Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Maanselkä, den finska benämningen på landrygg, betecknar i sin vidsträcktaste användning sammanfattningen af Finlands alla väsentligare vattendelare - Maaria l. Maariainen, de i de finska besvärjelsesångerna begagnade formerna af namnet på Jungfru Maria - Maas. Se Meuse - Maas, N. Se Maes - Maassen, Karl Georg - Maassen, Friedrich Bernhard Christian - Maassluis l. Maaslandsluis, stad i nederländska prov. Syd-Holland - Maastricht, hufvudstad i nederländska prov. Limburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
moar, skiljer Österbotten från landskapen Karelen,
Savolaks, Tavastland och Satakunta, bär i handlingar
från äldre tider namnet »eremarken» (ödemarken)
och betecknade då odlingens nordliga gränslinie. –
Från Suomenselkä utlöpa mot s. och s. ö. fyra
vattendelande armar, hvilkas sträckningar
angifvas af åsarna Karjalanselkä, Savonselkä,
Hämeenselkä och Satakunnanselkä, af hvilka de
två mellersta utgöra gränsvallarna mellan det
inre landets tre stora hufvuddalsänkningar
och vattensystem, det savolaks-karelska, det öst-
och det vest-tavastländska. Alla de nämnda fyra
armarna utlöpa i s. i Salpausselkä (»stängselåsen»),
en vattendelare med åsbildning, hvilken, inom
ryska Karelen skiljande sig från hufvudstammen
af M., i Kuopio läns sydöstra hörn skjuter in på
Finlands område och sedermera i bågform stryker
ungefär parallelt med Suomenselkä åt s. och v. till
trakten af Björneborg. Denna rygg bildar en sydlig
dam för mellersta Finlands stora vattensamlingar,
af hvilka densamma dock på tre ställen genombrytes:
af Vuoksi vid Imatra, af Kymmene elf vid Keltis
samt af Kumo elf. Ännu återstår att nämna två sydliga
utgreningar af Salpausselkä, nämligen Äyräpäänselkä,
som genomstryker Viborgs län och derefter förlorar
sig in på ryskt område, samt Lohjanselkä, som utlöper
i Östersjön med Hangö udde. I geologiskt afseende
gifver sig åsen Salpausselkä otvetydigt tillkänna
såsom en ändmorän, afsatt af den glacier, som under
tredje perioden betäckte hela den då öfver hafvet
upphöjda delen af den finska jordvallen. – M:s höjd
aftager jämnt från n. mot s. I medeltal kan Suoloselkä
sägas hafva en höjd af 450 m., det egentliga M. 300
m., Suomenselkä 240–180 m. och de sydligare
ryggarna 150–120 m. Dels i hufvudsträckningen,
dels på sidorna derom resa sig dock enstaka berg
ansenligt högre. Bland dessa må t. ex. nämnas
på eller invid det egentl. M. Sallatunturi i
Kuolajärvi (600 m.) och Nuorunen i Kuusamo (582
m.). Det högsta uppmätta berget i södra Finland
är Tiirismaa (223 m.) vid Päijännes södra ände,
der Salpausselkä, Hämeenselkä och Satakunnanselkä
sammanstöta. – En utförlig framställning af Finlands
orografi lemnar K. E. F. Ignatius i sin geografiska
handbok. De förnämsta bidragen till landets geognosi
finnas i särskilda arbeten af H. J. Holmberg,
A. M. Jernström, K. Ad. Moberg och F. J. Wiik.
O. I.
Maaria [mar-] l. Maariainen [mar-], de i de
finska besvärjelsesångerna begagnade formerna af
namnet på Jungfru Maria (såsom dopnamn uttalas
namnet Ma’ri). Vanligtvis anropas hon med formeln
Neitsyt M. emonen, »jungfru Maria modern», och
utgör då motsvarighet till Jesus, eller Luoja,
»skaparen», hvarmed äfven menas Frälsaren. Denna
parallel-sammanställning trädde under den katolska
tiden i stället för hedniska gudars namn, och
vanligen finnas ännu af samma runor äldre varianter,
i hvilka Jumala och Väinämöinen eller, vanligare,
Väinämöinen och Ilmarinen anropas om samma sak. Då
Lönnrot upptog hithörande runor i Kalevala, bibehöll
han naturligtvis de mera hedniska namnen. Ofta har
M. i andra besvärjelserunor
ersatt Kave eukko, luonnon tyttö (»Kave gumman»,
»naturens dotter») eller – hvilket är detsamma – Impi
ilman päältä (»jungfrun ofvan luften»), och hon får då
af denna t. o. m. epitetet »som är äldst bland mödrar
alla» (jfr Kave). Då boskapen om våren utsläpptes
på bete, anropades M. i runor, i hvilka hon inträdt
i st. f. Suoetar (»sommarens dotter») eller Akka
manteren alainen (»den under jorden boende gumman»)
eller slutligen i st. f. skogens gudomligheter. Äfven
anropades M., då man genom besvärjelser sökte vinna
någons kärlek. Af allt detta synes hurusom kristna
föreställningar småningom utträngt de hedniska, men
de gamla besvärjelserunorna bibehållits med förändrade
namn. Det märkligaste härvid är dock, att ehuru dessa
runor numera anträffas förnämligast i ryska Karelen,
der befolkningen är af grekisk-katolsk bekännelse,
finner man dock i dem sällan de grekisk-katolska
benämningarna på Jesus och Maria. I stället är en
romersk-katolsk färgskiftning öfverallt omisskännelig,
hvilket tydligt hänvisar åt samma håll, som många
andra omständigheter i runorna, nämligen att dessa
dit invandrat från Finland, der romersk-katolska
föreställningar hos folket herskat jämte hedniska
ännu långt efter reformationen. Jfr Marjatta.
O. G.
Maas [mas]. Se Meuse.
Maas, N. Se Maes.
Maassen [mas-]. 1. Karl Georg M., preussisk statsman,
f. i Kleve 1769, d. 1834, utsågs
1816 till direktor för den nyinrättade
generalförvaltningen för handel och näringar,
inkallades 1817 i statsrådet, blef 1818 generalskattedirektor
samt utnämndes 1830 till geheime stats- och
finansminister. Han hade jämte J. A. F. Eichhorn
mycken förtjenst om tillkomsten af den
preussisk-tyska tullföreningen. – 2. Friedrich
Bernhard Christian M., tysk rättslärd, f. i Wismar
1823, bosatte sig 1849 såsom advokat i Rostock,
öfvergick 1851 till katolska läran samt blef
1855 e. o. professor i romersk rätt i Prag. 1856
öfverflyttade han till Innsbrucks och 1860 till Graz’
universitet samt blef 1871 professor i romersk och
kanonisk rätt i Wien och 1882 ledamot af högsta
domstolen derstädes. 1873 valdes han till medlem af
vetenskapsakademien i Wien. Hans förnämsta arbete
är Geschichte der quellen und der litteratur
des kanonischen rechts (bd I, 1870).
Maassluis [mas-slöjs] l. Maaslandsluis, stad i
nederländska prov. Syd-Holland, vid den nya kanalen
emellan Rotterdam och hafvet. Omkr. 5,100 innev. Fiske
och sjöfart.
Maastricht (mas-; egentl. Maastrecht),
hufvudstad i nederländska prov. Limburg, ligger, såsom
namnet antyder, vid den trecht (Lat. trajectum)
l. korsväg vid Maas (Meuse), der romarna hade en
militärpost vid vägen emellan Bagacum (Bavay)
och Colonia Agrippina (Köln). Staden delas af
floden i två delar, en större, det egentl. M., på
venstra och en mindre del, kallad Wijk, på högra
stranden. Den var fordom en af de starkast befästa
städer i Europa. Fästningsverken slopades först
1871–78 äfvensom det s. om staden, på Pietersbergs norra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
