Print (PDF) - On this page / på denna sida - Löwegren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till Rügen, och intog ön efter fem veckors strid. Efter freden (1679) bosatte L. sig på sin egendom Vejrup, vid Odense, hvilken ännu tillhör hans ätt. Död d. 2 Mars 1699. E. Ebg. Löwenhjelm, svensk adlig slägt, härstammar från värmländske prestsonen Gudmund Nordberg (f. 1656, d. 1739 såsom f. d. hofrättsrad i Göta hofrätt), hvilken var sonsons son af en till Sverige inflyttad vallon. Han adlades 1725 med namnet L. En af hans söner, Karl Gustaf L. (se L. 1), blef 1747 friherre och 1762 grefve. Den grefliga ätten utdog år 1861 på manssidan med Karl Axel L. (se L. 3). 1. Löwenhjelm, Karl Gustaf (han hette före faderns adlande, 1725, Nordberg; se ofvan), grefve, kanslipresident, född d. 5 Jan. 1701 på Ströms gård i Kila socken, Värmlands län, blef, efter akademiska studier i Upsala (1717--19) och tjänstgöring inom Göta hofrätt, 1729 häradshöfding »på Dal» och erhöll 1738 transport till dåv. Vester-Sysslets domsaga i Värmland. Från år 1738 framträder han å riksdagarna såsom en af hattpartiets mera framstående män, verksam särskildt i Statsdeputationen. Vid 1740--41 års riksdag var han ledamot af den krigslystna Mindre sekreta deputationen och af det förstärkta »Sekretissimum» samt utsågs till en af de tio deputerade, hvilka, sedan man beslutit sig för krig mot Ryssland, fingo i uppdrag att jämte landtmarskalken (Lewenhaupt) på förhand bestämma fredsvilkoren. Det var L.. som åt de deputerade uppsatte de tre öfvermodiga skrifvelser, hvilka förseglade lemnades till regeringen för att alltefter som kriget artade sig brytas och läggas till grund för fredsunderhandlingarna. Det herskande partiet underlät icke att utmärka och befordra en sådan vapendragare. så mycket mindre som L:s ovanliga ämbetsmannaduglighet gjorde honom synnerligt lämplig för högre värf. Han blef bankofullmäktig (1745--51), en revisionssekreteraresyssla tillskapades åt honom (1741), han insattes i lagkommissionen (1741--49), utnämndes 1747 till justitiekansler och friherre, erhöll s. å. den främsta platsen bland fullmäktige i det nyinrättade Jernkontoret (han var stor bruksegare i Värmland) samt utnämndes 1750 till president i Svea hofrätt och 1751 till riksråd. Han hade vid den tiden börjat i en och annan fråga skilja sig från hattpartiets ytterlighetsmän. I rådet förde han vid många tillfällen den formella laglighetens talan samt utvecklade stor ifver, då det gällde att till räddande af rikets ekonomiska ställning inskränka, senare rent af förbjuda, bränvinsbränningen samt hämma den tilltagande lyxen. (Den stränga öfverflödsförordningen af d. 4 Nov. 1756 var ett verk af L.) Till rådspluralitetens beslut att indraga Sverige i krig med Preussen (1757) gaf han visserligen för enighetens skull sitt bifall, men uttalade otvetydigt och vid flere tillfällen såsom sin åsigt att rådet i denna sak öfverskridit sin befogenhet. Också var L. den ende rådsherre, som undantogs från den skrapa, hvilken vid 1760--62 års riksdag tilldelades rådet. Vid samma riksdag belönades han med 20,000 dlr s. m. för sitt gagnande arbete såsom ordförande i den för kriget inrättade utredningskommissionen. 1762 blef L. grefve och förordnades till ordförande i lagkommissionen. Till 1765 års ständer, då mössorna fullständigt togo makten, författade han å regeringens vägnar den sekreta propositionen öfver inrikes ärendena, hvilken uppriktigt blottade det bedröfliga tillståndet. Den 9 Sept. 1765 utnämndes L., efter Kl. Ekeblad, till kanslipresident. Hans uppgift blef nu att utan öfvergifvande af subsidieförbundet med Frankrike verkställa ett försigtigt närmande till England och Ryssland. Ett förbund med England undertecknades också, d. 5 Febr. 1766, men följden blef, att Frankrike förklarade sig löst från sina förbindelser. L. afled i Stockholm d. 7 Mars 1768. -- Ryktet om att L. vore mottaglig för utländskt guld fördunklade i någon mån det anseende han vann för ämbetsskicklighet, drift, lärdom och vältalighet. L. var sedan 1746 ledamot af Vetenskapsakademien och sedan 1762 Lunds universitets kansler; i sistnämnda befattning verkade han nitiskt för undanrödjandet af åtskilliga missförhållanden vid lärosätet. Lofordade äro de tal L. höll vid tvänne tillfällen, då han nedlade presidiet i Vetenskapsakademien: Tal om landtskötsel (1751) och Tal om ungdomens upfostran i ett välbestäldt regemente (1767). G. V. G. 2. Löwenhjelm, Gustaf Karl Fredrik, grefve, krigare, diplomat, den föregåendes sonson, son af hofkansleren, ministern grefve Fredrik Adolf L. (f. 1743, d. 1810), föddes i Stockholm d. 6 Okt. 1771. Han uppfostrades vid Strassburgs universitet åren 1781--87 i sällskap med sin yngre broder Karl Axel och fördes efter återkomsten hem ut i lifvet under synnerligen gynsamma yttre förhållanden. Enligt tidens sed hade han redan helt späd inskrifvits i ett regementes rullor; nu nämndes han till löjtnant vid Lätta dragonerna och vann jämväl anställning vid hofvet, i konungens omedelbara närhet, samt erhöll således rikt tillfälle att utveckla den ridderlighet och älskvärdhet, som voro utmärkande drag i hans karakter. Med sitt regemente deltog han i 1788--90 års ryska krig, derunder avancerande till ryttmästare. Under åren närmast efter Gustaf III:s död egnade han sig tämligen odeladt åt krigarens yrke och tillvann sig genom åtskilliga uppsatser i rytteritaktiken, tjenstereglementen o. dyl. stort anseende såsom duglig militär. Praktiskt fick han tillfälle att visa sig som sådan dels såsom kavalleri-inspektör 1805--09, dels såsom öfverste och generaladjutant i Pommern och Lauenburg 1805--06, dels ock i början af Finska kriget 1808 såsom stabschef, till dess han vid Pyhäjoki svårt sårad föll i rysk fångenskap. Först efter 1809 års statshvälfning utvexlades han och deltog omedelbart derefter i expeditionen till Vesterbotten. Det var dock först Karl Johans ankomst till Sverige och de omedelbart derpå i rask följd sig utvecklande stora verldshistoriska händelserna, som gåfvo L. tillfälle att rätt visa sin begåfning. Sjelf hade han jämte sin broder vid tronföljarevalet i Örebro 1810 arbetat för de danska föreningsplanerna och befarat, att Sverige under en af Napoleons f. d. marskalkar skulle sjunka ned till ett franskt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
