Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Macdonald ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
marskalksstafven och hertiglig värdighet. Under tåget
till Ryssland, 1812, förde han venstra flygeln, till
hvilken den preussiska kåren hörde. I 1813 års krig i
Tyskland stod han i spetsen för 11:te armékåren och
fick sedermera befälet öfver den af fyra armékårer
bestående härafdelning, som skulle uppehålla
schlesiska armén, men blef d. 26 Aug. slagen vid
Katzbach (se d. o.). Vid Leipzig skyddade M. återtåget
d. 19 Okt. och tog sedermera del i slaget vid Hanau
d. 30 Okt. Efter Napoleons nederlag 1814 ledde
M. underhandlingarna rörande dennes afsättning,
hvarefter han af Ludvig XVIII utnämndes till pär och
fick befälet öfver en militärdivision. Ehuru hans
trupper gingo öfver till Napoleon under de »hundra
dagarna», förblef han sin konung trogen. Efter
julirevolutionen (1830) drog han sig tillbaka. Död
1840. – M. förenade med framstående krigareegenskaper
en af vän och fiende aktad karakter. C. O. N.
Macdonald [mäck då’näld], Sir John Alexander, kanadisk
statsman, f. 1815, var sedan midten af 1840-talet
erkänd ledare af det konservativa partiet i Öfre
Canada. Åren 1847–50, 1854–62 samt 1864–73 tillhörde
han under olika befattningar kanadiska ministèrer och
bildade 1878 en ny sådan. Han qvarstår ännu (1886)
såsom premierminister i »Dominion of Canada». Vid
förhandlingarna (1864–67) om denna förbundsstats
upprättande spelade M. en vigtig rol. 1871 var
han en af Englands fullmäktige i kommissionen för
Alabamafrågan.
Mac Donald [mäck då’näld], James Wilson Alexander,
amerikansk bildhuggare, skulle först blifva köpman,
men fick vid åsynen af en byst af Washington lust för
skulptur. Han kunde dock i S:t Louis, der han bodde,
få endast en medelmåttig undervisning. Men 1849
kom han till New York, der han utställde en allmänt
beundrad byst af statsmannen Thomas Benton samt en
idealbyst af Jeanne d’Arc och en stod af Italia. Han
bosatte sig då i New York och har der utfört flere
porträttbyster och stoder, bland hvilka må nämnas
en kolossal ryttarestod af general Nathaniel Lyon
(1878). Dessutom har han i olja målat porträtt och
landskap samt skrifvit uppsatser om amerikanska
konstnärer och om menniskokroppens anatomi.
Macdonald [mäck då’näld], George, engelsk författare,
f. 1824, i sin ungdom en tid prest, har utgifvit ett
större antal romaner (Adela Cathcart, Alec Forbes of
Howglen m. fl.), några diktsamlingar, som vittna om
liflig kärlek till naturen, och barnböcker (bl. a. At
the back of the north wind). Hans skrifter hafva
ofta en religiös färg. En samling af dem utgafs 1875,
i 10 bd.
Macé, Jean, fransk skriftställare, f. i Paris 1815,
tjenstgjorde en tid som lärare och 1842–45 som soldat,
hvarefter han blef privatsekreterare. Han har i
pedagogiskt syfte skrifvit flere utmärkta barnböcker,
bl. a. Histoire d’une bouchée de pain (1861, många
uppl.; »En brödtuggas historia», 1867). M. stiftade
1863 en förening för sockenbiblioteks inrättande i
depart. Haut-Rhin och 1866 en »undervisningsliga»
(för upprättande af skolor och folkbibliotek), hvilken
trots de klerikales motstånd utbredt sin
välsignelserika verksamhet öfver en stor del af
Frankrike.
Macedo [-tjedo], miniaturmålare. Se Clovio.
Macedo, Joaquim Manoel de, brasiliansk skald, f. 1820,
professor i fäderneslandets historia vid Collegio
imperial de Pedro II i Rio de Janeiro och sedan 1856
vice president för historisk-geografiska institutet
derstädes, är af betydelse för sitt folks literatur i
synnerhet genom det uppslag han gaf med sina romaner,
bl. a. Moreninha (1844; 5:te uppl. 1877), O moço louro
(1845; 5:te uppl. 1877) och A carteira de meu tio
(1859). Han har äfven vunnit mycket bifall för sitt
beskrifvande epos A nebulosa (1857), med yppiga
naturskildringar, det patriotiska sorgspelet Cobé
(1855) och komedierna Fantasma branco (1856), Luxo e
vaidade (1859) m. fl. M. har äfven utgifvit Notions
de chorographie du Brésil (1873).
Macedonianer. Se Helige ande.
Macedonien (Grek. Makedonia, Lat. Macedonia) är
det inom den klassiska literaturen först hos Herodotos
förekommande, men sedermera allmänt brukade namnet för
det vidsträckta, till Egeiska hafvets nordvestra del
stötande land, hvilket på öfriga sidor begränsades af
Tessalien, Greklands nordligaste landskap, i s. v.,
af Epirus och Illyrien i v., af Paionien i n. samt af
Tracien i ö. I äldsta tider synes landet hafva burit
det redan hos Homeros förekommande namnet Emathia,
hvilket sedan qvarstod såsom landskapsnamn för den
mellersta delen kring floden Ludias. Macedoniens
landområde var under olika tider mycket olika. Gränsen
i ö. utgjordes nämligen i äldre tid af floden Axios,
men framflyttades genom landvinningar från Tracien
redan tidigt till floden Strymon och under Filip II
ända till floden Nestos. Äfven det i n. tillstötande
Paionien och den på södra sidan emellan Termaiska
och Strymonska hafsviken utskjutande stora halfön
Chalkidike (se Chalcidiska halfön) jämte delar af
Illyrien införlifvades af Filip med det macedonska
riket. Till stor del uppfylles M. af höga berg:
Skardos l. Skordos (nu Sjar Dagh) och Barnus (nu
Peristeri) i vestra delen, båda bildande landets
naturliga gräns mot Illyrien, Bermios (nu Turla och
Doxa), i sydlig riktning sträckande sig fram mot det
tessaliska gränsberget Olympos, Kerkine (nu Belesj)
med sin sydliga fortsättning Dysoros (nu Velitza
Planina) i mellersta samt Orbelos (nu Argentari)
och Pangaios (nu Pirnari) i östra delen. Men
emellan bergen öppna sig breda floddalar, hvilka i
hufvudriktning mot s. ö. genomströmmas af åtskilliga,
delvis rätt betydande vattendrag. Hufvudfloder äro
de båda nämnda, Axios (nu Vardar) med bifloden Erigon
(nu Tsjerna) och Strymon (nu Struma), utfallande
den förra i Termaiska, den senare i Strymonska
hafsviken. Bland öfriga floder märkas Haliakmon (nu
Vistritsa), Ludias (nu Karasmak) och Echedoros (nu
Galliko), alla i landets vestra del och utfallande i
Termaiska hafsviken. Klimatet är tämligen strängt. Snö
faller om vintern i ansenliga massor, och vattnen äro
ofta isbelagda. Men jordmånen är förträfflig, och i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
