Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lundius, Carolus - 1. Lundmark, Anders - 2. Lundmark, Johanna Vilhelmina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var, att han, den store Olof Rudbecks samtida och vän,
alldeles uppgått i dennes idéer om att Sverige vore
folkens vagga och bildningens äldsta härd. Hans
af Törner högt beprisade klassiska bildning,
som äfven visar sig af hans förtrolighet med de
gamles skrifter, användes ock derför tyvärr oftast
för att i rudbeckiansk anda, genom ett okritiskt
uppstaplande och kombinerande af lärda citat, hälst
ur de gamle författarna, stödja satserna om vår
kulturs förklassiska ålder. – I sina disputationer,
som uppgå till ett antal af mer än 30, har han
företrädesvis behandlat ämnen ur den romerska rätten,
och den bekante Nettelbladt i Greifswald ansåg sig
göra vetenskapen en tjenst genom att 28 år efter
L:s död å nyo utgifva sex utaf dem. Det sätt,
hvarpå L. förfor vid utgifvandet af Loccenius’
öfversättningar af Vestgöta- och Uplandslagarna,
har af Schlyter med rätta blifvit strängt bedömdt
för den vårdslöshet, ja uppenbara osanfärdighet,
som han dervid låtit komma sig till last. Man har då
ej häller just någon anledning att beklaga, att det
uppdrag, som han 1683 erhöll af Karl XI att öfverse
och rätta samme Loccenius’ öfversättningar af Lands-
och Stadslagarna, hvilket han sjelf åt sig utverkat
under förklaring, att Loccenius på sin dödsbädd
uttalat en dylik önskan, icke, såvidt man vet, blef
utfördt. Möjligen förstördes detta arbete, i likhet
med hvad som skall hafva händt åtskilliga andra af
hans verk, vid den stora branden i Upsala 1702. En
annan frukt har dock detta arbete lemnat efter sig
i de Anmärkningar till Lands- och Stadslagarna,
hvilka han utarbetade (enligt Törners uppgift på
den korta tiden af 7 veckor), och som ännu finnas i
behåll. – Af större betydelse synes hans deltagande
i förarbetena till 1734 års lag hafva varit. Gustaf
Cronhielm hade år 1710 knappast hunnit blifva
ordförande i lagkommissionen, förrän han utverkade
ett bref af Karl XII (det ankom i Juni 1712), enligt
hvilket L. skulle öfverse de färdiga balkarna samt
uppsätta anmärkningar öfver ordasättet och språkets
beskaffenhet, hvilket uppdrag kommissionen på eget
bevåg äfven utsträckte till balkarnas innehåll. Redan
om hösten 1713 kunde han till kommissionen inlemna
sina öfver 10 balkar uppsatta anmärkningar, hvilka
utgjorde snarare en ny, sjelfständig redaktion
och tillvunno sig ett lifligt erkännande inom
kommissionen, som derför varmt anbefallde honom hos
konungen och tillika 1714 uppdrog åt honom att öfverse
utsökningsbalken och processordningen, hvarmed han ock
samma år blef färdig. Mindre lycklig var han i sina
laghistoriska forskningar, ehuru de arbeten, som af
dem blefvo en frukt, af samtiden ansågos för riktiga
mönster af skarpsinne och lärdom. Hans då så ofta
beprisade Zamolxis primus getarum legislator (1687),
hvari förf. på det mest okritiska sätt användt sin
lärdom för att vindicera urgamla anor åt den
fornsvenska rätten, är ett äkta rudbeckianskt foster,
som gifver ungefär samma faktiska behållning som
»Atlantikan». Och hans andra bekanta hufvudarbete
af samma art: Notae et observationes in literas
pontificis Agapeti II de prerogativa
regis upsaliensis (1703), drabbas af samma
dom. Agapetus’ bulla, som först genom L:s försorg
framskaffades i ljuset, är en grof dikt, och all
den möda han gjorde sig, för att med stöd af denna
bulla och andra källor af både bättre och sämre
art tillförsäkra den svenske konungens myndighet
en utomordentligt hög ålder, är i det närmaste
lika förspilld som den han nedlagt på sin mytiske
Zamolxis. – Till slut bör ej glömmas, att L. med stor
ifver uppträdde vid universitetet såsom enväldets
vapendragare, hvilkets berättigande han i flere
skrifter sökte uppvisa. Särskild ryktbarhet i detta
afseende förvärfvade han genom sin i Mars 1691
hållna och sedermera tryckta föreläsning De origine
majestatis civilis, som afsåg att officielt inpränta
i ungdomen enväldets gudomliga berättigande. Deraf
uppkallades nämligen Erik Castovius att, då Jakob
Arrhenius 3 dagar senare presiderade för en dylik
afhandling. »De origine imperii civilis», uppträda
och offentligen häfda den satsen att konungamakten
icke egde ett omedelbart gudomligt ursprung, utan
blott ett medelbart, samt att den hvilade på folkets
samtycke och vore bunden af offentliga fördrag. Det
underdåniga fjäsk och den lärda intolerans, som L. i
hela denna sak ådagalade, hedra ej hans minne. C. A.
1. Lundmark, Anders, taflerestauratör,
f. i Södermanland 1774, kom som ung till
hofmålaren Wångberg för att egna sig åt konsten,
men utvecklade sig under dennes ledning till
renovatör af äldre målningar och fullkomnade sig i
denna färdighet hos E. Hallblad. Då båda lärarna
alltmera åldrades, öfvertog L. hos dåtidens samlare
och konstvänner deras värf, och hans förmåga,
erkänd genom ampla intyg af Sergel, M. F. Brahe,
Cl. Fleming, J. A. von Gerdten m. fl., skaffade honom
1813 befattningen af »hofmålare och restauratör af
K. M:ts taflor». Hans mångfaldiga arbeten erkändes
allmänt såsom utmärkt framstående genom sorgfällighet
i bevarandet af det gamla och lycklig supplering
af felande eller skadade delar af taflorna.
L. fortfor att arbeta i sin svåra konst ända
till sin död. Han afled i Stockholm 1834.
-rn.
2. Lundmark, Johanna Vilhelmina,
taflerestauratör, den föregåendes dotter, föddes
i Stockholm d. 31 Dec. 1815 och fick redan
från barndomen deltaga i faderns göromål samt erhöll
af honom så fullständig undervisning i alla till
renoveringen hörande ämnen, att hon vid hans död
kunde öfvertaga hans vidsträckta klientel och till
fullkomlig belåtenhet utföra äfven ganska svåra och
omfattande restaurationer. Det förtroende hon tillvann
sig redan som ung har sedan alltjämt ökats, och
med oförtröttad flit och kraft fortfar hon ännu
att verka i sin konst. Utom otaliga renovationer
af enskildas taflor har hon äfven återställt en mängd
dylika för statens samlingar i Nationalmuseum
och å Gripsholm, der hon uppehållit sig flere somrar,
samt hela stora privatgallerier, såsom de
å Österby (nu skingradt), Kulla-Gunnarstorp (nu
å Vanås), Bysta, Vibyholm m. fl. Till följd
af sin långvariga förtrolighet med äldre målningar
har hon också förvärfvat en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
