Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lunds Veckoblad, den äldsta af de i Skåne nu utkommande tidningarna - Lundvall, Karl Johan - Lunel, stad i franska depart. Hérault - Lunett, Fr. lunette. 1. Byggnadsk., rund eller halfrund muröppning - Lunett. 2. Befästningsk. Se Fältbefästning - Lunéville, stad i franska depart. Meurthe-et-Moselle - Lunga (Lat. pulmo), anat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1775; under åren 1783–1812 kallades det »Nytt
och Gammalt» samt erhöll 1813 den titel det än i
dag bär, Lunds Veckoblad Nytt och Gammalt. Bladet
var t. o. m. 1863 veckotidning och 1864–66
halfveckotidning samt har från 1867 utgifvits med tre
nummer i veckan. Alltifrån sin början har tidningen
tryckts å Berlingska tryckeriet i Lund. Dess format
var 1775–1809 liten oktav, 1810–1822 enspaltig
qvart, men har sedan dess småningom utvidgats
till sexspaltig folio. Prenumerationspriset för
år var 1775–76 3 dlr smt; sedan 1877 utgår det
med 7 kr. Tidningen utgafs till en början af ett
sällskap, men sedermera af dess förläggare direktör
C. G. Berling (död 1789), hvilkens ättlingar
fortforo med utgifningen till d. 6 Sept. 1867, då
Adolf Ferdinand Mathson blef ansvarig utgifvare och
redaktör. Städse konservativ, har denna tidning
ansetts vara ett språkrör för de åsigter, som
hyllats af det Karolinska universitetets lärare
samt stiftsstyrelsen, ehuru detta ofta förnekats.
B. L.
Lundvall, Karl Johan, latinsk skald och vältalare,
född å Utön, Österhaninge socken, Södermanland,
d. 12 Aug. 1775, blef i Upsala student 1794, filos.
magister 1800, docent i latin 1802 och e. o. adjunkt
i »litterae humaniores» 1809. L. fick sedermera ett
lektorat i Strengnäs, men blef kort derefter (1813)
professor i latinsk vältalighet och poesi vid Upsala
universitet. Han höll, å dettas vägnar, latinska tal
med anledning af enkedrottning Sofia Magdalenas död
och jubelfesten 1830. S. å. blef L. teol. doktor och
utnämndes 1831 till kyrkoherde i Munktorp, Vesterås
stift, hvilken befattning han 1834 tillträdde. Redan
1836 erhöll han dock för sjuklighet befrielse från
pastoralvården. Han presiderade vid prestmötet i
Vesterås 1842, men framträdde för öfrigt föga i det
offentliga. Han afled i sin församling d. 14 Mars
1858. – Utom akademiska afhandlingar och program,
de nämnda talen samt en mängd dikter vid högtidliga
tillfällen, allt på latin, efterlemnade L. blott
några strödda recensioner samt ett inträdestal i
Vitt. hist. och ant. akademien (af hvilken han
blef ledamot 1831): Om romerska vältaligheten vid
Upsala universitet under 17:de och 18:de seklerna.
-rn.
Lunel [lyne’l], stad i franska depart. Hérault, vid
Vidourle, Lyon-jernvägen och Lunel-kanalen (11,2 km.),
som sätter staden i förbindelse med Rhône, Medelhafvet
och Canal de Midi. Omkr. 8,000 innev. Handel med
russin och muskatviner.
Lunett (lynett), Fr. lunette (diminut. af lune,
måne). 1. Byggnadsk., rund eller halfrund muröppning
eller – och i denna bemärkelse brukas ordet vanligen
i svenska arbeten – halfrundt bågfält öfver en dörr
eller fönsteröpping, under en sköldbåge, öfver en
altarbild o. s. v. Namnet är tydligen härledt från
den halfmånformiga utlinien. – 2. Befästningsk. Se
Fältbefästning.
Lunéville [lynevi’ll], stad i franska
depart. Meurthe-et-Moselle, vid föreningen af
floderna Meurthe och Vezouse samt vid östbanan till
Strassburg. 18,136 innev. (1881). L. är en
vacker och regelbundet byggd stad. Det af hertig
Leopold af Lothringen 1703–06 byggda, af konung
Stanislaus Leszczynski förskönade slottet är nu
kavallerikasern. Tillverkning af porslin, ylle- och
bomullsväfnader, broderier, handskar m. m. L. var
1702–37 hertigarnas af Lothringen residens. 1766
förenades det med Frankrike. I historien är staden
bekant genom den fred, som Franska republiken
(underhandlare: Josef Bonaparte) och Tyska riket
(underhandlare: Cobenzl) slöto d. 9 Febr. 1801 på
grundvalen af freden i Campo Formio. Belgien och
venstra Rhenstranden afträddes till Frankrike, Milano
och Mantua till Cisalpinska republiken, Venezia jämte
område ända till Adige samt Istrien och Dalmatien
jämte Cattaro till Österrike. Hertigen af Modena
erhöll Breisgau. Parma skulle efter sin hertigs död
(som inträffade 1802) tillfalla Frankrike, hvaremot
arfprinsen Ludvig, spanske konungen Karl IV:s måg,
erhöll Toscana under titel konungariket Etrurien, och
Toscanas storhertig, Ferdinand, skulle få ersättning
i Tyskland.
Lunga (Lat. pulmo), anat., kallas den form af
andnings- eller respirationsorgan, hvari hos högre
luftandande djur och hos menniskan det hufvudsakliga
utbytet emellan blodgaser och luft eger rum. Dessa
organ äro hos menniskan pariga: en höger och en
venster lunga. Den högra är något större och tyngre
än den venstra (11 : 10). Substansen är mjuk, svampig,
seg och i hög grad elastisk. Friska lungor flyta
på vattnet, när andning egt rum med dem (ty efter
första andedraget tömmes aldrig luften fullständigt
ur lungorna). Lungor af foster, som icke andats,
sjunka deri. Lungornas färg är i barndomen blekt
rosenröd, men med åren varda de såväl öfverallt
mörkare som lokalt tecknade med skifferfärgade eller
svarta prickar, fläckar och strimmor, smärre eller
större, alltefter som egaren lefvat i mindre eller
mer kolmängd luft (hos arbetare i kolgrufvor kunna
de vara svarta alltigenom). Hos menniskan hafva de
den form, som fig. 1 och
 |
| Fig. 1. Mennisko-lungor (framifrån). |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
