Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Länsväsende ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äter ökad styrka, sedan dessa strider voro utkämpade
och feodaladelns makt genom dem blifvit bruten. – Men
feodalismen har såsom social makt länge fortbestått
äfven i England. Först vid Karl II:s tronbestigning
(1660) afskaffades de mest betungande länsherrliga
rättigheterna, det feodala förmynderskapet och
giftomannarätten. Men ännu i dag anses i England
all jordbesittning vara grundad på förläning
och dess olika natur bero på förläningens olika
natur. Det är ett åskådningssätt, som påtagligen
leder sitt ursprung från feodalismen, ehuru den
ledande grundsatsen numera har betydelsen endast af
en juridisk fiktion.
Äfven i Sverige och de öfriga skandinaviska rikena
har länsväsende förekommit. I äldre tider hade det
i hufvudsak samma skaplynne som det äldre frankiska
före feodalismens uppkomst. Dock var ingen domsrätt
fäst vid de svenska länen före Gustaf Vasas tid,
ej häller vann subinfeodationen samma utbildning i
Sverige som i det frankiska riket. Det fornnordiska
namnet på förläning var veitzla (af veitta, gifva,
räcka). De svenska länen utgjordes dels af kronogods,
dels af kronans inkomster af skatte- och kronohemman
eller bergverk inom ett område, som då sjelf
kallades län. Äfven i Sverige hemföllo länen under
den katolska tiden vid gifvarens eller mottagarens
död. Allmänna landslagen tillerkände konungen rätt
»att län läna», men förbjöd honom tillika att för
sin efterträdare minska kronans gods och inkomster,
ty dessa voro kronans evärdliga egendom. Bröts
emot denna bestämmelse, hade efterträdaren laglig
rätt att återtaga hvad som afhändts kronan. Under
unionstiden förekommo flere olika slags län, såsom
län på tjenst, län på afgift, län på räkenskap
(af hvilka väl de flesta voro fataburslän) och
län på pant. De sistnämnda voro sådana, som gåfvos
såsom pant för penningelån eller skuld, och länets
afkastning motsvarade då räntan på hufvudstolen. »Län
på tjenst» voro under unionstiden de vanligaste;
de gåfvos såsom aflöning åt kronans tjenstemän,
som tillika hade länets förvaltning sig uppdragen,
fingo med egna tjenare indrifva länets afkastning
och behöfde icke redovisa för dess användning. Af
denna natur voro vanligtvis slottslänen, hvilkas
innehafvare visserligen voro skyldiga att med länets
afkastning samt böndernas körslor och dagsverken
underhålla slottet och dess besättning, men icke
voro underkastade någon redovisningsskyldighet
och togo krigsfolket i sin enskilda tjenst. »Län på
afgift» gaf innehafvaren rätt att mot en viss bestämd
årlig afgift (ett slags arrendeafgift) uppbära och
efter godtfinnande använda länets inkomster. »Län på
räkenskap» deremot förpliktade innehafvaren att inför
konungens räkningekammare redovisa för uppbörden,
hvaraf han sjelf hade att afräkna en viss del såsom
sin lön. En del – och väl större delen – af dessa län
var anslagen till konungens och hofvets underhåll
och sades derför »ligga till konungens fatabur» eller
kallades »fataburslän». De förvaltades af konungens
egna fogdar, hvaremot andra län på räkenskap innehades
af personer, som genom sina egna tjenare indrefvo
uppbörden och väl derför icke kunde så noga
kontrolleras från kronans sida. På länen, i synnerhet
tjenstelänen, grundade sig förnämligast stormännens
makt under unionstiden. Bestämningar om rådets
hörande eller samtycke vid deras bortgifvande
samt till hvem »slottslofven» (se d. o.) skulle
stå i händelse af konungens död o. s. v. intogos
derför i de konurigaförsäkringar, som afpressades
unionskonungarna. På mötet i Halmstad 1450 skall
t. o. m. ett hemligt aftal hafva träffats emellan
de svenska och danska sändebuden, hvarigenom de
förre å sina medbröders vägnar lofvat att afsätta
Karl Knutsson och antaga Kristian I till konung,
om Karl icke ville beqväma sig till att i fråga om
länen rätta sig efter rådet. – En genomgripande och
följdrik förändring i denna länsförfattning vidtog
Gustaf Vasa. På riksdagen i Vadstena 1524 tillsporde
han rådet och öfriga der församlade ständer om han
icke egde rätt att län läna, såsom lagboken sade,
hvilken fråga af riksdagen besvarades med ja. Af denna
lagliga rättighet begagnade sig konungen på sådant
sätt, att han, i strid med den under unionstiden
häfdvunna seden, förvandlade de flesta länen till
räkenskaps- eller fataburslän. Äfven slottslän
bortgåfvos af konungen såsom län på räkenskap,
och tillika lät han det krigsfolk, som utgjorde
besättning, aflägga trohetsed till honom sjelf, så
att det numera stod i hans egen tjenst. Låntagarna
kommo derigenom under kronans kontroll, till hvars
handhafvande räkningekammaren fick en ny, kollegial
organisation. Och ehuruväl kronans gods och inkomster
betydligt ökades genom den kyrkliga reduktionen,
hade man icke vidare att frukta för förnyandet af
den mäktiga länsaristokrati, som under unionstiden
så ofta växt konungamakten öfver hufvudet. Ty sedan
nämnde reform vidtagits, voro länen mindre begärliga
för stormännen och gåfvos mestadels åt konungens
fogdar och personer af lägre rang. – En annan af
Gustaf Vasa införd nyhet, som äfven träffade länen,
var rusttjenstens ordnande efter frälsejordens eller
länets årliga ränta. – Genom inrättandet af ärftliga
hertigdömen (se d. o.) åt sina yngre söner tog samme
konung äfven första steget till införande i Sverige af
en feodal länsförfattning, och på denna väg gingo Erik
XIV och Johan III vidare genom inrättande af grefskap,
1561, och friherreskap, 1569 (se Friherre och
Grefve). Och då man sedermera icke gerna kunde undgå
att såsom belöning åt förtjenta män utdela ärftliga
län, så sökte Karl IX härvid åtminstone så mycket som
möjligt bevaka kronans intresse genom inrättandet af
de s. k. Norrköpings beslutsgods (se d. o.). Alla
dessa ärftliga län indrogos och afskaffades genom
den stora reduktionen under Karl XI:s regering. Men
vid sidan af dessa som belöning eller utmärkelse
gifna ärftliga län och deraf oberoende har det
gamla sättet att aflöna tjenstemän med boställen och
anvisning på vissa kronan tillkommande skatteräntor,
som löntagaren egde sjelf uppbära af räntegifvåren,
bibehållit sig till våra dagar (se Indelning). Äfven
det militära indelningsverket, i synnerhet sådant som
det grundades genom förordningarna af 1577 och 1602,
i kraft hvaraf ryttare och till en del
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
