Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lyby ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
djupt inskärande Hermoiska, den senare i den
Kaystriska hafsviken. Deras rymliga floddalar utmärka
sig genom en utomordentlig fruktbarhet och hafva det
härligaste klimat. I berget Tmolos funnos fordom rika
guldgrufvor, och äfven den derifrån kommande floden
Paktolos, en biflod till Hermos, var ryktbar för
sin guldförande sand. Till följd af dessa rika
hjelpkällor var L. säte för en uråldrig kultur
och intog tidigt en betydande maktställning bland
de kringliggande landen. Sedan urminnes tid skall
det hafva regerats först af Atyadernas och sedan
af Heraklidernas herskareätter. I sitt historiska
lidskede inträder det med Mermnadernas konungaätt
omkr. 715 f. Kr. Bland konungar af detta hus äro
i synnerhet Alyattes och hans son Kresus (Croesus)
kända såsom kraftfulla herskare, under hvilka det
lydiska riket nådde sin största utsträckning. Men då
Kresus oförsigtigt började krig mot perserna, blef
han i grund besegrad af Cyrus, och det underkufvade
L. förvandlades till en persisk satrapi (546
f. Kr.). Det bildade sedermera en vigtig landsdel inom
det seleucidiska, det pergamenska och slutligen inom
det romerska riket. I det nuvarande turkiska riket
motsvarar det en del af vilajetet (provinsen) Aidin. –
Det lydiska folket synes hafva tillhört en med karer
och fryger beslägtad stam, måhända uppblandad med
semitiska element. Under äldre tider voro lyderna ett
krigiskt och tappert folk, men de persiske eröfrarna
voro angelägna att i grund utrota den krigiska anden
genom att förbjuda lyderna bruket af vapen och i
stället uppmuntra dem till förvekligande nöjen. Veklig
yppighet, hvartill för öfrigt landets rikedom
innebar en stark frestelse, var också ett framstående
karaktersdrag hos den senare tidens lyder. Handel och
industri fortforo länge att blomstra, men för någon
högre grad af bildning voro lyderna ej kända. Bland
sköna konster idkades företrädesvis musiken, och en
af den grekiska musikens tonarter bar namn af den
lydiska. Inom religionsväsendet intog gudamodren
Kybeles dyrkan, med sina vilda och larmande fester,
ett framstående rum. Lydiens hufvudstad var Sardes
(Grek. Sardeis) vid floden Paktolos på norra sidan
om Tmolos. Bland öfriga städer märkas Magnesia (nu
Manissa) vid floden Hermos (till skilnad från andra
orter med samma namn vanligen betecknadt såsom »M. vid
Sipylos»), Thyateira i norra och Hypaipa i södra
delen af landet. Om de grekiska städerna (Smyrna,
Kolofon, Efesos m. fl.) på L:s kust se Jonien.
A. M. A.
Lydisk sten, miner. Se Kiselskiffer.
Lydisk tonart, den autentiska kyrkotonart, hvars
grundton är f (se Kyrkotonarter). I Haeffners
koralbok stå koralerna n:r 29 och 483 i lydisk tonart.
A. L.
Lydit, miner. Se Kiselskiffer.
Lydos (Lat. Lydus), egentl. Joannes Laurentios,
bysantinsk lärd, f. 490 i Filadelfeia i Lydien (deraf
tillnamnet Lydos). År 511 kom han till Konstantinopel,
der han först studerade aristotelisk och nyplatonsk
filosofi, men sedermera inträdde i statstjenst och
efter hand beklädde flere höga ämbeten. Förändringar
i administrationsväsendet under kejsar Justinianus medförde dock
hans fall (552). I stället erhöll han då en offentlig
lärarebefattning vid den kejserliga högskolan
och började vid öfver 60 års ålder en omfångsrik
verksamhet såsom skriftställare. Till vår tid hafva,
ehuru i stympadt skick, kommit tvänne om stor lärdom
vittnande och delvis ur ej vidare befintliga källor
hemtade skrifter på grekiska språket, den ena
om den romerska magistraturen, den andra om det
grekisk-romerska augural- och kalenderväsendet. En
hufvudupplaga af dessa är utgifven af I. Bekker
(Bonn 1837). A. M. A.
Lye, socken i Gotlands län, Gotlands södra
härad. Areal 1,941 har. 320 innev. (1884). Annex till
Alskog, Visby stift, Södra kontraktet.
Lyell [le’jel], Sir Charles, engelsk geolog, född
d. 14 Nov. 1797 i Kinnordy i Forfarshire (Skotland),
studerade juridik i Oxford, men förmåddes genom
åhörande af Bucklands föreläsningar att egna sig
åt geologien och blef 1832 professor i geologi vid
King’s college i London, hvilken plats han dock
efter någon tid afsade sig. Genom studiet af Poullet
Scropes »Geology of Central France» leddes han till
att förbereda och utgifva Principles of geology (se
nedan), hans hufvudarbete. Han företog vidsträckta
resor såväl i Europa (äfven i Sverige, 1834, och
i Danmark, 1836) som i Nord-Amerika, hvilket land
han besökte två gånger (1841 och 1845). L. utnämndes
till knight 1848 och till baronet 1864. Han afled i
London d. 22 Febr. 1875 och begrofs i Westminster
Abbey. – Ehuru L. offentliggjort äfven många
specialundersökningar af stort värde, ligger dock
hans förnämsta betydelse i den allmänna riktning
han gifvit geologien, i det att förnämligast han
förfäktat de åsigter om de nu på jorden verkande
krafternas betydelse för jordens utveckling, hvilka
nu omfattas af det stora flertalet geologer. Ur den
bittra striden emellan neptunisterna (Werner och
hans skola) och vulkanisterna (Hutton, Playfair och
deras lärjungar) om jordens utveckling framgick en
förmedling af bägge partiernas åsigter, som fick
sitt förnämsta allmänfattliga uttryck i Cuviers
»Discours sur les révolutions du globe». Enligt
denna mening skildes de olika perioder, i hvilka
jordens utvecklingshistoria kan delas, från hvarandra
genom våldsamma katastrofer eller revolutioner, genom
hvilka icke blott de fysiska förhållandena helt och
hållet förändrades, utan ock allt lefvande förstördes,
så att hvarje ny period började med en ny skapelse,
hvarigenom en helt och hållet ny flora och fauna
uppträdde. De krafter, som varit verksamma under
förflutna jordperioder, ansågos äfven vara af annan
art än de nu verksamma och knappt bundna af samma
lagar som nu. Mot dessa läror uppträdde L. och sökte
visa, att samma krafter, som nu verka på jordskorpan,
verkat äfven under förflutna jordperioder, och att de
verka efter samma lagar. Derigenom att de verka under
ofantligt långa tidrymder åstadkommas storartade
resultat. Inga hela jorden omfattande katastrofer
eller revolutioner hafva förekommit; dylika hafva
alltid varit lokala. Lika litet har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
