- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 10. Lloyd - Militärkoloni /
425-426

(1886) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Länd ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Vilhelm Eröfraren (senare hälften af 11:te årh.),
och i Tyskland, der man redan i 10:de årh. kan spåra
ansatser dertill, blef den allmän häfdvunnen regel
i 12:te årh. Dermed var det feodala länsväsendet i
sjelfva verket grundlagdt, ty det i främsta rummet
kännetecknande för detta var länens ärftlighet och
den sjelfständigare ställning, i hvilken låntagaren
derigenom kom att stå till längifvåren.

Feodalismen, d. v. s. den ärftliga länsförfattningen,
utbildade sig först i Frankrike, och det var
förnämligast två orsaker, som bidrogo dertill:
1) konungamaktens försvagande genom striderna
inom den karolingiska ätten och emellan täflande
tronpretendenter samt 2) nordmannatågen, som
hemsökte i synnerhet Frankrike. Under dessa inre
strider uppstodo de stora, af flere grefskap
bestående län – hertigdömena Francien, Burgund,
Normandie och Guienne samt grefskapen Flandern,
Vermandois (som dock snart upplöstes i smärre län,
och i hvars ställe trädde Champagne) samt Toulouse –,
i hvilka nästan hela Frankrike var deladt mot slutet
af den karolingiska ättens regering. (Med den i
hertigdömet Francien regerande ättens, kapetingernas,
tronbestigning, 987, blef visserligen Francien ett med
kronan införlifvadt län, men den allra största delen
deraf hade dock redan förut blifvit bortförlänad
åt ärftliga undervasaller.) Innehafvarna af
de stora länen l. baronierna voro redan då
i besittning af alla kungliga rättigheter inom
desamma. De egde icke blott frälserätt, utan äfven
fejdrätt, lagstiftningsrätt utan kunglig kontroll,
men bunden vid undervasallernas samtycke, domsrätt
(äfven »den högre», innefattande rättigheten att
straffa till »hand och hals») och den ej minst genom
prägling af underhaltigt mynt särdeles inbringande
myntningsrätten. De omedelbara kronvasallerna
utdelade i sin ordning mera eller mindre af dessa
rättigheter åt sina undervasaller. Man kan sålunda
kalla feodalismen en emellan konungen, hans vasaller
och deras undervasaller utskiftad konungamakt, hvaraf
föga eller intet återstod för konungen sjelf annat än
den länsherrliga myndighet, som tillkom honom såsom
högste »suzeränen» och såsom sjelf innehafvare af
ett af de stora länen. Vasallens skyldigheter voro:
att vid hvarje »tron- och länfall» hylla länsherren
och söka ny investitur på länet, hvarvid städja måste
erläggas; att göra ridderlig krigs- och hoftjenst
(»le noble service», såsom den kallades i Frankrike,
»heer- und hoffarth» i Tyskland), hvartill kommo vissa
andra förpligtelser af mera moralisk än juridisk
art, t. ex. skyldigheten att bidraga till seniorns
lösen ur fångenskap, till hans sons riddareslag, till
hans dotters brudskatt och andra dylika s. k. feodala
bevillningar. Till de mest tryckande och förhatliga
feodala onera kan man räkna det feodala förmynderskap,
som tillkom länsherren öfver vasallens omyndiga barn
och hans dermed sammanhängande giftomannarätt öfver
länsberättigade arfsdöttrar. Det senare ledde,
i synnerhet i England, ofta till de skamlösaste
utpressningar från länsherrens sida. Ty om den
qvinliga arfvingen till länet icke ville mottaga den
friare, som för penningar lyckats köpa sig
länsherrens samtycke och förord till giftermålet,
så måste hon till länsherren utgöra »giftermålets
värde», d. v. s. ersätta honom den summa, som
friaren bjudit honom för hans förord. Enligt de
i konungariket Jerusalem gällande länsstadgarna
(Assises de Jérusalem), i hvilka feodalsamhället
framträder typiskt, fanns för en länsarftagerska
blott en giltig ursäkt, nämligen att hon fyllt
60 år! – Genom trolöshet, feloni (se d. o.),
förverkade en vasall sitt län, dock endast efter
formligt utslag af en domstol, hvari hans vederlikar
voro bisittare. Ursprungligen räknades äfven
uraktlåten krigstjenst till feloni och medförde
länets förlust. Men senare bestraffades sådan
uraktlåtenhet blott med penningeböter, kallade
scutagium (Fr. éscuage, af Lat. scutum, sköld), och
i den mån feodalismen urartade och förföll, antogo
dessa böter karakteren af en utan skam erlagd lösen
från krigstjensten. Också blef den vasallen åliggande
krigstjenstskyldigheten med tiden alltmera begränsad,
slutligen till blott 40 dagar om året. – Hoftjensten
var i regeln ännu mindre tryckande för vasallen. Den
bestod hufvudsakligen i skyldigheten för honom att
infinna sig till länsherrens hofdagar (Fr. cours
plenières
), hvilka vanligen tillika voro glada
fester. Till vasallens hoftjenst hörde dock äfven
hans skyldighet att på kallelse sitta i länsherrens
domstol, i synnerhet när målet gällde någon af hans
medvasaller, ty i den feodala rätten gällde den
allmänna grundsatsen att ingen kunde dömas annat än
af sina vederlikar (Lat. pares, hvaraf Fr. pairs
och Eng. peers). Men detta var i vasallernas eget
intresse, ty deruti låg just den säkraste borgen för
oveldig rättskipning vid de feodala domstolarna. Vid
dessa dömde man efter den vid domstolen häfdvunna
praxis; och om bisittarna, vasallerna, fällde en
orättvis dom öfver en medvasall, statuerade de dermed
ett prejudikat, som kunde leda till obehagliga
konseqvenser för dem sjelfva. Rättegångssättet
vid dessa domstolar bestämdes vanligen af det gamla
germanska rättegångsförfarandets grundsatser. Det ålåg
i regeln svaranden att fria sig med ed eller gudsdom
från kärandens åklagan eller rättsanspråk. Oftast
afgjordes rättegången genom envigets gudsdom,
hvarifrån det naturligtvis icke gafs någon vadrätt,
alldenstund det icke finnes någon högre domare än
Gud. Den utmanade parten (i synnerhet om det var en
qvinna) kunde utkämpa enviget äfven genom en annan
i sitt ställe. På grund af domstolens sammansättning
och rättegångssättet omtalas sällan eller aldrig vad
från de feodala domstolarna. Men deremot förekommo
så mycket oftare klagomål hos den högre länsherren
öfver »vägrad rättvisa», d. v. s. att den omedelbare
länsherren vägrat att låta målet upptagas vid hans
domstol. I sådana fall utagerades målet vid den förres
domstol, dit den senare instämdes såsom part. Der,
liksom i andra fall, visade feodalismen sin styrka
i att, så långt vasalliteten sträckte sig, häfda den
personliga friheten och rätten mot förtryck. Men detta
hindrade icke vasallerna sjelfva att förtrycka sina
lifegna underhafvande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:29:00 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfaj/0219.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free