Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Macdonald ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
synnerhet i södra delen af landet är bördigheten
stor. De skogbevuxna bergen erbjuda ypperliga och
vidsträckta betesmarker, hvarför äfven boskapsskötseln
i alla tider varit en af M:s hufvudnäringar. På
ädla metaller fanns fordom god tillgång, och berömda
voro i synnerhet guldgrufvorna i berget Pangaios,
från hvilka M:s konungar hemtade en stor del af sina
rikedomar. Bland städer märkas Pella, de macedonske
konungarnas residensstad, i södra delen af landet,
mellan Axios och Ludias, Aigai och Herakleia i
vestra delen, Therme (sedermera Thessalonike) och
Pydna vid Termaiska viken, Amfipolis vid Strymons
utlopp samt Filippoi i det inre af landets östra
del. På Chalkidike lågo bl. a. de blomstrande grekiska
städerna Potidaia och Olynthos. Innebyggarna, om man
bortser från de på den södra kuststräckan i stort
antal bosatte grekerna och andra främlingar, utgjorde
en blandning af traciska och illyriska stammar samt
voro ett rått, men kraftfullt och i hög grad stridbart
folk. Af grekerna voro de aldrig erkända såsom
stamförvandter. Statsförfattningen synes af ålder
hafva varit en genom en mäktig adel inskränkt monarki
och jämföres af Aristoteles med den spartanska. Också
omtala sagorna äfven här en invandring af heraklider
under anförande af Temenos’ söner Gauanes, Aerops och
Perdikkas, hvilken sistnämnde säges hafva grundat
det macedonska riket, under det att andra sagor
nämna såsom statsgrundare herakliden Karanos. –
Landets hela äldre historia är emellertid insvept i
dunkel. År 490 f. Kr. kufvades det af perserna under
Mardonios, och dess dåvarande konung, Alexander I,
såg sig nödsakad att såsom persisk vasall deltaga
i härnadståget mot Grekland. Efter slaget vid
Plataiai (479) och den persiska härens derpå följande
aftåg återvann M. sin sjelfständighet. I Greklands
angelägenheter invecklades M. å nyo under Perdikkas II
(454–413), hvilken under det peloponnesiska kriget
skiftevis understödde Athen och Sparta. Dennes son
Archelaos var en despotisk, men kraftfull och upplyst
regent, hvilken icke blott sträfvade för höjandet af
landets materiella välstånd och förbättrandet af dess
krigsmakt, utan äfven såsom gynnare af konster och
vetenskaper främjade dess andliga odling genom att
der införa grekisk bildning. Efter hans död (399)
följde en lång tid af inre förvirring och blodiga
tronstrider, hvilka omsider fingo en ände, då Filip II
(359–336) såsom förmyndare för sin brorson Amyntas
begagnade tillfället att sjelf svinga sig upp på
tronen. Med Filip vidtager M:s stormaktsperiod. Genom
lyckliga krig och en slug statskonst vidgade han sitt
rikes gränser åt alla håll och lyckades omsider att
äfven lägga Grekland under sin lydnad (efter slaget
vid Chaironeia, 338). Genom hans son Alexander den
stores (336–323) glänsande eröfringar höjdes M. för
en kort tid till hufvudland i ett verldsrike. Efter
Alexanders död styrdes landet till en början af
Antipater, men var efter dennes död (319) under
många år en kastboll i striderna mellan Kassander,
Polysperchon, Demetrios Poliorketes, Lysimachos
m. fl. Slutligen (276) lyckades det Antigonos
Gonatas, en son af Demetrios Poliorketes, att derstädes grunda
ett stadigvarande välde, hvilket äfven öfvergick
till hans efterkommande. Väldet öfver Grekland
var fortfarande ett mål för de macedonske
konungarna (Demetrios II, 240–230, och Antigonos Doson,
230–221), men gjordes dem stridigt genom de achaiska
och de etoliska förbunden, i hvilka den grekiska
nationen samlat sin sista motståndskraft. I sin nöd
sökte grekerna hjelp hos romarna, hvilka med glädje
begagnade tillfället att utsträcka sitt inflytande
äfven till Grekland och Macedonien. Konung Filip V
(en son af Demetrios II), hvilken underskattade den
från detta håll hotande faran och lättsinnigt inlät
sig i krig med romarna, blef af konsuln Quinctius
Flamininus i grund slagen vid Kynoskefalai (197),
och hans son Perseus måste efter ett nytt nederlag
vid Pydna (168) såsom fånge smycka den romerske
fältherren Aemilius Paullus’ triumftåg. År 146 f,
Kr. förvandlades M. till en romersk provins, hvilken
äfven omfattade Tessalien och en del af Illyrien. Vid
det romerska rikets delning (395 e. Kr.) lades M. till
det östromerska eller bysantinska riket, efter
hvars fall (1453) det öfvergick i det turkiska,
der det till större delen motsvaras af vilajetet
Saloniki med hufvudstad af samma namn (det forna
Thessalonike), under det att dess nordvestra hörn
räknas till vilajetet Monastir. Det gamla namnet M.,
ehuru saknande officiel betydelse, nyttjas dock ännu
ofta om det dermed fordom betecknade området. A. M. A.
Maceió, hufvudstad i brasilianska prov. Alagoas, på
en halfö mellan hafvet och Lagoa de Norte. Omkr. 8,000
innev.
Macer. 1. Licinius M., fornromersk talare och
författare af annaler. Död 66 f. Kr. – 2. Aemilius M.,
fornromersk skald från Verona, d. 15 f. Kr., vän till
Virgilius och Ovidius, författade lärodikter efter
Nikandros’ från Kolofon förebild. Mest omtalad är
hans Ornithogonia, som handlar om foglarnas slägte. En
honom tillskrifven lärodikt om växterna (De naturis
herbarum) tillhör en senare tid. R. Tdh.
Macerata [-tje-]. 1. Provins i mellersta Italien,
förr en del af Mark Ancona. Areal 2,777 qvkm. 239,675
innev. (1881). Provinsen bildar ett naturskönt
berglandskap och är en af de bäst odlade och
bördigaste i hela Italien. – 2. Hufvudstad i nämnda
provins, 35 km. s. om Ancona, 27 km. från östra
kustjernvägen, ligger på ett 300 m. högt berg med
fri och härlig utsigt åt hafvet samt Potenzas och
Chientis floddalar. Omkr. 10,000 innev. Staden, som
omgifves af murar och torn, är säte för en biskop
och har ett universitet (grundadt 1290), hvilket
likväl har endast en fakultet, för juridik, jämte
specialkurser i medicin. I närheten ligga ruiner af
det gamla Ricina, efter hvars förstöring genom Alarik
(408) M. och Recanati anlades.
Maceration. Se följ. art.
Macerera (Lat. macerare), eg. göra mjuk eller mör,
upplösa; kem., utdraga lösliga ämnen ur växtdelar m.
m. genom dessas uppblötning och behandling vid vanlig
rumtemperatur med vatten eller andra lösningsmedel
(vid högre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
