Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lyby ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
södra kontrakt. L. sockens kyrka kallas stundom Karl
Ludvig Eugens kyrka.
Lyekeby. 1. Jordebokssocken i Blekinge län, förr
egen kyrkosocken, men sedan midten af 1700-talet i
kyrkligt hänseende förenadt med Lösen. – 2. Stor
by i Lösens socken, Blekinge län, vid Lyckebyån,
ej långt från hennes utlopp i Östersjön och
nära Karlskrona–Vexiö jernväg. Byn har omkr. 500
innev., poststation, tingsställe (för Östra härads
tingslag), sparbank, gästgifvaregård, flere handlande
och handtverkare samt industriella verk, såsom
garfveri och färgeri, gjuteri och bryggeri. Under
seglationstiden har L. ångbåtsförbindelse med
Karlskrona. – På byns nuv. plats låg förr Lyckea
(Lyckaa l. Lyckow), hvilket omtalas som köpstad vid
midten af 1400-talet, men sannolikt är äldre. Bredvid
låg ett slott, säte for höfvitsmannen öfver
Lyckå län och uppbygdt före 1452, då det intogs af
svenskarna. Stadsprivilegierna bekräftades 1596, men
upphäfdes 1600, då innevånarna uppmanades att flytta
till Kristianopel. 1601 befallde Kristian IV, att
slottet skulle nedbrytas och stenen användas till
Kristianopels befästande.
Lyckebyån, vattendrag i sydöstra Småland och
östra Bleking, upprinner i Algutsboda socken och
flyter med sydlig hufvudriktning samt utfaller
i en vacker trakt vid Lyekeby i en vik af
Östersjön. Längd 90 km. Flodområde omkr. 750 qvkm.
A. G.
Lycksalighetens ö, en folksaga, hvars hufvudsakliga
innehåll är följande. Adolf, en ung och klok
furste i ett arktiskt land, råkar vilse under en
isbjörnsjagt och hamnar uppe i bergen i en grotta,
som utgör tillhåll för vädrens gud, gamle Æolus,
jämte dennes maka och barn (vindarna). De senare äro
alla vilda sällar utom vestan (Zefyr), en ljuflig
barnskepnad. Hemkommen, skildrar vestan för de andra
en skön prinsessa, hvilken, omgifven af sina nymfer,
råder öfver den svårhinneliga »Lycksalighetens ö». Då
Adolfs åtrå efter att se den sköna väckts, föres han
af Zefyr genom luften till den praktfulla tropiska ön,
vinner der prinsessans kärlek och dröjer hos henne
en tid i oblandad sällhet och med städse bibehållen
ungdomlighet. Den tidrymd, som på detta sätt
förflutit, uppskattar han sjelf till 3 månader. Men
när han får höra, att det i stället varit 300 år,
gripes han af en obetvinglig lust att återse sitt rike
och uträtta något till sitt namns berömmelse. Han
skiljes från den sörjande prinsessan med löfte att
återkomma. Men på vägen öfverlistas han af en gubbe
(Tiden), som qväfver honom. Zefyr finner den döda
kroppen och för den till Lycksalighetens ö. Der
uppstår en mäkta stor veklagan; öns växtlighet vissnar
bort, och ungdomskällan tillslutes. – Denna saga är
framställd i den svenska folkboken »Lycksalighetens ö»
(många uppl.), hvars franska original återfinnes såsom
en episod i grefvinnan d’Aulnoys »Histoire d’Hypolite
comte de Duglas» (1714; svensk öfvers. 1746). Nämnda
episod synes vara en bearbetning af en äldre fransk
folksaga, sannolikt af gaeliskt ursprung, enär sagans
hufvuddrag innehållas i ett ersiskt manuskript,
som ej är yngre än från 7:de årh. I
versform är sagan behandlad i »Saga om prints
Adolph och printsessan Lycksalighet» (öfvers. från
franska 1747, på alexandriner) samt i ett stort
sagospel, »Lycksalighetens ö», af Atterbom. Jfr
P. O. Bäckström: »Svenska folkböcker», II (1848).
Lycksele. 1. Socken i Vesterbottens län, Lycksele
lappmarks tingslag. Areal med inräkning af Örträsks
kapell 587,572 har. 5,337 innev. (1884). L. bildar med
Örträsks kapell ett konsistorielt lappmarkspastorat
af 2:dra kl., Hernösands stift, Södra Lappmarkens
kontrakt. – 2. L. lappmarks tingslag, i
Vesterbottens län, ingår i Lappmarksfögderiet
och Vesterbottens Vestra domsaga. Areal 20,617
qvkm. 11,272 innev. (1884). Tingslaget omfattar
socknarna Lycksele och Örträsks kapell, Stensele och
Tärna kapell, Sorsele samt en del af Malå.
Lyckås, gods i Jönköpings län, Skärstads socken,
vid Landsjön samt landsvägen emellan Jönköping och
Grenna. Godset, ett bland de större och vackrare i
Sverige, omfattar med underlydande hemman i socknen
35 1/2 mtl och är, med tegelbruk, sågar och qvarnar,
taxeradt till omkr. 850,000 kr. L. kallades förr
Hallösa och omnämnes flere gånger under medeltiden.
I början af 1600-talet egdes det af riksdrotset
grefve Magnus Brahe och efter honom af hans dotter,
den bekanta Ebba Brahe, samt tillhörde Braheätten in
på 1700-talet. På 1780-talet innehades L. af vice
presidenten frih. A. J. von Köhler, som betydligt
utvidgade och förbättrade egendomen; 1790 köptes
det af öfverste frih. E. G. Adelswärd samt ärfdes af
sonen, statsrådet grefve E. R. Adelswärd, som uppförde
de nuv. stora flyglarna, en på hvardera sidan om allén
från stora landsvägen. 1822 såldes egendomen till
öfverståthållaren grefve Jak. Essen Hamilton, hvars
son grefve James Hamilton f. n. (1886) är egare af L.
Lycodon och Lycodontidae. Se Vargtandsormar.
Lycoperdon L., bot. Se Röksvamp.
Lycopodites, paleont., provisoriskt slägtnamn
för sådana fossila växter, hvilka synas stå
nära det nu lefvande slägtet Lycopodium.
A. G. N.
Lycopodium och Lycopodiaceae. Se Lummerslägtet.
Lycopus europaeus L., strandklo, bot., en på våta
ställen växande ört af nat. fam. Labiatae Juss.,
kl. Diandria L. Stjelken är upprätt, 0,20–0,30 m. hög
eller ibland något deröfver, med motsatta,
parklufna, inskurna, groft sågade blad, i hvilkas
vinkel sitta mycket täta, kransvis ställda samlingar
af små hvitröda blommor. Dessa hafva fodret nästan
likformigt femklufvet och kronans bräm grundt
fyrklufvet, med öfversta fliken bredare och svagt
urnupen, en antydan om att denna flik är bildad af
typiskt 2 kronblad. De fyra smånötterna äro bredt
vigglika och omgifna af en tjock kant. Den torkade
örten var förr upptagen i farmakopéerna under namnet
herba marrubii aquatici och är än i dag uti Italien
ett folkmedel mot frossan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
