Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 10. Lloyd - Militärkoloni / 451-452 (1886) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lödning, tekn., kallas det förfarande hvarigenom tvänne metallytor af samma eller olika slag förenas med hvarandra genom ingjutning mellan dem af en metall, som efter afsvalningen fäster vid båda ytorna - Lödror ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lodet skall till färgen öfverensstämma med de
stycken, som skola förenas. Följaktligen måste
många olika sorters lod användas, beroende af den
olika lättsmältheten och färgen hos de metaller
man vill sammanlöda, äfvensom af den styrka,
som fordras af lödningen. Man skiljer derför
emellan snällod, af lättsmälta metaller, såsom tenn
eller legeringar af tenn med bly och vismut, och
slaglod l. hårdlod, hvartill användas hårdsmältare
metaller, såsom koppar, mässing, nysilfver, silfver-
och guld-legeringar. Lodet nyttjas vid lödningar
antingen i form af fint granulerade korn eller af
tunt utvalsadt och i små bitar sönderklippt bleck,
som i lagom mängd utströs emellan lodytorna. För
att lödning skall vara god och pålitlig erfordras,
att lödytorna äro rena, att luften under lödningen
utestänges (för att förekomma oxidering), att
lödytorna hafva en passande form och säkert fasthållas
mot hvarandra, samt att en häftig och tillräckligt
stark värme användes för att hastigt bringa
lodet i fullständig smältning. För att utestänga
luften öfverströr man lödytorna vid snällödning
med kolofonium, terpentin eller salmiak och vid
hårdlödning med borax eller andra smältbara salter,
stundom äfven, vid lödning af hårdsmälta metaller,
med glaspulver. Vid stora pjeser, som skola utsättas
för hög temperatur, bestryker man lödytorna med
lera. – Då lödning skall utföras, måste lödytorna
till en viss grad uppvärmas på samma gång som lodet
bringas till fullständig smältning. Denna upphettning
åstadkommes på olika sätt alltefter lödstyckenas
form och beskaffenhet, såsom i öppen koleld, för
blåsrörslagan, för gaslåga med eller utan bläster,
för lödningslampa, hvari brännes gasolja, eller
slutligen med lödkolf, ett smidt stycke koppar,
som i ena änden är fastsatt vid ett jernhandtag och
i den andra är formadt till en spets eller egg, som
lämpligen kan föras utefter lödstället. Lödkolfven
användes endast vid snällödning och har den fördelen,
att lodet med densamma kan i smält tillstånd anbringas
å lödstället. Kolfven uppvärmes nämligen i en koleld
och föres mot ett stycke tennlod, hvaraf då en viss
qvantitet afsmälter och med kolfven öfverföres till
lödstället. C. A. D.

Lödror, sjöv., små ringar af tågvirke (tross), som
fastsättas å bestämda ställen vid kanterna



af ett segel. Lödrorna få olika namn efter sitt
olika ändamål, såsom skot-, hals- och nocklödror. Se
vidare Bolin. L. H.

Lödsalt, kem., ett dubbelsalt af klorzink och
klorammonium, NH₄ Cl + Zn Cl₂ + 2H₂ O, hvilket
nyttjas vid lödningar. P. T. C.

Lödöse. 1. Gamla L. (Liodhus, Lödhusa, latiniseradt
Ludosia), länge Sveriges enda köpstad vid
vestkusten, låg vid Göta elf i nuv. S:t Peters
socken, Elfsborgs län, vid den nuv. hållstationen
L. på Bergslagernas jernvägar. Stadens ålder gick
tillbaka till hednatiden, och L. omtalas ofta under
medeltiden. Under unionstiden hade staden 2 kyrkor,
S:t Olofs och S:t Peters (af hvilka den senare gifvit
namn åt den nuv. socknen), och ett dominikankloster
samt ett slott, hvilket jämte staden ofta nämnes
i krigen mellan svenskar och danskar. I L:s närhet
låg sannolikt äfven slottet Stynaborg, som omtalas i
början af 15:de årh. Emedan uppseglingen till staden
var för lång och under vintern afbruten samt höfdingen
pä norska fästningen Bohus derjämte plägade uppbära
dryg tull af köpmansskutorna, ämnade redan Karl
Knutsson flytta staden längre ned åt hafvet; först
under efterträdaren Sten Sture d. ä. sattes planen i
verket och Nya L. anlades (se nedan). 1646 förlorade
Gamla L. sina stadsprivilegier och nedsjönk till en
bondby. – 2. Nya L., fordom stad i Vestergötland
på ömse sidor om Säfveåns utlopp i Göta elf, 3,5
km. n. ö. om nuv. Göteborg, men på denna stads mark,
erhöll privilegier d. 17 Aug. 1473. Egentligen var
det ämnadt, att den skulle anläggas å en holme utanför
Säfveåns utlopp och kallas Götaholm, men borgarena i
Gamla L., som befalldes flytta dit, begärde, att det
gamla namnet måtte behållas. I början af 1540-talet
ville konung Gustaf flytta staden närmare Elfsborg
för att få den skyddad af fästningen, och en flyttning
till Elfsborg egde ock några år derefter rum. Men
sedan Elfsborg 1563 förstörts af danskarna, fingo
lödöseboarna återvända till L., som 1572 erhöll nya
privilegier af Johan III. Sedan det under kriget
med Danmark besatts af danskarna (1612), började
dess borgare dels nedsätta sig i den nyanlagda
dotterstaden Göteborg eller i Brette, dels anlägga
en ny stad, det nuv. Alingsås. Omkr. 1624 synes Nya
L. hafva varit i det närmaste öfvergifvet. Platsen
kallas nu »Gamlestaden».

Löf, bot. Se Blad. – I landthushallningen betecknas
med ordet löf ej endast blad, utan äfven de yngre
grenar och qvistar (med sina qvarsittande blad),
hvilka vanligen under eftersommaren afhuggas,
hopbindas i knippen, till formen liknande
sädeskärfvar, och torkas, uppställda parvis mot
hvarandra såsom »trafvarna» eller »skylarna» vid
inbergning af säd. Man kallar detta att »bryta,
löf», och sådan »löfbrytning» verkställes medelst
en »löfhack», en i öfre delen likt en »skära» krökt,
men å den undre, raka delen mera utdragen knif. Man
»bryter löf» företrädesvis af asp och björk eller
ibland af al, och det torkade »löfvet», är en begärlig
vinterföda för fåren. O. T. S.

Löfbinda, bot. Se Polygonum.

Löfgren, Nils Isak, prest, fornforskare, född i
Högsby, Kalmar län, d. 28 Sept. 1797, blef student
i Lund 1819, prestvigdes 1821 och innehade sedan
åtskilliga förordnanden som vice komminister och
v. pastor. År 1833 utnämndes han till komminister
vid domkyrkan i Kalmar,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>