Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lårbensbrott. Hos en fullvuxen och frisk menniska behöfves ett ganska betydligt yttre våld eller svårare fall för att afbryta lårets ben - Lårding, sjöv. Se Sjömansgarn - Låring, skeppsb., akterligaste delen af fartygssidan - Låringsbåtar, sjöv., de till ett fartyg hörande båtar, hvilka, då de äro ombordtagna, hafva sin plats vid fartygets sidor akterut - Lås betecknar i allmänhet en inrättning för tillslutande af dörrar, lådor m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lårbensbrott. Hos en fullvuxen och frisk menniska
behöfves ett ganska betydligt yttre yåld eller
svårare fall för att afbryta lårets ben, starkt
som detta är och dessutom skyddadt af tjocka
muskellager. Emellertid förekommer detta brott ej så
sällan. Det är vanligen snedt, hvarigenom också den
ena, den undre, brottänden så mycket lättare glider
upp förbi den öfre. Lårmusklerna hjelpa också till
härvid: de hafva långt större makt öfver den nedre
biten än öfver den kroppen närmare befintliga, hvilken
förblifver tämligen orubbad. En ganska betydlig
dragning på det nedre brottstycket är derför nödig
för att åstadkomma brottytornas sammanfogning, och
äfven om denna lyckas, är det svårt att bibehålla
den. Derpå går i sjelfva verket behandlingen af
lårbensbrott ut. Ofta måste man under större delen
af behandlingstiden genom påhängda tyngder eller på
annat sätt hålla låret sträckt (extenderadt). Någon
grad af förkortning är svår att förekomma. Hos den
fullvuxne behöfvas 6 till 8 veckor för fullständig
läkning (konsolidering) af ett sådant brott. Detta
likväl endast under den förutsättning att de mjuka
delarna icke på samma gång blifvit genombrutna. Har
detta inträffat, inträder ganska lätt suppuration, och
läkningen tar i anspråk längre tid. Dessutom kan det
hända, att sårfeber tillkommer, så att dödlig utgång
inträffar. Är benet söndersplittradt i flere delar,
går läkningen äfvenledes långsammare. Om benet är
både splittradt och kompliceradt genom sår i de mjuka
delarna, hvilket oftast är fallet vid skottskador,
äro utsigterna ganska mörka, och inom krigskirurgien
äro skottfrakturerna å låret sedan gammalt med
skäl fruktade. Den antiseptiska behandlingen har
emellertid här, som i så många andra fall, skapat
bättre utsigter – då den i tid kommer till, hvilket
ej alltid är förhållandet och minst efter de stora
fältslagen. – En annan form af lårbensbrott har
helt andra karakterer, den af brott å lårbenets
»hals», d. v. s. den öfversta delen, närmast det i
höftbenets panna liggande »hufvudet». Detta brott
uppkommer nästan alltid genom fall direkt på höften,
nära uteslutande hos gamla personer och oftare hos
qvinnor än hos män. Symtomen härvid kunna i början
vara så små, att man är i villrådighet om huruvida
en fraktur förefinnes eller ej. Patienten kan
visserligen ej stödja på sitt ben, men äfven efter
en svår stöt, utan brott, kan detta vara omöjligt –
för någon tid. Låret blir dock snart kortare än det
andra; extremiteten ligger i det vanligaste fallet
vriden utåt genom sin egen tyngd, och, vid försök att
röra den uppstå smärtor. Ju längre från »hufvudet»
brottet är beläget (utanför ledgångskapseln), dess
betydligare är förkortningen, dess starkare svullnaden
och smärtorna. Vid brott innanför kapseln äro alla
symtomen mindre framstående. Läkning af detta brott är
vida svårare att ernå, än vid det å lårbenets skaft. I
många fall, hos mycket gamla personer och vid brott
innanför kapseln, inträffar ingen fullständig läkning
alls, och patienterna måste ständigt begagna kryckor
eller käppar vid gåendet. Dödlig utgång kan
inträffa hos de gamle, om de alltför länge
hållas till sängs, hvarför man ock, för att
rädda patienternas lif, kan blifva tvungen att
öfvergifva hvarje tanke på läkning samt snart
låta dem komma upp och hjelpa sig fram med kryckor.
Rsr.
Lårding, sjöv. Se Sjömansgarn.
Låring, skeppsb., akterligaste delen af fartygssidan,
synnerligast den, som är belägen omkring vattenlinien
emellan sidans bukiga del närmare midskepps,
dess »skarp» nedåt kölen och akterstäfven.
J. G. B.
Låringsbåtar, sjöv., de till ett fartyg hörande
båtar, hvilka, då de äro ombordtagna, hafva
sin plats vid fartygets sidor akterut, der de
äro upphissade och hängande uti båtdäfvertar,
placerade utombords öfver fartygets låringar
(se Båtdäfvertar och Båtfirningsapparat).
J. G. B.
Lås betecknar i allmänhet en inrättning för
tillslutande af dörrar, lådor m. m. Vanligen
innehåller låset en regel, som genom en nyckel
sättes i rörelse, men i öfrigt kan anordningen vara
af många olika slag. Redan de gamle egypterna,
grekerna och romarna gjorde bruk af lås med
nyckel. I synnerhet är det egyptiska låset bekant
och användes ännu flerestädes. Under medeltiden
stod låstillverkningen ganska högt i Tyskland, i
synnerhet i konstindustrielt hänseende. Men långt
fullkomligare inrättningar för samma ändamål äro
under den nyare tiden uppfunna, och konstruktioner
af lås äro ett af de vanligare föremålen för
uppfinnarnas verksamhet. Den konstindustriella
sidan af låstillverkningen har likväl snarare
gått tillbaka än framåt, ehuru under de senaste
åren en förbättring äfven härutinnan gifvit sig
tillkänna. Fabriksindustrien börjar äfven att alltmer
bemäktiga sig låstillverkningen och undantränga
handtverket. Derigenom har priset för äfven ganska
invecklade lås i hög grad sjunkit.
Är ett lås så inrättadt, att nyckeln kringvrides icke
fullt ett hvarf, kallas det enkelt. Sådant är det
s. k. tyska låset. Nyckelaxet intränger då i en på
regeln befintlig öppning och skjuter honom fram ett
litet stycke. För att kunna något mera framskjuta
regeln har man två inskärningar på densamma, och
nyckeln bör i detta fall kringvridas två slag. Låset
säges då vara dubbelt. Det s. k. franska låset,
som nu mest användes, är dubbelt. Nycklarna måste
vara så formade, att låset ej kan utan svårighet
öppnas med en främmande nyckel eller dyrk. För
den skull gifvas åt nyckelaxen många olika former,
nyckelhålet utskäres efter dessa och i låset anbringas
ett s. k. »inrikte», hvilket utgör en till axets
inskärningar passande följd af bleckremsor. Dessa
hindra icke den rätta nyckelns inträngande och
kringvridande, men stå deremot i vägen for nycklar,
som ej ega motsvarande utskärningar. Likväl
erbjuda inriktena ej någon synnerlig trygghet,
hvilket framgår redan deraf att samma hufvudnyckel
kan öppna flere lås, då inriktena äro olika, ehuru
låsen för öfrigt äro lika hvarandra. – Vid de äldre
låsen var nyckelröret ihåligt och kringvreds med en
i nyckelhålet anbragt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
