Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lundh, Henrik Theodor - Lundholmen, friherreskap - Lundin, Claës Johan - Lunding, Niels Kristian - Lundius, Carolus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utställning uppvisa bl. a. Dalgossar, Blomsterflicka i
Paris, Liggande ko, Ankbonde och Döda foglar. Åt
det sistnämnda ämnet har han sedan uteslutande
egnat sin pensel, hvilken dock fatt hvila under
långa tider. L. tjenstgjorde aren 1851–58 vid
k. museet, der han redan 1837 vann anställning som
konduktör. Han har försökt sig äfven som målaremästare
samt såsom fotograf och fotolitograf, hvilken
senare konst han lärde sig under ett besök i Paris
1866. Dessutom har han tid efter annan varit verksam
som taflerestauratör. Hans fogeltaflor, med sin
naturtrogna uppfattning och sitt utmärkt sorgfälliga
återgifvande, hafva länge njutit välförtjent
popularitet. -rn.
Lundholmen, friherreskap, som d. 4 Juni 1570
förlänades åt riksrådet och öfverste kansleren
friherre Nils Gyllenstierna, omfattade Lundholmens
sätesgård inom Vrigstads socken i Vestra härad
af Småland samt 61 hela och 12 halfva hemman och
7 torp inom Vrigstads och de i samma Vestra
härad belägna Almesakra, Malmbäcks, Ödestuga och
Svennarums socknar. Länets område vann icke någon
tillväxt efter 1570. Vid midten af 1650-talet
voro dess besittningar satta till 71 1/8 mantal.
G. F.
Lundin, Claës Johan, tidningsman, skriftställare,
föddes i Stockholm d. 12 Nov. 1825, blef student i
Upsala 1844 och ingick, efter aflagd kameralexarnen,
i åtskilliga ämbetsverk i Stockholm, men begaf sig
1854 för att studera handelsvetenskap till Hamburg
och blef 1856 delegare i en handelsfirma i Göteborg,
hvilken dock egde bestånd endast ett par år. Han
bosatte sig 1858 i Köpenhamn och begynte der
sin bana som tidningsman med korrespondenser till
»Göteborgs handels- och sjöfartstidning». 1859
flyttade han till Paris samt lemnade derifrån bref
och uppsatser för nyssnämnda tidning och flere af
hufvudstadens stora tidningar. 1866 återkom L. till
fäderneslandet och ingick i redaktionen af »Stockholms
dagblad», hvilken han tillhörde till 1884. För denna
tidning, hvars teater- och literaturafdelnirig han
mestadels skötte, företog han dessutom flere resor
inom och utom landet, lemnade skildringar af de
stora utställningarna i Köpenhamn, Wien och Paris
samt från kommunardupproret 1871, hvarförutom han
skref krönikor och andra uppsatser. Under åtskilliga
år lemnade han äfven veckokrönika (»Omnibus»)
till »Ny illustrerad tidning». Hösten 1884 började
L. skrifva krönikor i »Dagens nyheter» under rubriken
»Från Stockholms synkrets» samt korrespondenser
frän Stockholm till »Göteborgs handels- och
sjöfarts-tidning». Han har derjämte lemnat bidrag till
andra tidningar och tidskrifter. Af hans särskildt
utgifna arbeten må nämnas Paris i våra dagar, af
Thora B. (1869; en rätt lyckad mystifikation), Minnen
från en resa i Sverige. Stockholm och stockholmarna
(två uppl., s. å.), I Hamburg, en gammal bokhållares
minnen (1871), Ströftåg här och der i Sverige (1875),
Valda berättelser (1, 1876), I Tyskland, minnen från
en resa (1877), den komisk-fantastiska framtidsbilden
Oxygen och Aromasia (1878), Gamla kort, bilder ur
verkligheten (1879), Från Stockholms synkrets
(1880), Gamla Stockholm (1880–82, tillsammans med
A. Strindberg, hvilken sistnämnde uppgjorde planen och
samlade en del material till denna ganska rikhaltiga
kulturskildring) och Bortom Alperna (1883). L. är
en sansad ock välvillig kritiker samt en omtyckt
kåsör med godmodigt satirisk uppfattning och
klar, lättflytande, men något omständlig stil. -rn.
Lunding, Niels Kristian, dansk general, född d. 19
Febr. 1795, blef 1810 löjtnant vid ingeniörkåren
och 1828 kapten. 1848 var L. såsom major den högste
kommenderande ingeniörofficeren vid hären i Slesvig,
ledde under vapenstilleståndet befästningsarbetena
i Fredericia och blef d. 12 April 1849 kommendant
derstädes. Genom sin outtröttlighet, påpasslighet
och stränghet hade L. en väsentlig del i det
hedrande försvaret af Fredericia under Maj och Juni
månader 1849, och de utfall, som han företog, blefvo
inledning till det afgörande slaget d. 6 Juli s. å.,
i hvilket alla de fientliga skansarna intogos och
raserades. Till belöning derför utnämndes L. till
öfverste. 1856 tog han afsked ur ingeniörkåren
samt blef 1858 generalmajor och kommendant
på Kronborg. 1864 blef han å nyo kommendant i
Fredericia och beredde sig att utstå en ny belägring,
då regeringen, tvärt emot hans råd, befallde honom
att lemna fästningen utan strid (April s. å.). 1867
erhöll han afsked med generallöjtnants titel. Död
d. 26 Juli 1871. E. Ebg.
Lundius, Carolus, universitetslärare och rättslärd,
föddes d. 8 April 1638 i Jönköping och blef
1658 student i Upsala, der han 1662 aflade juris
licentiatexamen. Efter hemkomsten från en treårig
utländsk resa utnämndes han 1666 till adjunkt
i juridiska fakulteten samt 1674 till e. o. och
1677 till ordinarie professor i romersk rätt, men
förflyttades följande år till lärostolen i svensk
rätt. Mellan åren 1675–83 var han äfven vice lagman i
Upland. Han afled i Upsala d. 22 Febr. 1715. – Redan
tidigt måste L. förvärfvat sig ett godt namn. då hans
minnestecknare, F. Törner, vet berätta, att han kort
efter sin licentiatexamen haft anbud på en professur
i Åbo och samtidigt med adjunktsutnämningen
fått dylika från Lund och Dorpat, men vid alla tre
tillfällena gifvit afböjande svar. Hos sina samtida
och den närmast efterföljande tiden gällde han som
en auktoritet af första rangen pä rättsvetenskapens
område, liksom han i allmänhet åtnjöt ett stort
anseende, ej minst grundadt på det stora hus han
förde, i hvilket de adliga familjerna täflade att
se sina barn inackorderade. En senare tids kritik
har emellertid med skäl gått illa åt hans arbeten,
särskildt hans sysselsättning med de gamla lagarnas
undersökande. Men, ehuru han förvisso saknade den
kritiska blick och den noggranhet, som i första
rummet fordras för att gifva den vetenskapliga
forskningen ett beståndande värde, torde dock ej
kunna nekas, att han var en man af omfattande
lärdom, ej utan skarpsinne, der detta ej förmörkades af
fördomar, nitisk i sitt kall och begåfvad med stor
arbetsförmåga. Hans olycka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
