Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lykantropi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lykantropi (af Grek. lykos, varg, och anthropos,
menniska), med., en sjukdom, som af Oribasius
beskrefs som en form af vattuskräck, uppkommen
genom bett af rasande vargar. Ordet betecknade
hos äldre författare äfven en form af melankoli
eller monomani, då den sjuke trodde sig förvandlad
till en varg och betedde sig som en sådan.
F. B.
Lykaon, Grek. hjeltes., en son af Pelasgos
med Meliboia eller med Kyllene, herskade såsom
konung öfver Arkadien och hade 50 söner, hvilka i
brottslighet och öfvermod sägas hafva öfverträffat
alla andra menniskor. För att pröfva deras sinnelag
besökte dem Zevs sjelf i oansenlig menniskogestalt,
hvarvid de till måltid framsatte köttet af en
slagtad gosse. Förgrymmad, kullstötte Zevs bordet
och dödade med blixten dem alla utom den yngste,
Nyktimos. Enligt andra sagor var det L. sjelf,
som framsatte den hemska måltiden, hvarefter Zevs
till straff förvandlade honom eller honom jämte hans
söner till vargar (varg heter på Grek. lykos). Ännu en
annan saga låter L. sönderstycka sin egen dotterson
Arkas, hvars kropp dock å nyo sammanfogades af Zevs
och upptogs bland stjernbilderna. Alla dessa sagor
anspela tydligen på en i Arkadien under urminnes tid
åt Zevs Lykaios hemburen dyrkan med menniskooffer
(se Jupiter). A. M. A.
Lykaonien (Grek. Lykaonia), i forntiden landskap
i Mindre Asien, begränsadt i ö. af Kappadocien, i
n. af Galatien, i v. af Frygien och Pisidien samt i
s. af bergskedjan Taurus, från hvilken det delvis var
skildt af Isaurien, hvilket några författare räknade
till L. Gränserna vexlade dock på olika tider. Landet
bildar en del af den stora högslätt, som upptager hela
det inre af Mindre Asien, och lider i allmänhet brist
på vatten, så att hela norra delen af landskapet från
trakten af Ikonium till saltsjön Tatta och Galatiens
gräns nästan alldeles saknade all vegetation. Andra
delar voro emellertid, oaktadt vattenbristen,
synnerligen lämpliga för fårafvel. Lykaonerna voro
liksom sina grannar isaurierna ett vildt och laglöst
folk. Om deras ställning i etnografiskt hänseende är
ingenting bekant. Deras land genomskars af en af de
stora stråkvägarna, som naturen sjelf bildat genom
Mindre Asien, från Sardes och Efesus till Ciliciska
portarna, och längs denna uppstodo några städer,
bland hvilka Ikonion var den förnämsta. Något längre
i n. låg Laodikeia Katakekavmene och i s. nära foten
af Taurus Laranda, senare kalladt Karaman. Derbe och
Lystra, hvilka att döma af Apostlagern. tyckas varit
betydande städer, lågo sannolikt också i trakten
af Laranda.
Lykeion (Lat. Lyceum), ett på östra sidan om det
forna Athen beläget gymnasion (se Gymnasium 1) med
omgifvande parkanläggningar. Berömdt var stället
i synnerhet såsom läroplats för Aristoteles och
hans efterföljare, den peripatetiska skolan. Med
anledning häraf har ordet i den latinska formen,
lyceum, upptagits i de nyare språken (Sv., T.,
Eng. lyceum, Fr. lycée, o. s. v.) såsom betecknande
en högre läroanstalt (i Sv. alltid en enskild sådan).
A. M. A.
Lykeios, ett, i synnerhet hos de grekiske skalderna,
ofta förekommande binamn för Apollon. Om namnets
betydelse voro redan hos de gamle stridiga
meningar. Några hafva velat härleda det från
Grek. lykos (varg), i hvilket fall Apollon dermed
skulle betecknas såsom herdegud (vargfördrifvare),
andre från landskapsnamnet Lykia, der Apollons dyrkan
från urminnes tider var inhemsk. Efter all sannolikhet
är det bildadt af stammen lyk- (Grek. lychnos,
Lat. lux, luceo) och betecknar Apollon såsom
»ljusgud», i hvilken egenskap han äfven identifierades
med solguden Helios. A. M. A.
Lykien. Se Lycien.
Lykke, dansk adlig ätt, som redan under medeltiden
intog en framstående plats och i det 17:de årh. nådde
sin högsta blomstring samt utslocknade i det 18:de
årh. – 1. Ivar L. var i slaget vid Falköping 1389
anförare för den danska hären och tog Albrekt af
Mecklenburg till fånga. – 2. Peder L., biskop i Ribe
1409–18 och ärkebiskop i Lund 1418–36, var 1401
sändebud i England för att underhandla om Eriks af
Pommern förmälning, deltog 1415 i Konstanz-konciliet
och visade sig såsom en kraftfull kyrkoföreståndare,
då han, på det af honom sammankallade kyrkomötet i
Köpenhamn 1425, genomdref vigtiga beslut, som afsågo
sedernas förbättring hos prester och munkar. Död
1436. – 3. Nils L. följde Kristian II på tåget till
Sverige 1520 och blef vid kröningen slagen till
riddare samt höll under blodbadet i Stockholm tal
till folket, hvari han uppmanade detsamma att icke
förfäras för det straff, som nu öfvergick förbrytare
och missdådare. 1523 sändes han till Norge för
att jämte Vincens Lunge verka för Fredrik I:s val,
trolofvades s. å. med en syster till Lunges hustru,
Eline, dotter till fru Inger Ottesdatter Rimer
till Östråt, och äktade henne 1528. Han blef
norskt riksråd och deltog i tåget till Oslo mot
Kristian II, 1532. Sedan hans hustru dött (s. å.),
knöt L. en förbindelse med hennes syster Lucie, men
kunde icke utverka slägtens eller kyrkans samtycke
till äktenskap, ehuru ett barn blifvit frukten af
förbindelsen (det föddes i Jan. 1535 och dog i April
s. å.). I Juni 1535 fängslades han af ärkebiskopen
och dömdes för kätteri samt blef derefter i fängelset
dödad genom kolos, julaftonen s. å. Lucie ingick
sedermera giftermål med Jens Bielke och omkom 1555
jämte sin moder på en sjöresa till Bergen. – 4. Kaj
L., född omkr. 1622, var en af Danmarks rikaste
godsegare på sin tid, men utmärkte sig mest genom
sitt öfverdådiga och utsväfvande lefnadssätt. 1644
var han student i Padua och senare under en kort
tid kammarjunkare hos konung Kristian IV, men
aflägsnades plötsligt från hofvet. 1657 var han
öfverste för ett värfvadt regemente, men visade
icke någon synnerlig duglighet. 1661, kort efter
det att L. ingått äktenskap, framdrogs ett enskildt
bref från honom (skrifvet 1656 till hans älskarinna
Sofie Abelsdatter), hvari han uttalat sig på ett
ytterst förnärmande sätt om drottning Sofia Amalias
äktenskapliga trohet. L. måste erkänna sitt brott
och utfäste sig att betala 100,000
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
