Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lungsot ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äfven medelåldern och gubbåldern i ungefär samma
proportion äro tillgängliga för sjukdomen. Lungsotens
statistik är ej så fullständig, att man med
säkerhet kan uppgifva den mortalitet, som af
lungsoten förorsakas hos olika folkslag och
raser. Landtbefolkningen är i allmänhet mera fredad
än stadsbefolkningen. Hos den senare anses lungsoten
i de stora europeiska samhällena vara orsaken till
omkr. 1/7 af samtliga dödsfallen och till ungefär
1/5–1/3 af dödsfallen i åldern emellan 20 joch 40
år. I hvad fall som hälst är den i dessa samhällen
ojämförligt mer förhärjande än någon annan sjukdom,
de epidemiska icke undantagna, äfven då de nå sin
största utbredning såsom farsoter. Sjukdomen träffar
hälst svaga och nedsatta individer, skördar således
jämförelsevis mest den fattiga befolkningen, och den
har derjämte en oneklig förkärlek för individer,
som härstamma från ftisiska föräldrar. – Angående
lungsotens orsak hafva i äldre tider de mest olika
åsigter herskat, tills genom fransmannen Villemin
(1865) klarhet i denna fråga började vinnas. Han fann,
att den sjukliga produkt, som i det stora flertalet
fall af lungsot är den väsentliga, tuberkeln, då
den öfverföres på djur, hos dessa åstadkommer en
utveckling af tuberkler, en tuberkulos, som oftast
leder till djurens död. Från de sålunda tuberkulösa
djuren kunna tuberkler med samma resultat öfverföras
till andra, från dessa till nya och sålunda i
oändlighet. För tuberkulosens öfverförande finnes
begränsning endast i antalet djur, som för sjukdomen
äro mottagliga. (Alla djurarter äro nämligen
icke lika mottagliga för tuberkulos; experimenten
hafva mest utförts på kaniner och marsvin.) Denna
sjukdomsorsakens förmåga att i oändlighet kunna
föröka sig hänvisade med bestämdhet på att orsaken
måste utgöras af ett lefvande smittämne. Antagligt
var äfven, att detta ämne skulle utgöras af någon art
af de svårt upptäckbara, ytterligt små organismer,
hörande till klyfsvamparnas (schizomyceternas,
bakteriernas) grupp, af hvilka några samtidigt
bevisats vara orsakerna till åtskilliga andra
smittsamma sjukdomar (t. ex. mjeltbrand och
typhus recurrens). Äran af att först hafva funnit
tuberkulosens smittämne tillkommer den tyske läkaren
R. Koch, hvilken 1882 meddelade sina vidlyftiga
och fullt bevisande undersökningar i ämnet. Dessa
hafva visat, att i tuberklerna konstant förekommer
en liten stafbakterie, tuberkulosbacillen. Den har
en längd af ungefär hälften af en röd blodkropps
diameter; dess bredd är ungefär 1/7 af dess längd. Den
är färglös och genomskinlig, men kan genom sina
förhållanden till åtskilliga färgämnen skiljas
från andra bakterier med undantag af den bacill,
som förekommer i de sjukliga nybildningarna vid
spetälskan. Från denna skiljes den dock genom sitt
sätt att lefva. Den har nämligen af Koch, med hjelp
af de bakteriologiska undersökningsmetoder, som af
honom funnits, blifvit renodlad fri från alla andra
ämnen. Den växer vid en temperatur af + 30–40°
i karakteristiska kolonier, och dess utveckling
kan endast med svårighet åvägabringas på annat än
blodserum. Renodlad ur menniskors
och djurs tuberkler, åstadkommer den ofelbart
tuberkulos på djur, som för sjukdomen äro disponerade,
om den genom inympning eller på annat sätt
öfverföres på dem. Denna tuberkulos är fullständigt
identisk med den, som åstadkommes genom tuberklers
öfverförande, och alla de nydanade tuberklerna
innehålla bacillen. Alla nyare undersökningar hafva
bekräftat dessa Kochs uppgifter. – Olika organ
inom menniskan eller hos djur, som äro disponerade
för tuberkulos, äro i olika grad disponerade för
bacillens upptagande. Hos menniskan är lungan det
ojämförligt mest disponerade organet, och särskildt
äro lungspetsarna lättast tillgängliga. I allmänhet
utvecklar sig derför bacillen i lungspetsarna och
åstadkommer der tuberkler i luftrörens yttersta
förgreningar, sedan den genom inandning blifvit
införd i lungorna. Tuberklerna, som utgöras af små,
i allmänhet, då de äro fullt utvecklade, icke ens
knappnålshufvudstora, ljusgrå, halfgenomskinliga,
nästan runda knottror, äro kärllösa. De bestå af
hvita blodceller, som till följd af bacillernas
inflammerande verksamhet utvandrat ur kärlen och
lägrat sig kring bacillerna. Till följd af den
genom brist på blodkärl försvårade näringen hafva
tuberklerna stor benägenhet att fettdegenerera
och derigenom sönderfalla. Härigenom vålla de
substansförluster, som ständigt ökas genom nya,
i närheten befintliga tuberklers sönderfallande,
hvarigenom småningom i lungorna uppstå håligheter,
kaverner, som kunna blifva ända till gåsäggstora
och derutöfver. Under tiden har tuberkulosen
på flere vägar, genom lymfkärlen och luftrören,
spridt sig till andra delar af lungorna, hvarest de
genomgå samma förvandlingar, småningom åstadkommande
lungans förstöring. Vanligen uppträda bacillerna
i båda lungorna, antingen samtidigt införda eller
efter att hafva från den ena lungan öfverförts till
den andra. Förstöringen af lungorna kan nå en sådan
utsträckning, innan döden följer, att knappast 1/3 af
dem kan användas till andning. Under tuberkulosens
utveckling lider lungan äfven på andra sätt: luftrören
blifva säte för en kronisk inflammation, och äfven i
sjelfva lungväfnaden uppträda inflammationer. Från
lungorna sprider sig tuberkulosen i flertalet fall
till andra organ, oftast (i 2/3 af fallens antal) till
tarmarna, dernäst till struphufvudet. – De sjukliga
symtom, som blifva en följd af dessa förändringar,
äro hufvudsakligen följande. Sjukdomens första
uppträdande är ofta smygande. Den träffar ofta
personer, som ega en s. k. habitus phthisicus, en
ftisisk kroppsbyggnad. Man förstår dermed en svag
och gänglig kropp, som under pubertetsåren ovanligt
hastigt skjutit i höjden, och hvars bröstkorg är
lång och platt. De, som lida af denna »habitus» ega
vanligen ett lätt irritabelt kärlsystem: de rodna
och blekna lätt. Deras nutrition är i regeln dålig,
så att de trots god föda hålla sig magra och hafva
dåligt utvecklad muskulatur. Hos dessa och hos andra,
som hemsökas af sjukdomen, äro de första symtomen,
hvilka vanligen förbises, endast symtom af en
»spets-katarr», d. v. s. tecknen på den retning,
som de i lungspetsen sig utvecklande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
