Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lutherburg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
olika uppfattningar och tolkningar; men å andra
sidan hade ock några teologer framkommit med sådana
framställningar af den lutherska nattvardsläran,
som om den lärde, att ett s. k. kapernaitiskt,
eller groft sinligt, ätande och drickande egde rum i
nattvarden. Det resultat, som framgick ur striderna
och som fått sitt uttryck i konkordieformelns
bestämningar, innebar ett fullständigt fasthållande
af den ursprungliga lutherska åskådningen i afseende
på nattvarden och hvilade på den lutherska sanning,
som sedermera ofta åberopats i kommande lärostrider,
att det ändliga kan i sig upptaga det oändliga. I
sammanhang med nattvardsfrågan upptogs frågan om
Kristi gudomliga naturs närvaro i den menskliga,
hvilken af konkordieformeln besvaras med framställande
af läran om »communicatio idiomatum» l. egenskapernas
gemenskap i Kristi person och detta i motsats mot
den dualistiska uppfattning, för hvilken Calvin
anklagades. Till grund för konkordieformelns
framställning i denna punkt ligger en skrift De
duabus naturis in Christo af Martin Chemnitz,
obestridligen den främste dogmatikern inom lutherska
kyrkan under reformationstiden.
Under det tidehvarf, som närmast följde efter
konkordieformelns affattande och samtliga lutherska
bekännelseskrifternas förenande till ett helt i
konkordieboken af år 1580, fattade de lutherske
teologerna sin uppgift såsom hufvudsakligen
bestående uti att bevara och försvara den rena
bekännelsen. Derjämte sökte man dels systematiskt
ordna dogmerna, dels utveckla det dogmatiska
systemet i alla dess enskilda delar. På grund af den
renlärighetsifver, som utmärkte tidehvarfvet, och
hvilken man icke kan frånkänna vare sig formalism
eller förkättringslust, har tidehvarfvet blifvit
kalladt ortodoxismens. Öfver mängden af teologer höjer
sig den ädle, varmhjertade Johann Gerhard (d. 1637)
såsom den främste af detta tidehvarfs kyrkolärare; i
sitt stora dogmatiska arbete Loci communes theologici,
fullbordadt 1621, visar han sig vara en värdig
efterföljare af Chemnitz. Den förmedlande riktning,
hvars målsman Melanchthon varit, fortlefver dock
inom den lutherska kyrkan och får under denna tid
en framstående representant i Calixtus, professor i
Helmstädt, hvilken derför ock kallats »Melanchthon
redivivus». På grundvalen af den apostoliska
trosbekännelsen samt de 5 första århundradenas
ekumeniska läror ville han och hans själsfränder,
med bortseende från de väsentliga åtskilnaderna,
åstadkomma enhet emellan lutheraner, reformerte
och katoliker. Så uppkom den s. k. synkretistiska
striden (af Grek. synkretismos, förening emellan
olika partier), hvilken äfven sträckte sig till
Sverige och der egde betydande målsmän i biskoparna
J. Matthiae i Strengnäs och J. Terserus i Åbo. En
insats af förblifvande värde gjorde Calixtus i den
lutherska läroutvecklingen, då han med klarhet och
kraft framhöll, att sedeläran icke finge förbises
för »troslärans skull. Bland lärostriderna under
denna tid bör för öfrigt uppmärksammas den emellan
Giessen- och Tübingenteologerna förda i frågan om
Kristi s. k. förnedringstillstånd (kenosis),
hvilken strids betydelse hufvudsakligen kan sägas hafva
legat deri att den i icke ringa mån banat väg för
en sannare uppfattning af Kristus såsom menniska. I
sin ensamhet, men inom den lutherska kyrkans sköte,
uppbyggde den djupsinnige och fantasirike skomakaren
från Görlitz Jakob Böhme (d. 1624) sin teosofiska
lifsåskådning, i hvilken det etiska allvaret väl
är omisskänligt, men i hvilken verldsutvecklingen
förklaras panteistiskt.
På ortodoxismens tidehvarf följer pietismens. Den
rörelse, som i kyrkohistorien bär detta namn,
må hafva utöfvat inflytande på andra områden
af det kyrkliga lifvet, i afseende på lärans
utveckling saknar den positiv betydelse. Philipp
Jakob Spener (1635–1705), hvilken betraktas såsom
rörelsens upphofsman, ehuru oförnekligt är, att i
synnerhet den senare pietismen högst väsentligt
skiljer sig från honom, fasthöll troget vid kyrkans
bekännelse. De senare pietisternas likgiltighet för
läran kunde uppenbarligen vara af endast negativ
betydelse. Pietismens dogmatiker voro för öfrigt
betydligt underlägsna särskildt den man, som i främsta
ledet mot pietismen förde kyrkans talan, nämligen
den fromme och kunskapsrike Valentin Ernst Löscher
(d. 1749). Samma likgiltighet för ett utprägladt
lärobegrepp kännetecknade ock den ur lutherska
kyrkans sköte framgångna herrnhutismen, för hvilken i
läran allt samlade sig kring bekännelsen till Kristi
försoning genom blodigt lidande och död på korset. –
Deremot måste i det hänseende, hvarom här är fråga,
stor betydelse tillerkännas würtembergske teologen
Johann Albrecht Bengel (d. 1752), upphofsmannen till
den s. k. bibelteologiska riktningen inom lutherska
kyrkan. Bengels exegetiska arbeten, i främsta
rummet hans Gnomon Novi testamenti, hafva varit
befruktande för utvecklingen af den lutherska läran,
i synnerhet som Bengel, ehuru han söker omedelbart
utgå från skriften, i allt väsentligt visar sig
stå på luthersk grund. Den heliga skrift betraktar
han ur frälsningshistorisk synpunkt eller såsom
innehållande en Guds rikes utvecklingshistoria. Åt
de eskatologiska frågorna egnar Bengel, liksom efter
honom hela den bibelteologiska skolan, en särskild
uppmärksamhet. Hans skrifttolkning har med skäl
blifvit kallad realistisk. Särskildt gäller detta
tolkningen af profetiorna.
Under sin tidigare utveckling tager den lutherska
dogmatiken föga hänsyn till tidens filosofiska
sträfvanden. Förhållandet skulle dock, såsom man
kunde vänta, sedermera blifva ett annat. I slutet
af 18:de årh. framträder en af den tidens filosofi
påverkad rationalism inom den lutherska kyrkan. Det
är den engelska deismens på tysk jord omplanterade
principer, som framkallat denna s. k. vulgära
rationalism. Man fasthåller tron på Guds försyn och
pligten att bevisa kärlek, men saknar öga för och
förnekar trons mysterier. Kristus är väsentligen
en dygdelärare. Hans uppståndelse enligt skriften
förnekas. Det menskliga förståndet är högste domare
i trossaker. Af denna vulgärrationalism voro tidens
teologer mer eller mindre besmittade. En af de mest
betydande af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
