Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mab ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konteramiral, hade 1872–77 kommandot i Portsmouth,
blef sistnämnda år vice-amiral och var
1879–82 högstkommenderande vid den nord-amerikanska
flottstationen.
Mac Clintockia Heer, paleont., ett efter polarfararen
Mac Clintock uppkalladt fossilt växtslägte,
hvilket först uppdagades i de berömda tertiära
lerjernstenarna vid Atanekerdluk på Grönland. Bladen –
de enda organ, hvilka man hittills känner – voro
läderartade, stundom mot spetsen tandade, med 3–7
parallella primärnerver, mellan hvilka ett mycket
tydligt nät af finare nervmaskor kan iakttagas. Man
antager, att växten hörde till nässelväxterna
(urticacéerna), hvilket emellertid icke är fullt
säkert afgjordt. Utom på Grönland har man funnit
blad af växten äfven i tertiära lager på Spetsbergen,
Irland m. fl. ställen. A. G. N.
Mac Clure [mäck klur], Sir Robert John Le Mesurier,
engelsk sjöofficer, polarfarare, född på Irland
1807, deltog 1836–37 i G. Backs och 1848–49 i James
Ross’ arktiska expedition. I Jan. 1850 erhöll han
befälet å »Investigator», hvilket skepp jämte det
af R. Collinson förda »Entreprise» skulle under
den sistnämndes ledning tränga genom Berings
sund upp i Ishafvet för att från östra sidan
söka nordvestpassagen och efterspana Franklins
expedition. Sedan de båda fartygen på vägen blifvit
skilda åt och M. passerat Berings sund, styrde han
djerft mot öster, undersökte Banks land och upptäckte
Prins Alberts land, men frös med sitt skepp inne i det
mellanliggande sundet, hvilket han kallade Prinsens
af Wales sund (det kallas äfven Mac Clures sund). Han
utforskade emellertid på släde denna passage ända
till dess nordliga ände och såg d. 26 Okt. 1850
Melville-sundet samt hade sålunda på visst sätt funnit
den eftersökta nordvestliga genomfartsvägen. I Juli
1851 gick isen upp, men försöket att framtränga på
detta håll mötte oöfvervinneliga hinder, och M. måste
under de största faror segla utefter Banks lands södra
och vestra kust, hvarefter han i Sept. s. å. tvangs
att stanna å denna ös nordkust. Under sommaren 1852
låg hafvet der fortfarande tillfruset, och M. hade i
April 1853 redan beslutit sig för att låta hälften
af sitt svårt medtagna manskap göra ett försök att
till fots uppnå engelska boningsplatser, då Kelletts
och Mac Clintocks afdelning af Belchers expedition
påträffade hans spår och tog besättningen med sig på
sin egen äfventyrliga hemfärd. För denna upptäckt
af nordvestpassagen (färden beskrefs sedermera af
Sh. Osborn) erhöll M. den utlofvade belöningen å
10,000 p. st., knightvärdighet och guldmedaljer af de
geografiska sällskapen i London och Paris. 1856–61
kommenderade M. en flottdivision i de kinesiska
farvattnen och gjorde goda tjenster under kriget
mot Kina. Han erhöll slutligen vice-amirals
värdighet. Död 1873.
Maccullagh [mäck kö’llack], James, irländsk
matematiker, f. 1809, blef professor i matematik
1838 och i fysik 1843 vid Tririity college i
Dublin. Han beröfvade sig sjelf lifvet under ett
anfall af melankoli 1847. – M. var en framstående
universitetslärare och gjorde sig bemärkt
äfven genom flere afhandlingar i geometri, mekanik
och optik. Inom den sistnämnda vetenskapen egnade
han flere arbeten åt teorien för ljusets reflexion
och refraktion, af hvilka särskildt må nämnas
den prisbelönta afhandlingen On the laws of
crystalline reflexion and refraction (Trans. of
the Irish acad., T. 18, 1838). Hans »Collected
works» utgåfvos 1881 af Jellet och Haughton.
G. E.
Mac Culloch [mäck kö’llåck], John, engelsk geolog,
f. 1773, d. 1835, studerade först medicin i
Edinburgh, men egnade sig sedan åt geologien och
särskildt åt utredandet af Skotlands geologi. Hans
vigtigaste verk är Description of the Western
Islands of Scotland (1 d., 1819). M. var
en noggrann och skarpsinnig iakttagare,
som hufvudsakligen intresserade sig för den
mineralogiska och petrografiska sidan af geologien.
B. L-n.
Mac Culloch, vanl. M’Culloch [mäck kö’llåck], John
Ramsay, engelsk nationalekonom och statistiker,
f. 1789, d. 1864, skref sedan 1818 i »Edinburgh
Review», blef 1828 professor vid Londons universitet
och utnämndes 1838 till kontrollör vid Stationery
office. Såsom nationalekonomisk författare var
han en epigon i Ricardos riktning, utan särskild
betydelse. Bland hans arbeten på detta område märkas
Principles of political economy (1830, flere upplagor;
öfvers. till tyska och franska) samt skriften
On metallic and paper money and banks (1858;
»Om penningar och banker», i »Nationalekonomiskt
bibliotek» 1869). Hans värdefullaste arbeten äro
de statistiska verken Dictionary of commerce
and commercial navigation (1832; flere uppl.) och
Statistical account of the British empire (1837;
flere uppl.).
Maccus, mask i de atellanska lustspelen. Se Atellaner.
Macdonald, Etienne Jacques Joseph Alexandre, hertig
af Tarent, marskalk af Frankrike, tillhörde en skotsk
emigrantfamilj och föddes i Sancerre 1765. Han slöt
sig till revolutionen, utmärkte sig på slagfälten
i Nederländerna och utnämndes redan 1796 till
divisionsgeneral. Under åren 1793–99 tog M. en verksam
del i kriget i Italien, der han efter Championnet
förde befäl i kriget på neapolitanska området,
men till följd af fransmännens motgångar i norra
Italien måste han i Maj 1799 draga sig tillbaka genom
hela Italien och blef derunder vid floden Trebbia
d. 19 Juni slagen af Suvorov. Vid statshvälfningen
d. 18 Brumaire år VIII (d. 9 Nov. 1799) gaf han
Bonaparte verksamt bistånd. Hösten 1800 fick
han befälet öfver den s. k. andra reservarmén och
öfverskred med denna under otroliga ansträngningar
(d. 27 Nov.–d. 6 Dec.) Splügen för att falla
österrikarna i ryggen. Stilleståndet i Treviso
(Jan. 1801) hindrade honom dock att vinna några
afgörande fördelar. 1804 föll M. i onåd, emedan han
försvarade Moreau. Först 1809 uppträdde han åter på
händelsernas skådeplats. I slaget vid Wagram d. 6
Juli s. å. utförde han det genombrytande anfall, som
var afsedt att, men icke lyckades bryta österrikarnas
motstånd, och erhöll efter denna lysande vapenbragd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
