Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att framkalla lokala hudkongestioner
(vid fotbad o. s. v.).
F. B.
Lutdroppar, Solutio carbonatis kalici Ph. Su., farmak.,
med., beredas genom att 3 delar rent kaliumkarbonat
lösas i 10 delar destilleradt vatten. Denna lösning
filtreras, så att den blir klar. Sedan tillsättes,
om det behöfves, så mycket destilleradt vatten,
att lösningens sp. v. blir 1,190–1,194, hvilket
ungefär motsvarar en halt af 20 proc. kaliumkarbonat
i lösningen. Lutdropparna böra vara färglösa och
klara. De användas till mättande af öfverflödig
syrebildning i magen och gifvas åt äldre i dos af
10–20 droppar, men åt späda barn blott 2–5 droppar
i tillräcklig mängd mjölk eller vatten, så att
genom utspädningen den skarpa lutsmaken mildras.
O. T. S.
Lutetia (af Lat. lutum, gyttja, lera, eller
Kelt. lutuhezi, boning midt i vattnet) l. Lutetia
Parisiorum var hos de gamle romarna namnet på staden
Paris. L. (omnämndt af Caesar i »De bello gallico»
VI, 3 och VII, 57) låg på den Seine-ö, som nu upptages
af »la cité».
Lutfisk, en fiskrätt, som beredes af stor stockfisk
(klippfisk, gråsidor), d. v. s. långa eller torsk,
som saltats måttligt och torkats på klipporna. För
att så vidt möjligt återfå sin ursprungliga smak
och hvithet uppblötes stockfisken i lut (vatten kokt
med björkaska och något släckt kalk eller med soda
eller pottaska). Behörigen kryddad, utgör lutfisken
en omtyckt vinter-maträtt i de skandinaviska landen,
Holland och Tyskland. I Sverige har den gamla anor
såsom vedertagen julrätt.
Luthardt, Christoph Ernst, tysk ortodox luthersk
teolog, f. 1823, blef 1854 e. o. professor i
Marburg samt 1856 professor i systematisk
teologi och nytestamentlig exeges vid
universitetet i Leipzig. 1865 erhöll han titel af
konsistorialråd. L. tillhör den s. k. erlangen-skolan
och har gjort sig känd som framstående apologet. Bland
hans skrifter må nämnas Das johanneische evangelium
(2 bd, 1852–53; 2:dra uppl. 1875–76), Die lehre
von den letzten dingen (1861; 2:dra uppl. 1871),
Die lehre vom freien willen (1863), Kompendium
der dogmatik (1865, 6:te uppl. 1882; »Kompendium
i dogmatik», 1879), Apologetische vorträge
(bd I 1864, 10:de uppl. 1883; bd II 1868, 5:te
uppl. 1882; bd III 1872, 2:dra uppl. 1873; bd IV,
1880; »Apologetiska föredrag», 3 del., 1865, 70,
75), Die ethik Luthers in ihren grundzügen (1867;
2:dra uppl. 1875), Der johanneische ursprung des
vierten evangeliums (1874; 2:dra uppl. 1875) och
Die modernen weltanschauungen und ihre praktischen
konsequenzen (1880; »De moderna verldsåsigterna och
deras praktiska konseqvenser», s. å.). L. har äfven
offentliggjort flere predikosamlingar och utgifver
sedan 1868 »Allgemeine lutherische kirchenzeitung».
P. F.
Luther, Martin, den store reformatorn, föddes i
Eisleben d. 10 Nov. 1483 (mindre sannolikt 1484). Hans
föräldrar voro bergsmannen Hans Luther (d. 1530)
från Möhra och Margareta Lindemann l., kanske snarare,
Ziegler (d. 1531). Han uppfostrades i det torftiga
hemmet i Mansfeld, dit föräldrarna omkr. ett halft år
efter sonens födelse flyttat, med mycken stränghet,
men erhöll varaktiga intryck af uppriktig gudsfruktan
och sedlig kraft. 1497 sattes han i skola i Magdeburg
och kom 1498 till Eisenach, der han måste förtjena
sitt bröd genom att sjunga på gatorna. Han inskrefs
1501 vid universitetet i Erfurt, der han företrädesvis
studerade filosofi, samt blef 1502 baccalaureus och
1505 magister. Enligt föräldrarnas önskan skulle
han egna sig åt juridiken. Men under sin vistelse
vid universitetet hade han på dess bibliotek
funnit ett exemplar af bibeln, som han flitigt
studerade. En svår sjukdom samt en väns hastiga död
medverkade kraftigt till det steg han oförmodadt
för föräldrar och vänner samt under inre oro tog,
då han i Juli 1505 inträdde i augustinklostret i
Erfurt. Inom klostrets murar utkämpade L. väldiga
inre strider. Förtrogen med den skolastiska teologien
och fördjupande sig i Augustinus’, Taulers, Thomas
a Kempis’ m. fl:s skrifter, fann han frid, först
då en ringa klosterbroder påminde honom om den
gamla trosbekännelsens ord: »jag tror på syndernas
förlåtelse.» Såsom på en gång fader och vän vägledde
honom i skriften ordens generalvikarie Johann
v. Staupitz. Och den sanning: »rättfärdiggörelsen af
tron», som skulle blifva den religiösa principen för
hela L:s kommande reformatoriska sträfvande, uppgick
i klarhet för hans sanningssökande sinne. Genom
Staupitz’ tillskyndelse kallades L., som 1507 blifvit
prestvigd, 1508 till det nybildade universitetet i
Wittenberg såsom lärare i filosofi. Der föreläste han
dialektik och fysik enligt Aristoteles, men drogs
alltmer till teologien och i synnerhet till den
heliga skrift. Af okänd anledning vistades han åter
en kortare tid vid Erfurts universitet och sändes
sedan i sin ordens angelägenheter till Rom, 1511
(enligt andra 1510). Der mottog han för hela sitt
kommande lif betydelsefulla intryck, särskildt af de
andliges fräcka otro och lättfärdiga väsende. 1512
nämnd till teol. doktor, med förpligtelse att läsa den
heliga skrift, verkade han sedermera med synnerligt
nit såsom predikant och själasörjare i Wittenberg,
under det han tillika vid universitetet föreläste
för de studerande öfver skriften. – Aflatskrämeriets
styggelse mötte honom i hans egen församling och
uppkallade honom, den ödmjuke och kyrkan uppriktigt
tillgifne, till manlig strid. Den 31 Okt. 1517
uppspikade han på slottskyrkodörren i Wittenberg
sina 95 teser, riktade mot aflaten och framhållande
betydelsen af en sann bot. Redan förut hade
L. utgifvit predikningar, företalet till »Deutsche
theologie», utläggning af de sju botpsalmerna
m. fl. skrifter. Samtidigt med tesernas uppspikande
vände han sig i bref till Tysklands förnämste
andlige med klagan öfver aflatsofoget. En häftig
strid uppblossade. Tezel och Joh. von Eck angrepo
L., och påfven kallade honom i Juli 1518 att inom
60 dagar infinna sig i Rom. Genom sin beskyddares,
kurfursten Fredrik den vises i Sachsen, förmedling
fick emellertid L. i stället i Augsburg möta kardinal
Cajetanus (Okt. 1518). Nya förhandlingar inleddes af
den påflige legaten Karl v. Miltitz i Altenburg s. å.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
