Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lyby ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lyby, socken i Malmöhus lan, Frosta härad. Areal
2,525 har. 1,411 innev. (1884). Annex till Hörby,
Lunds stift, Frosta kontrakt.
Lycaeus. Se Lykaios.
Lycaon. Se Hyenhundslägtet.
Lyceum. Se Lykeion.
Lychnis L., bot., ett örtslägte inom
nat. fam. Silenaceae Lindl., kl. Decandria L.,
hvilket igenkännes genom det nästan hinnaktiga,
tionerviga, femtandade blomfodret och de 5 djupt
fyrklufna kronbladsskifvorna, som hafva en
bikrona vid öfvergången till de långa, nästan
ovingade klorna. Stiften äro 5 och frukten en
enrummig kapsel, som innesluter mycket små,
finknottriga, icke hinnkantade frön. Sedan
slägtet Viscaria utbrutits från L., återstår
inom detta sistnämnda i den svenska floran endast
en art, L. flos cuculi L., »gökblomster», en
tämligen högväxt ört, allmän å fuktig gräsmark,
med smala blad och stora, vanligen ljusröda
blommor, sittande i ett glest, qvastlikt knippe.
O. T. S.
Lycien l. Lykien (Grek. Lykia, Lat. Lycia) var fordom
namnet på Mindre Asiens sydvestligaste landskap,
begränsadt i n. af Pisidien, i n. ö. af Pamfylien,
i v. af Karien och Medelhafvet samt i s. och ö. af
Medelhafvet, der kalladt »Lyciska hafvet». Landet
fylles till stor del af berg, tillhörande det stora
Taurossystemet och delvis af vulkanisk natur. Bland
dessa berg, af hvilka några hafva toppar af 3,000
m. höjd. märkas Solymabergen och Olympos (nu Janar
Dagh) i östra, Masikytes (nu Ak Dagh) i mellersta
samt Kragos och Antikragos i vestra delen af
landet. Några af bergen förlänga sig till i hafvet
utskjutande uddar, såsom Telmissis (nu Kap Iria) mot
v. och Hieron eller Chelidonion (nu Kap Kelidoni)
mot s. ö. Mellan bergskedjorna söka sig åtskilliga
floder med sydligt lopp en väg till hafvet, bland
hvilka Xanthos i landets vestra och Limyros i dess
östra del äro de betydligaste. Ehuru bergigt är
landet ingalunda ofruktbart. I floddalarna odlades
fordom i riklig mängd vin, spanmål och saffran, och
de skogbevuxna bergen buro många värderika trädslag,
bl. a. cedrar af ovanlig höjd. På åtskilliga
ställen framvälla naftakällor ur jorden. – Såsom
äldsta innebyggare i L. nämnas milyer och solymer,
sannolikt af semitisk stam. Men dessa synas redan
i urminnes tid hafva blifvit dels fördrifna, dels
underkufvade af ett annat, från norden invandrande
folk, som torde hafva varit närmare beslägtadt med det
frygiska och i alla händelser är att räkna till den
indo-europeiska folkstammen. Af grekerna betecknades
detta folk med namnet lycier (lykioi). I kustorterna
nedsatte sig tidigt grekiska nybyggare, och den redan
utvecklade grekiska kulturen influerade betydligt på
den lyciska, hvaremot under äldre tider en inverkan i
motsatt riktning är omisskännelig. L. var bl. a. en
hufvudort för Apollons dyrkan och torde vara det
land, i hvilket denna, sedermera för alla hellener
gemensamma, nationalkult först antagit sin bestämda
form. Det nämnda lyciska folket har efterlemnat
betydande fornminnen, vittnande om en egendomlig och
urgammal kultur. Dit höra
dels väldiga komplexer af grafkamrar, till
stor del uthuggna ur sjelfva klippan i en om
ursprunglig träarkitektur påminnande stil, dels en
stor mängd inskrifter med en bokstafsskrift, som
visar slägtskap med den grekiska. Deras språk har
man dock ännu ej fullständigt lyckats tolka. Äfven
finnes en mängd lemningar af forntida skulpturverk
(t. ex. de s. k. harpy- och nereid-monumenten från
Xanthos; båda nu i British museum, London), men dessa
tillhöra en yngre tid och röja tydlig påverkan af den
grekiska konsten (till en del under dennas senare
skeden). Lyciens äldre historia, fornlemningar och
inskrifter hafva på senare tider väckt ett lifligt
intresse såväl bland resande arkeologer (engelsmännen
Fellows, Spratt, Forbes) som bland språkforskare
(tyskarna Schönborn, Savelsberg, M. Schmidt
m. fl.). – L:s politiska historia är icke synnerligen
märkvärdig. Efter att i 6:te årh. f. Kr. hafva
tillbakaslagit Kresus’ anfall kufvades det af
perserna under Cyrus och utgjorde sedan en del af
det stora persiska riket ända till dess öfvergång i
Alexander den stores verldsvälde. Efter Alexanders död
(323 f. Kr.) införlifvades det först med egyptiska
riket och sedan med Syrien, tills det efter Antiochos
III:s besegrande (190 f. Kr.) af romarna skänktes
till rhodierna. Detta främmande välde lyckades dock
L. efter hårda strider att afkasta och fick sitt
oberoende erkändt af romarna (167 f. Kr.), hvilken
ställning det bibehöll, tills det under Nero (eller
under Vespasianus) förenades med Pamfylien till en
romersk provins. Landets 23 städer, bland hvilka de
betydligaste voro Telmissos, Patara, Olympos, Pinara,
Tlos, Xanthos (Lyc. Arna l. Arina) och Myra, bildade
under nämnda sjelfständighetsperiod en förbundsstat,
hvars förman bar titel af lykiarches. För närvarande
utgör L. en del af det Asiatiska Turkiet (vilajeten
Aidin och Konia), men är glest befolkadt och ligger
delvis öde. I det inre landet bo mest turkar, i
kustorterna greker. A. M. A.
Lycium L., bot., ett slägte af buskar, hörande till
nat. fam. Solanaceae Juss., kl. Pentandria L. I
Sverige förekommer ofta, odlad i trädgårdar samt
derur förvildad, en art, L. barbarum L., som är
en medelhög buske med långa, bågböjda, vidjelika
grenar, svagt besatta med tornar, hela blad och
violetta blommor. Dessas foder är bägarelikt och
vanligen tvåläppigt; kronan är trattlik, med djupt
femklufvet bräm. Den aflånga frukten är bärlik,
gulröd, mycket längre än blomfodret. Slägtet har ett
mindre antal arter, mest utbredda i södra Europa,
men äfven förekommande i andra verldsdelar, t. ex. i
Syd-Amerika, der man träffar dem i Columbia, Peru
och Chile. L. umbellatum R. & P. och L. aggregatum
R. & P. åstadkomma, då de användas såsom bränsle, så
våldsamma explosioner genom gasutveckling i veden,
att kokkärlen kunna omstörtas. Ett par arters blad
användas mot rosinflammation. O. T. S.
Lyckans gudinna. Se Fortuna, mytol.
Lycke, socken i Göteborgs och Bohus län, Inlands
södra härad. Areal 3,614 har. 997 innev. (1884). Annex
till Torsby, Elfsyssels
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
