Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lyby ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilket gifvit anledning till namnet »kina-ört». Örten
har varit mycket rekommenderad såsom verksam
mot lifmoderblödningar. Dess saft ger en vacker
svart färg, af hvilken zigenarna, enligt i södern
gängse folkmening, begagna sig för att brunfärga
huden hos ljushyade barn, som de bortröfvat.
Detta skall vara orsaken till benämningen
»zigenare-ört», som äfven tilllagts denna växt.
O. T. S.
Lycosa Latr., zool., ett spindelslägte, hörande till
gruppen Vagabundae bland de med 2 lungor försedda
Araneida, hvilka bilda en särskild ordning bland
Arachnoida. Lycosiderna hafva aflångt oval framkropp
(cephalothorax), som framåt är afsmalnande och
starkt hvälfd. Ögonen äro 8, ställda i 3 tvärgående
rader, de mellersta och bakre mycket stora, med de
4 i främsta raden helt små. Det tredje benparet är
kortast, det fjerde längst. Med sina långa, starka
ben löpa de raskt omkring och jaga sitt rof. De
äro nattliga djur, som under dagen gerna dölja sig
under stenar eller i gömslen, som de tapetsera med
en tät väfnad. Honorna sitta ofta på den säck, som
omsluter äggen, eller bära densamma med sig fäst
vid bakkroppen. De försvara modigt sina ägg och
taga under den första tiden vård om de nyss kläckta
ungarna. L. Tarantula L., taranteln, finnes i södra
Europa, synnerligast i södra Italien (Apulien),
der den lefver i hålor i marken. Den gängse folktron
att dess bett gifva anledning till en danssjuka och
att deraf den eldiga syd-italienska folkdansen
»tarantella» (se d. o.) uppkommit och fått sitt
namn saknar all grund. Andra arter af detta vanligen
storvuxna spindelslägte finnas i Tyskland och andra
land i Europa. O. T. S.
Lydbiskop (Fornsv. lyþbiskuper, af lyþir, menniskor,
folk). Se Chorbiskopar.
Lydda (Hebr. Lod), i forntiden stad i Palestina, vid
den egyptisk-syriska karavanvägen, 18 km. s. ö. om
Jafa. Redan tidigt funnos kristna der. Under den
senare kejsareperioden hette staden Diospolis och blef
säte för en biskop. År 415 hölls der ett kyrkomöte,
på hvilket Pelagius försvarade sina åsigter. Nu är
Ludd en stor by och till namnet säte för en grekisk
biskop, hvilken emellertid residerar i Jerusalem.
Lyddeköpinge, socken i Malmöhus län, Harjagers
härad. Areal 1,884 har. 1,114 innev. (1884). Annex
till Borgeby, Lunds stift, Torna kontrakt.
Lyddeån (Löddeån), vanligen kallad
Keflingeån, södra Skånes största vattendrag, upprinner i Albo
härad, Kristianstads län, på Linderödsåsens sydvestra
sluttning. Vattendraget, i början uppkalladt efter
de omkringliggande socknarna (Tolånga-, Åsums- och
Björkaån), flyter först i vestlig hufvudriktning till
Vombsjön (20 m. öfver hafvet), derefter, under namnet
Keflingeån, i nordvestlig riktning samt böjer sig
slutligen mot s. v. och faller under namnet Lyddeån
ut i Lommabukten af Öresund. Ån upptager fr. v. den
omkr. 37 km. långa vattenfattiga Klingvallsån, från
Romeleåsen, samt längre ned fr. h. den likaledes
vattenfattiga, 53 km. långa, på Linderödsåsen
upprinnande Bråån. L:s längd är omkr. 80 km.;
bredden och djupet vexla betydligt, från 7–9 m. bredd
och 1,5 m. djup efter utloppet ur Vombsjön till mer
än 90 m. bredd och 18 m. djup vid Keflinge bro och
öfver 120 m. bredd vid utloppet. Ett förslag ligger
f. n. (1886) under behandling att sänka ån nedanför
Vombsjön, hvarigenom, såsom man beräknat, omkr. 500
har jord skulle förbättras eller göras odlingsbara
för en kostnad af omkr. 400,000 kr.
Lydeke Abelsson, biskop, född i Nyköping och af
svensk frälseslägt, var 1450 kanik och syssloman
vid domkyrkan i Vesterås och under de följande åren
tillika kyrkoherde i Munktorp. Han förekommer 1464
såsom electus till biskopsstolen i Vesterås och lär
hafva fått sin konfirmation år 1466. Död 1487. Han var
en nitisk biskop och patriotisk rådsherre, värderad
af Karl Knutsson och Sten Sture. Af dessa samt genom
försäljning af indulgensbref skaffade han medel till
reparation och tillbyggnad af Vesterås domkyrka,
och biskopsstolen vann under hans tid stor tillökning
i egodelar.
Lydgate [li’ddgät], John, engelsk skald på
1400-talet, var en lefnadsglad munk, som gjort studier
i Paris och Padua. Han började dikta före Chaucers död
(1400) och synes hafva tystnat flere år före utbrottet
af »rosornas krig» (1455). Beskyddad af hofvet,
skref han med mycken lätthet och sjelfbelåtenhet
knittelvers öfver olika ämnen, som förelades
honom. Trots den klumpiga, långrandiga formen och den
hvardagliga uppfattningen åtnjöt L. stort anseende
bland sina samtida. Hans mest kända arbeten voro
The fall of princes (tr. 1494), bearbetning efter
Boccaccio och liknande en följd tragedier, Story of
Thebes (efter Statius) och History of the siege and
destruction of Troy (tr. 1513), en roman på vers.
Lydien (Grek. Lydia, Lat. Lydia) i äldre tider äfven
kalladt Meonien (Grek. Maionia, Lat. Maeonia),
var fordom namnet på ett vidsträckt landskap i vestra
delen af Mindre Asien, begränsadt af Mysien i n.,
Frygien i ö., Karien i s. och Egeiska hafvet i v.,
ehuru visserligen den breda, af joniska greker
befolkade kuststräckan knappt är att räkna till
det egentliga L. Det lydiska riket sträckte sig
vida öfver de nu angifna gränserna för stamlandet
och omfattade mot slutet af sin tillvaro en stor
del af Mindre Asien, med floden Halys såsom östlig
gräns. Den nordliga och större delen af det egentliga
L. utgjordes af Hermos’, den sydliga af Kaystros’
flodområden, åtskilda genom den i ö. och v. löpande
bergskedjan Tmolos (nu Bos Dagh, ungef. 2,000 m.),
som mot v. fortsattes af de likaledes betydliga
bergen Drakon, Sipylos, Pagos, Mimas och Korax,
de båda sistnämnda utlöpande i uddarna Melaina (nu
Kara Burun) och Myonnesos (nu Hypsilovuno). Gränsen
i s. mot Karien utgöres af bergskedjan Messogis (nu
Kastane Dagh), som utlöper i udden Mykale (nu Kap
Samsun). Hufvudfloder äro de båda nämnda Hermos
(nu Ghediz Tsjai) och Kaystros (nu Kytsjyk Mendere),
hvilka båda komma från det mindre-asiatiska höglandet
och med vestligt lopp utfalla den förra i den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
