Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lösings, Bråbo och Memmings kontrakt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rätt. Och i fråga om jord, hvaraf räntan utgår
till enskild man, hafva, alltefter som jorden eller
räntan försålts, ränteegaren och jordegaren
lösningsrätt mot köparen. På sistnämnda grundsats
berodde äfven den lösningsrätt, hvarmed afsågs
att stäfja hemmansklyfningen; och till den del,
som denna lösningsrätt ännu kan tagas i anspråk,
gäller detta för öfrigt fortfarande. Af liknande
beskaffenhet är ytterligare den lösningsrätt
till andel i bolag, fartyg och obesuten hyttedel
inom Stora Kopparbergs bergslag, som för fall af
försäljning tillförsäkrats resp. bolagsmän samt
delegare i fartyg och hytta. – Angående sättet
för utöfvande af lösningsrätt finnas egentligen
inga allmänna föreskrifter. Endast beträffande
bördsrätten voro sådana meddelade. Men då dessa
äfven tillämpats i fråga om andra lösningsrätter,
torde de, trots bördsrättens afskaffande, fortfarande
böra på nämnda sätt lända till efterrättelse. För
öfrigt finnas i vår rätt dels spridda föreskrifter
om lösningsrätters företräde i förhållande till
hvarandra, dels rörande fast egendom, som gått i
försäljning, stadganden om en viss preskriptionstid
för väckande af lösetalan. Denna preskriptionstid,
som i staden utgör 6 månader och på landet sträcker
sig t. o. m. första rättegångsdagen af det ting,
som infaller efter natt och år, börjar från dagen för
lagfartens beviljande å egendomsköpet (se k. förordn.
ang. upphörande af hembudsskyldighet d. 16 Juni 1875).
A. W.
Löss, zool., smärre, vinglösa, till skinnbaggarnas
ordning (Hemiptera) hörande insekter, hvilka lefva
parasitiskt på djur och växter (jfr Bladlöss). Med
löss menas i mera begränsad bemärkelse arterna af
slägtena Pediculus L. och Phthirius L., hvilka äro
snyltgäster hos menniskan. De hafva en med hullingar
försedd snabelskida och ett utsträckbart sugrör
samt 2 framskjutbara, knifformiga stiletter.
Mellankroppen är otydligt ringlad och bakkroppen tämligen
stor, med 7 till 9 segment. Fötterna hafva hakformiga
slutleder, och med dem kan lusen klämma sig fast vid
hårstrån o. d. Ögonen äro mycket små och enkla. Lössen
lefva bland håren å huden och suga blod. De lägga sina
små, päronformiga ägg (»gnetter») å håren, vanligen
nära dessas fästen. Ungarna undergå icke några
metamorfoser. Hos hufvudlusen, Pediculus capitis
L., äro ungarna 18 dagar efter kläckningen ur ägget
fullt utvuxna och fortplantningsfärdiga. Denna art har
bakkroppen mera långsträckt och föga bredare än mellan
kroppen. P. vestimenti L., klädlusen, är större,
bredare och af blekare färg. Bland håren i axelhålorna
och omkring blygdorganen lefver flatlusen, Phthirius
l. Pediculus pubis L., som har bakkroppen kort och
bredare än framkroppen. – Den s. k. »lussjukan»,
ftiriasis (se d. o.), under hvilken löss af en
särskild art, P. tabescentum, skulle utvecklas i
och utkrypa ur särskilda »lus-bulnader», är i det
väsentliga en fabel, som uppkommit deraf att hos
personer, som under långvariga, tärande sjukdomar
icke hålla kroppen ren, den vanliga lusen trifves
väl och förökar sig mycket hastigt. Den ännu icke
fullt utrotade fördomen att det är nyttigt, ja nästan
nödvändigt, att barn skola
besväras af denna ohyra i hufvudet saknar naturligtvis
all rimlig grund. Närvaron af löss är alltid bevis
på vanvård och bristande snygghet. – Många andra
däggdjur samt foglar hafva sina särskilda lus-arter,
hörande till andra slägten, t. ex. Trichodectes
canis Deg. hos hunden och Menopon pallidum Nitsch hos
höns. – Med qvicksilfversalva, kamning och renlighet
kunna lössen förgöras och bortskaffas. Åtskilliga
giftiga droger hafva användts för samma ändamål hos
menniskor och boskap, såsom staffansfrön (Semina
staphisagriae af Delphiniam staphisagriae L.),
tobak, luslummer (se Lummerslägtet) m. fl.
O. T. S.
Löss (T. löss), geol. Se Lera.
Lös sträng kallas en sträng på stråkinstrument,
guitarr m. m., då densamma ljuder med sin egen ton,
således utan någon fingersättning derpå. Vid utsatt
fingersättning öfver noterna betecknas lös sträng
med [tecken] A. L.
Löståg, sjöv., ett tåg, som icke för tillfället
nyttjas. Ett dylikt kortare tåg kallas lösända.
L. H.
Löständer användas i stället för förlorade naturliga
tänder, liksom andra konstgjorda partier och lemmar
af menniskokroppen förfärdigas för att ersätta genom
sjukdom eller olyckshändelse förlorade kroppsdelar. De
konstgjorda tänderna äro till lika mycket för nyttan
som för utseendet. Om än fåfängan mången gång spelar
en stor rol vid anläggandet af löständer, så förenas
dermed i de flesta fall andra fördelar än ur rent
estetisk synpunkt. Det är sålunda ej nog dermed att
matsmältningen och uttalet vinna, utan mången gång
ser man hvilket välgörande inflytande insättande
af artificiella tänder utöfvar på bröstorganen,
särskildt lungorna, der dessa på ett eller annat
sätt äro angripna. I flere lungsjukdomar t. ex. är
det alldeles nödvändigt, att lungorna skyddas
för inflytande af den luft, som under kallare
årstider utöfvar en skadlig inverkan på dessa
organ. Hos personer, som lida af dylika sjukdomar,
och hvilkas tänder af en eller annan orsak gått
under, hindras detta i betydlig mån derigenom att
löständer anläggas. – Föreställningen om löständer
är i allmänhet förenad med en viss fasa, och denna
torde härleda sig från den tid, då det verkligen
var förenadt med mindre eller större, ja mången gång
rätt betydligt besvär att bära dem. Detta är numera,
sedan tandläkarekonsten på de sista 15 à 20 åren gått
så betydligt framåt, i ej ringa mån afhjelpt. Fall
kunna väl gifvas, der, till följd af munnens egen
beskaffenhet, känsligheten hos den, som bär löständer,
och några andra förhållanden göra det svårt och
t. o. m. någon gång omöjligt att fördraga dem,
men dessa fall äro undantag.
Löständer tillverkades fordom för hand af elfenben,
hvalrossbetar o. dyl, men åstadkommas numera
fabriksmässigt och i stor skala af en massa,
som hufvudsakligen innehåller kisel, samt benämnas
porslins- eller emaljtänder. De anbringas i munnen
på flere sätt, alltefter som omständigheterna i de
olika fallen tillåta. Sålunda kunna de fästas medelst
ett stift (pivot) i roten eller med fjädrar och hakar
kring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
