Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lyriker ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tracien, hvars upproriska innebyggare han dock
först efter långvariga strider lyckades kufva. Han
grundade der staden Lysimachia och antog (omkr. 306
f. Kr.) konungatitel. Redan 314 hade han förbundit
sig med Kassandros, Ptolemaios och Seleukos mot
den hersklystne Antigonos, men den egentliga striden
började först 302 och afgjordes genom slaget vid Ipsos
i Frygien (301), der Antigonos stupade. L. erhöll
då större delen af Mindre Asien och förmälde sig
med Ptolemaios’ dotter Arsinoe. Emellertid hade
han ännu en farlig fiende att bekämpa i Antigonos’
son Demetrios Poliorketes. År 294 måste han
t. o. m. erkänna honom såsom konung i Macedonien,
men lyckades 287 med tillhjelp af Ptolemaios och
Seleukos att förjaga honom. Ett under mellantiden
företaget fälttåg mot de på andra sidan Donau boende
geterna tog en olycklig vändning, och L. blef sjelf
tillfångatagen, men frigafs ädelmodigt af den getiske
konungen. Hans sista år förbittrades af familjesorger,
och på misstankar, väckta af Arsinoe, lät han mörda
sin son i förra giftet Agathokles. Äfven med sina
gamla bundsförvandter Ptolemaios och Seleukos råkade
han i fiendskap och stupade i striden mot den senare
vid Korupedion i Frygien (281). A. M. A.
Lysing. 1. Härad i Östergötlands län, ingår i
Lysings, Dals och Aska härads fögderi och i Lysings
och Göstrings domsaga. Areal 44,464 har. 10,955
innev. (1884). Häradet omfattar socknarna Svanhals,
Kumla, Rök, Heda, Stora Åby, Ödeshög och Vestra
Tollstad samt länsdelen af Trehörna och del af
Harstad. – 2. Kontrakt i Linköpings stift, består af
de 5 pastoraten Stora Åby och Ödeshög, Rök och Heda,
Vestra Tollstad, Trehörna, Svanhals och Kumla. Areal
45,641 har. 10,968 innev. (1884).
Lysippos, grekisk bildhuggare af den peloponnesiska
skolan, lefde i 4:de årh. f. Kr., under Alexander den
stores tid, och var så värderad af monarken, att denne
icke ville plastiskt framställas af någon annan än
af L. Han var från Sikyon, arbetade i sin ungdom som
bronsgjutare och utbildade sig till konstnär med eget
studium, utan någon annan lärare än naturen. Också
fortgick han på den af Polykleitos öppnade banan såsom
verklighetsskildrare i ädel mening, framställde hälst
den manliga gestalten och arbetade uteslutande i
brons. Ehuru sålunda idealgestalter icke passade för
hans smakriktning, skall han dock hafva utfört flere
gudabilder, såsom en kolossalstod i brons af Zevs,
en Poseidon (för Korint), en Helios med sin vagn (för
ön Rhodos) samt bilder af Apollon, Hermes, Dionysos
och Eros. En gudatyp, nämligen Herakles, blef af
honom utvecklad och fastställd; men detta låg hans
sinne såsom naturalistisk konstnär ganska nära, då
denne gudomlige heros kunde framställas som idealet
af kroppslig kraft. En sådan Herakles i kolossala
dimensioner utförde han för staden Tarent. Den fördes
af Fabius Maximus till Rom, kom sedermera till Bysans
och nedsmältes 1204 af korsfararna. Hjelten var
afbildad sittande, svårmodigt grubblande öfver sitt
öde. Dessutom utförde L. »Herakles’ arbeten» i
relief, hvilka kompositioner troligen gå igen i
mångfaldiga senare efterbildningar. Mest framstående
var han som porträttframställare. Han modellerade
många segerstatyer för Olympia och bildade äfven
hufvud af berömda personer från flydda tider, såsom
de 7 vise och Aisopos, i det han ur traditionerna
tog fram det för hvar och en karakteristiska. Derför
blef han ock Alexanders lif-porträttör, den ende,
som förmådde återgifva hjeltekonungens drag på ett
verkligt lefvande, enhetsfullt sätt. En föreställning
härom torde vi ännu kunna få genom en efterbildning
på Capitolium i Rom och en i British museum. För
öfrigt framställde L. konungen i alla åldrar och
förhållanden, som verldseröfrare, som yngling, som
segraren vid Granicus, omgifven af 25 ryttare och
9 kämpar till fots, och som lejonjägaren, hvilken
räddas af Krateros. I detta arbete biträddes
han af Leochares. Krateros, som beställde det,
hade helgat det till Delfi. – I behandling af
menniskokroppen utgick L. från Polykleitos’ berömda
kanon (mönsterfigur), men hans förtjenst bestod
deri att han framställde den smärtare, med finare
lemmar och mindre hufvud, således med en naturalism,
som för att nå en bestämd verkan i viss mån frångick
naturen. En sådan bild var hans berömde Apoxyomenos
(se d. o.). Slutligen sysselsatte sig L. äfven
med genreframställningar, djurfigurer, fyrspann
o. d. Öfverallt sträfvade han efter natursanning,
återgifven med fri iakttagelse af verkligheten,
men icke rå och stötande, utan vittnande om ett
fint och skarpt, men ädelt sinne. Särskildt må
det observeras huru han behandlade håret fritt
och naturligt till skilnad från den stränghet,
som i detta hänseende tillhörde äldre bronsbilder.
C. R. N.
Lysis, Grek., upphörande (af en sjukdom), med. Se
Krislära.
Lyskander, Klaus Kristofersen, dansk historiker och
skald, f. i Skåne 1558, studerade i Rostock samt
blef efter återkomsten till fäderneslandet (1587)
prest i Herfölge socken, nära Kjöge, och derjämte
1616 kunglig historiograf. Död 1623. I sina yngre år
var L. en ganska lycklig latinsk skald, men derefter
skref han merendels på modersmålet och författade,
i en fyndig rimkrönikestil, dikter, som behandlade
Danmarks historia. Dit höra Grönlandsk chronica
(1608), om Grönlands första upptäckande och bebyggande
samt de 1605–07 gjorda försöken att återfinna landet,
och Calmarske triumph, om Kalmarkriget 1611. Hans
afsigt med de historiska studierna var att förbereda
en omfattande dansk historia på latin i 116 böcker,
och såsom inledning dertill utgaf han en skrift,
hvilken mer än något annat gjort honom känd, De
danske kongers slectebog (1622). I denna sökte han
att uppvisa den danska konungaättens härstamning
från Adam och att följa dess förmenta eller verkliga
förgreningar i andra europeiska furstehus. Till
hufvudkälla använde L. en understucken, af presten
Niels Pedersen funnen s. k. »gullandsk krönike», hvars
meddelanden om danernas och goternas härstamning från
»Jafet, thredium Noe sun», L. höll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
