Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lärksvamp eller, rättare, lärkträdssvamp, Polyporus officinalis Fr., bot., farmak., med. - Lärkträd. Se Lärkgran - Lärkträdssvamp. Se Lärksvamp - Lärobref. Se Gesäll - Lärodikt l. didaktiskt poem, en i versform klädd utredning af något ämne - Läroverk, allmänna. Se Skolväsende - Läråd (Fornn. Læráðr), Nord. mytol., ett träd, som öfverskyggar Valhall - Läsare är ett ord, hvarmed betecknats anhängare af vissa företeelser inom den svensk-lutherska kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svampen kan framställas en hartslik, rubinröd massa,
som består af agaricinsyra (laricin) och agaricoresin,
hvilka ämnen kunna i större doser framkalla kräkning,
koliksmärtor och diarré. I mindre dos har pulvret
af svampen med fördel användts att minska och äfven
för en tid kunnat hämma nattsvett hos lungsotssjuka.
O. T. S.
Lärkträd. Se Lärkgran.
Lärkträdssvamp. Se Lärksvamp.
Lärobref. Se Gesäll.
Lärodikt l. didaktiskt poem, en i versform klädd
utredning af något ämne från moralens, själslifvets,
yrkenas, vetenskapens eller konstens områden. De
flesta lärodikter uppträda med det bestämdt angifna
syftet att undervisa. Hos dem blir derför den poetiska
drägten någonting tillfälligt, och de höra, strängt
taget, icke till poesiens område. Till ifrågavarande
diktarts starkt prosaiska tycke bidrager äfven att
hon måste gå analytiskt till väga, med definitioner
och lugna, vidlyftiga utredningar, i rak motsats
till den fritt skapande fantasiens syntetiska sätt
att yttra sig i poesien. En oundgänglig beståndsdel
i lärodikten bildar beskrifningen, hvilken tages
i anspråk för att esomoftast utsmycka och lifva
framställningen. Såväl lärodikten som den beskrifvande
poesien har sin upprinnelse i epiken. De kunna
betraktas såsom delar af den episka organismen,
hvilka afsöndrats och utvecklats till obehörig
sjelfständighet. I gamla tider gaf man poetisk form
åt vishetsregler och erfarenhetsrön för att sålunda
fästa dem väl i menniskors hågkomst. Verkligt
poetisk blifver en lärodikt, i hvilken tankarna
strömma fram ur en upprörd skaldesjäl, som söker
klarhet och befrielse genom att uttala dem. De äldsta
ansatser till lärodikt äro de gamla kosmogonierna
(Veda, »Völuspá», Hesiodos’ »Theogonia»). I dessa
hafva emellertid icke fantasi och reflexion ännu
söndrat sig från hvarandra. Verkligt didaktiska
äro »Hávamál» och Hesiodos’ »Erga kai hemerai»;
så ock Xenofanes’, Parmenides’ och Empedokles’
filosofiska poem samt de alexandrinske skaldernas
vetenskapliga framställningar i versform. Lucretius’
naturfilosofiska skaldeverk »De rerum natura» är
äkta poetiskt i kraft af sin entusiasm. Lärodikter
öfver ett begränsadt ämne och med uttaladt syfte att
undervisa uppstodo med Virgilius’ »Georgica» (som
förblifvit mönstergill inom arten), Horatius’ »De
arte poëtica» och Ovidius’ »De arte amandi». Bland
lärodiktare i nyare tider märkas fransmännen
Boileau och Delille, tyskarna Opitz, Haller och
Tiedge. engelsmännen Pope och Young, svenskarna
Stiernhielm, Leopold, Valerius och Wallin. Under
18:de årh., då den psevdoklassiska smaken jämte hänsyn
till det nyttiga beherskade literaturen, idkades
lärodikten såsom en af poesiens förnämsta arter. Så
besjöng man t. ex. bi- och silkesodling, jagthundars
dressyr, navigation, öfversättningskonst, schackspel,
syfilis, ull, helsobrunnar, dietetik, astronomi,
själens odödlighet, uppfostran o. s. v. Detta slags
lärodikt har inför 19:de århundradets estetiska
bildning endast den historiska kuriositetens
värde. – Beslägtade med lärodikten äro fabeln, gnomen,
parabeln, satiren och episteln.
Läroverk, allmänna. Se Skolväsende.
Läråd (Fornn. Laeráðr), Nord. mytol., ett träd,
som öfverskyggar Valhall, och hvars qvistar
afbitas af geten Hedrun och hjorten Ektörne,
Th. W.
Läsare är ett ord, hvarmed betecknats anhängare
af vissa företeelser inom den svensk-lutherska
kyrkan. Namnet afser endast ett yttre kännetecken,
nämligen ett flitigt läsande af bibeln och
andra uppbyggelseskrifter, och tillägges, enligt
språkbruket, sådana, som, utan att tillhöra något
från statskyrkan bestämdt afsöndradt kyrkosamfund,
med en i ögonen fallande trägenhet egna sig åt
bibelläsning eller bevista religiösa sammankomster
samt med ängslig noggranhet iakttaga vissa utvärtes,
för det kristliga lifvet i sjelfva verket likgiltiga
ting (jfr Adiafora). Det har sig ej lätt att i en
gemensam definition sammanfatta de mångskiftande
andliga företeelser, som språkbruket betecknar med
det gemensamma namnet »läseri». Måhända skulle detta
lika allmänt använda som oklart fattade ord kunna
anses beteckna »en lifvet genomträngande åskådning,
enligt hvilken till saligheten erfordras en större
religiositet än den, som bland menniskor är den
vanliga, och som till följe deraf i teori och praxis
skiljer mellan Guds barn och verldens barn, mellan
omvända och oomvända menniskor» (M. Johansson).
Namnet »läsare» såsom beteckning för personer af
en större religiös lifaktighet förekommer för
första gången på 1750-talet. Det nyttjades då
i Vestergötland om en bland menige man i detta
landskap framträdande rörelse, som bestod deri att
folk »löpte» efter vissa prester och höll enskilda
böne- och predikosammankomster (konventiklar). I
början af 1760-talet anställdes religionsmål med
dessa »läsare», hvarvid det visade sig, att de
höllo »den utvärtes bekännelsen och gudstjensten
otillräckliga för saligheten». De gingo i en
arndt-spenersk fromhetsriktning utan att dock
aflägsna sig från ren lutherdom. Den pietism,
som gjorde sig gällande redan hos dessa första
»läsare», har äfven jämte herrnhutismen gifvit
fart åt alla eller de flesta andliga rörelser i
vårt land, hvilka gått under namnet »läseri». – I
slutet af 1760-talet framträdde en med »läseri»
betecknad rörelse i Norrland, nämligen i Svegs socken
i Herjedalen, der ett slags religiös förening vid
nattliga sammankomster firade »lambsens bröllop»
och tillät sig åtskilliga oordentligheter. Från Sveg
utbredde sig rörelsen omkr. 1770 till Helsingland
och sedermera till öfriga delar af Norrland. Dessa
»läsare», sedermera kallade gamla läsare, voro icke
fria från svärmeri; detta yttrade sig i epileptiska
anfall (»drifter») och slutade med konvulsioner, djupa
suckar och förmaningsrop. De »gamle läsarna» voro
inga separatister, ehuru de i likhet med pietisterna
gerna samlades till konventiklar; de voro flitiga
i att besöka kyrkan samt att läsa Arndts, Nohrborgs
och Tollessons skrifter. Men i början af 1800-talet
uppträdde under namnet »läsare» många, som blefvo
sekteriska. Det var de s. k. nye läsarna, hvilka,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
