Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lungsot ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
simmar och dyker med ovanlig färdighet, flyger oftast
mycket lågt öfver vågorna, hvarvid han skär dem med
näbben samt med vingar och fötter slår i vattnet,
men kan, då det faller honom in att lyfta sig
högre upp i luften, med surrande rörelser af de
korta vingarna flyga ganska snabbt. Fogelns föda
utgöres af små blötdjur och fiskar, med hvilka
senare han uppföder sina ungar. Dessa ligga qvar
i boet, tills de blifva fullvuxna, och äro mycket
feta, hvarför de flitigt fångas och insaltas till
vinterföda af folket i de trakter, der lunnen
häckar. Ungarna hafva, medan de ligga i boet,
ett egendomligt läte, som ljuder ohyggligt. – En
annan art är M. cirrata, som finnes i norra delen
af Stilla hafvet. Han har näbbfårorna konvexa
framåt, är ofvan svart, med hvitt ansigte, och har
ofvanför det öfre ögonlocket en tofs af förlängda,
bakåtlagda, gulaktiga fjädrar. Dessa användas
af infödingarna till prydnader på deras kläder.
C. R. S.
Lunta, ett fordom brukligt antändningsmedel för
eldhandvapen och kanoner. Luntan tillverkades af
hamp- eller linblånor, hvaraf 3:ne tjockt spunna
garn sammanslogos och kokades i en lut af salpeter,
osläckt kalk m. m. Luntan förvarades upplindad på en
s. k. luntstake. En vid sin luntstake fäst brinnande
lunta brukade å örlogsfartygens batterier ständigt
finnas stående i en s. k. luntbalja l. läskbalja
(se d. o.), fylld med vatten. För att vaka öfver
elden utsattes en s. k. luntpost. L. H.
Luntläs. Se Eldhandvapen, sp. 346.
Luoja (af F. luoda, skapa),
Finsk. mytol., »skapare», nyttjas vanligen såsom
variant till Jumala för att beteckna såväl Gud,
skaparen i allmänhet, som ock Ukko ylinen luoja, den
högste skaparen, eller Itse Urnan suuri luoja, luftens
store skapare sjelf, äfvensom flere andra högre
väsenden, hvilka ansågos hafva deltagit i skapelsens
fullbordande, särskildt Luonnottaret samt Väinämöinen,
Ilmarinen och troligen äfven Lemminkäinen. Se vidare
Ilmatar. O. G.
Luonnottaret, Luonnon tyttäret, Finsk mytol.,
naturens döttrar i finnarnas fornsägner. De voro
skapade af Ukko och fördelade på olika delar af
naturen. De förnämsta voro Ilman L., luftens döttrar,
egentligen tre till antalet. Men särskildt nämnes
Ilmatar, som ej torde varit en af dessa tre. Huruvida
bland dem räknades Udutar, herskarinnan öfver luftens
dunster och dimmor, är äfven ovisst. Utom deltagande i
skapelsen tillskrifves dem särskildt ursprunget till
några vigtiga föremål, t. ex. jernet. Äfven nämnas
dessa »undersköna tärnor» särskildt såsom beundrande
Väinämöinens ljufva kantelespel, och de skildras då
den ena strålande på himlabågen, den andra glänsande
på rosig molnkant (jfr Ilmatar). Vidare förekomma
Metsän L., skogens döttrar, som äro till antalet
oräkneliga. Bland dem nämnas äfven några särskildt,
alla såsom tjenarinnor till Tapio, skogens konung,
och Mielikki, hans gemål, t. ex. de olika trädens
qvinliga skyddsandar, Tellervo, m. fl. Dessa troddes
alla hafva en mild natur, ett vekt hjertelag, hvarför
de ofta anropas både för att gifva lycka på jagten och
för att skydda kreaturen på betet. De angifas såsom
upphof åt björnen. – Vid besvärjelser skryter
trollkarlen ofta, att han blifvit skapad af tre
L., och särskildt kallas Lemminkäinens både
moder och hustru för L. Men äfven till onda
andar kunde dessa naturens döttrar anses vara
upphofvet; åtminstone beskrifver en ursprungsruna
»tandvärksmaskens» uppkomst från en nål, som fälts
af en Luonnotar, »den fetar gamla, rasande käringen».
O. G.
Luossavaara (-vara; af F. luossa, lax. ocb vaara,
berg), stort jernmalmsberg i Juckasjärvi socken
af Tornio lappmark, beläget omkr. 5 km. norr
om Kirunavaara (se d. o.), hvarifrån det skiljes
genom sjön Luossajärvi. Malmlagret, som går i samma
riktning som Kirunavaaras och omslutes af liknande
bergarter, är dock ej en fortsättning af detta,
utan börjar först omkr. 900 m. n. om sjön och
fortsätter sedan i nordlig riktning ungefär 1,3
km. Malmlagrets bredd, som vid södra änden är helt
ringa, tilltager småningom mot n., så att största
mäktigheten uppgår till 46 m. Vid den 1875 på statens
bekostnad företagna undersökningen uppskattades
malmtillgången ofvan Luossajärvis yta till 27,662,000
ton och den malmqvantitet, som nedanför denna nivå
bör kunna erhållas för hvarje meters afsänkning,
till omkr. 240,000 ton. Malmens jernhalt är densamma
som i Kirunavaara, eller omkr. 70 proc. Deremot hafva
de derifrån tagna profven visat en betydligt större
frihet från oarter, hvarför denna malm bör kunna
vara användbar för de mest granlaga behof. Detta
malmberg är visserligen litet i jämförelse med de
kolossala tillgångarna vid Kirunavaara, men dock stort
i förhållande till andra malmfält. – L. upptäcktes
samtidigt med Kirunavaara. Båda bergens läge är för
öfrigt sådant, att den, som besöker det ena af dem,
ej kan undgå att uppmärksamma äfven det andra, hvarför
det är att hoppas, att deras bearbetning samtidigt
skall bedrifvas, då den påbörjade kommunikationsleden
till Nordsjön (Luleå–Ofoten-jernvägen) kommer till
stånd. C. A. D.
Lupa. Se Acca Larentia.
Lupercalia. Se Lupercus.
Lupercus, »vargfördrifvåren», ett binamn för den
fornitaliske skogs- och herdeguden Faunus (se d. o.),
till hvars ära i Rom årligen d. 15 Febr. firades
festen Lupercalia. De dervid tjenstgörande presterna
kallades luperci. A. M. A.
Lupinus Tourn., bot., ett till
nat. fam. Papilionaceae Lin., kl. Diadelphia L.,
hörande slägte af merendels högväxta örter, som
hafva femfingrade blad och i stjelkens spets en
utdragen, pyramidlik, upprätt klase af medelstora,
ofta välluktande blommor, hvilkas foder är
tvåläppigt och vanligen försedt med ett tvåbladigt
ytterfoder. Blomkronans köl är spetsig och baljan
hårig, något hopdragen emellan fröna. L. luteus L.,
med gula, och L. albus L., med hvita blommor, odlas i
södra och mellersta Europa upp till norra Tyskland
såsom förträffliga foderväxter, som trifvas på
mager jord. De välluktande fröna, hvilkas bitterämne,
lupinin, kan aflägsnas genom frönas stöpning i vatten,
äro ett utmärkt kofoder. Fröna begagnas äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
