Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Särskilda reningsceremonier voro föreskrifna i vissa
fall, t. ex. efter beröring med lik, för att ej nämna
blodskuld. Ofta förrättades reningsoffer för hela
menigheter, härar, folk m. m. Särskildt förekom i
Rom vid census ett reningsoffer för hela folket
såsom afslutning af förrättningen (se Censor). Till
följd deraf har ordet lustrum kommit att beteckna en
femårsperiod, eftersom census i regeln återkom hvart
femte år. I denna betydelse nyttjas det ej sällan i
de moderna språken. R. Tdh.
Lustspel. Se Komedi och Skådespel.
Lusus, Lat., lek, spel. – L. naturae, naturens
lek; slump.
Lut (T. lauge; jfr Fornnord. laug, varmt bad), kem.,
en lösning af salter eller alkalier, erhålles genom
utlakning af olika material, såsom pottaska, alun,
salt. P. T. C.
Luta (Fr. luth, Ital. liuto, Sp. laud, af Arab. al’ûd,
tonverktyg), gammalt stränginstrument af samma klass
som guitarren och mandolinen, infördt i Spanien af
araberna och sedan användt i hela Europa, hvarest det
under 15:de–17:de årh. spelade ungefär samma rol för
musiken inom hemmen som pianot nu för tiden. Äfven
som orkesterinstrument var det vanligt och utträngdes
först i 17:de–18:de årh. småningom genom violinens och
klavérets fullkomnande. Lutan skildes från guitarren
dels genom formen, som liknade den af en halfverad
kurbits, dels genom det större antalet strängar,
af hvilka minst 5 par och en enkel (den högsta
melodisträngen) lågo öfver gripbrädet. De öfriga
(bassträngar, som tillkommo i slutet af 16:de
årh.) löpte på sidan om gripbrädet och nyttjades
sålunda endast som lösa strängar med sin egen
grundton. Lutans stämning vexlade med olika tider;
de vanligaste stämningarna voro i 16:de årh. G c f
a d1 g1 eller en ton högre, i de följande seklen A d
f a d1 f1 och för bassträngarna G F E D C. Afarter
af lutan voro qvinternen, teorben, archiliuton och
chitarronen. Man noterade för luta icke i vanlig
mensuralnotering, utan medelst en särskildt uppfunnen
skrift, som kallades tabulatur och betecknade icke
tonhöjderna, utan greppen. Man skilde mellan den
italienska, franska och tyska lute-tabulaturen. Den
italienska använde siffror för de olika greppen, den
franska bokstäfver (båda skrefvos på olika linier,
som föreställde de olika strängarna); den tyska
nyttjade mest bokstäfver, men inga linier. Denna
skrift hade många olägenheter och ofullkomligheter,
men är för musikhistorien af stor vigt, emedan greppen
äro ordnade efter halftoner och således alla # och
b äro noga fixerade, icke underförstådda, såsom
i mensuralskriften, hvarigenom lutans literatur
ofta lemnar en ovärderlig vägledning i den svåra
frågan om kromatikens användning på den tiden. Till
de äldsta lutfabrikanterna hörde en viss Laux Mahler
omkr. 1415 i Bologna. Senare voro flere medlemmar af
familjen Tieffenbrucker berömda lutbyggare. Virtuoser
omtalas redan från 1413; mest berömd blef den blinde
Konrad Paumann (omkr. 1450). På 1500-talet utgåfvos
af Virdung, Judenkünig m. fl. böcker med lutskrift,
innehållande teoretiska anvisningar samt
arrangement af kända sångkompositioner äfvensom
dansar. En ganska märklig handskrifven lutebok
från Gustaf Vasas tid förvaras i k. biblioteket
i Stockholm och är beskrifven af A. Lindgren i
»Svensk musiktidning», 1882, och »Monatshefte für
musikgeschichte» s.å. A. L.
Lutad sköld (Lat. scutum inclinatum, Fr. ecu
couché), herald., kallas en vapensköld, då den har
samma ställning som när den hänger på bärarens
arm. På en sådan sköld är hjelmen satt på det
uppstående hörnet. Lutade sköldar förekomma oftast
i medeltidsvapen. B. S.
Lutande plan kallas i mekaniken en plan yta, som
bildar en vinkel med horisontalplanet. Det lutande
planets höjd, bas och längd bilda de tre sidorna i en
rätvinklig triangel, der de båda förstnämnda omfatta
den räta vinkeln. Det lutande planet eger flere i
mekaniskt hänseende anmärkningsvärda egenskaper. Om
en kropp (t. ex. en kula) är anbragt på planet,
erfordras för att der qvarhålla honom en kraft,
hvars storlek förhåller sig till kroppens vigt såsom
planets höjd till dess längd, förutsatt att kraften
verkar parallelt med planet uppåt. Får en kropp
falla utför planet, beror hans hastighet endast på
dettas höjd och är lika stor med den hastighet, som
förvärfvas vid lodrätt fall från samma höjd. Härvid
antages, att ingen nämnvärd friktion eger rum.
G. R. D.
Luta Nzige, insjö i Central-Afrika, v. om Victoria
Njansa och s. v. om Albert Njansa l. Mvuta Nzige. Speke
var den förste europeiske resande, som (1858) hörde
talas om L. (»de döda gräshoppornas sjö»), och han
antog, att dermed menades den sjö, som låg n. v. om
landet Onioro. När denna 1864 upptäcktes af Baker,
fick han veta, att den af traktens befolkning kallades
Mvuta Nzige, icke L. Följaktligen är den sjö, som
Baker gaf namnet Albert Njansa icke L. utan Mvuta
Nzige, och denna är numera ganska väl känd genom
flere expeditioner, bl. a. genom italienaren Romolo
Gessi, som i April 1876 såg sjöns sydände n. om
eqvatorn. Den kan således ej förvexlas med den sjö,
som Stanley upptäckte 1876 s. om eqvatorn, och som
anses vara den L., hvarom Speke hörde talas, men som
Stanley, för att ännu mer öka förvirringen, öfverallt
i sin reseberättelse »Genom de svartes verldsdel»
kallar Muta Nzige. Okunnig om Gessis upptäckter,
trodde han den vara en sydlig förlängning af Bakers
Albert Njansa. Af den fientliga befolkningen vid
Beatriceviken på sjöns östra sida, hvarifrån Stanley
såg sjön i hela dess bredd, tvangs han att vända om
utan att få göra några vidare forskningar, hvarför man
känner helt litet om sjön. Löjtnant Van Gêle erhöll
1885 underrättelser, som göra troligt, att L. står
genom ett vattendrag i förbindelse med Mvuta Nzige.
Lutatius. Se Catulus.
Lutbad (se Lut) l. alkaliska bad äro varma vattenbad
(hel- eller lokal-bad), till hvilka man tillsatt
lut af träaska, såpsjudarelut eller något alkaliskt
ämne, såsom kali, natron, pottaska, soda. Eftersom
dessa ämnen icke genom huden intränga i blodet,
verka lutbaden endast på huden och användas dels mot
hudsjukdomar, dels till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
