prof på hans
oljemålning. Ty under det L. som bäst studerade,
kom till Paris den venezianska konstnärinnan
Rosalba Carriera och intog alla, icke minst honom,
genom sina målningar med pastellkritor, en genre,
som hvars uppfinnarinna eller åtminstone förnyerska
hon gäller. L. tog genast undervisning af henne och
fullkomnade sig snart så mycket, att han fick måla
den unga drottning Maria Leszczinska. Äfven hennes
fader, konung Stanislaus, och moder porträtterades
af den unge svensken, och konungen blef så intagen af
honom, att han hvar dag lät gifva sig ett par timmars
undervisning i pastellmålning, så länge L. var qvar
i Chambord, Stanislaus’ dåvarande vistelseort. En
inflytelserik gynnare fick L. i den nye svenske
ambassadören, K. G. Tessin, och denne säges genomdrifvit
hans upptagande som ledamot af franska målare-
och bildhuggareakademien 1740, oaktadt L. var
protestant. Som receptionsstycken målade L. den
berömde Bouchers och hans hustrus bilder, hvilka
uppvisades å salongen 1743. Samma år följde han
svenske ministern i Madrid, Fleming, till Spanien,
och först 1745 återsåg han, sannolikt genom Tessins
tillskyndan, Sverige. Här mottogs hans nya konst
med sannskyldig hänförelse. Ifrån konungen och det
unga tronföljareparet ända till förmögna borgare
och ämbetsmän – alla skulle de hafva sina konterfej
målade af L. »Med honom står rococon fullvuxen
inom sin konst, i hela sin egendomlighet, med många
förtjenster, många brister. Det sirliga, qvicka,
koketta i denna konstriktning återfinnes i hög
grad hos honom, medan han tillika förfogar öfver en
utbildad och elegant teknik, som länge gör honom till
allrådande inom det svenska porträttmåleriet. Detta
herravälde har också efterlemnat djupa spår i vår
konst, ej blott deri att pastellen blef en modesak
hos den förnäma verlden, utan i synnerhet genom
den lag denna målningsart en tid bortåt skref för
oljemålningen. Man har berättat, att L:s hjerta var
ytterst lättrördt, och att han, för att lyckas i
ett fruntimmersporträtt, borde vara smått betagen
i dess förebild. Låt vara att någon öfverdrift
ligger till grund härför, så är dock visst, att
L:s bilder af unga qvinnor ega ett visst något, som
talar om älskarens yra på samma gång som konstnärens
eld». Med fullkomligt mästerskap behandlar L. sina
kritor; hans färger äro bredt och djerft pålagda,
och hans förmåga att gjuta lif i dessa skenbart
torra ytor är förvånande. Tyg, harnesk, spetsar
o. dyl. återgifver han beundransvärdt väl,
och sjelfva uppfattningen af den skildrade, ehuru
ingalunda alltid djup eller originel, visar sig dock
alltid älskvärd, fin och glad. Det var helt naturligt,
att L., som åtnjöt så stor ynnest, skulle betydligt
undantränga sina medtäflare. Om en bland dem,
hofintendenten Schröder, berättas, att han dog af
grämelse öfver det förfall han ansåg inbryta med L:s
konst. Samma år (1750) blef L. af konungen nämnd till
hofkonterfejare efter Schröder. Han erhöll äfven
andra utmärkelser, blef hofintendent, stiftande
ledamot af målareakademien 1768, en af de förste
riddarna af Vasaorden (1772) samt 1773, jämte Fehrman,
vald till nämnda akademis rektor. Med oförminskadt
anseende och långt in i sena åldern bevarad kraft
fortfor han att vara verksam äfven under större delen
af det gustavianska tidehvarfvet. Ännu på 1780-talet
utförde han bilder. Han afled i Stockholm d. 18
Mars 1786. – L:s alsterrikedom under hans svenska
konstnärsbana var betydande. Han afbildade nästan
alla mer framstående personer i Sverige och många
af dess adliga slägter under de fyratio år han der
var verksam. Många af hans arbeten träffas i statens
samlingar i Nationalmuseum samt å Drottningholm och
Gripsholm, ännu flere å våra gamla gods och i enskilda
samlingar. Ett stort antal har dock förgåtts dels
genom tidens åverkan, dels till följd af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
