Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Madrigal ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
har flere arter, hvilka växa i Abessinien på en
höjd af 1,800–2,700 m. öfver hafvet. Frukten af
M. picta begagnas i Abessinien såsom maskdödande
medel. Den har form och storlek af korianderfrukt
samt är grågulaktig och till 2/3 omgifven af det
finstriminiga, fast vidväxta blomfodret. Lukten är
lik den af garfvarebark, smaken kärf och aromatisk,
efter tuggning rifvande i halsen. Såsom en
märklig beståndsdel i dessa frukters aska kan
nämnas borsyra, sällan funnen i växtdelar.
O. T. S.
Maestlin. Se Moestlin.
Maëstoso, Ital., musikt., majestätiskt.
Maëstro, Ital. (af Lat. magister), lärare, mästare
(i synnerhet på musikens område).
Maevius. Se Bavius.
Maffei, Giovanni Pietro, italiensk historieskrifvare,
jesuit, f. 1536, d. 1603, författade bl. a. på
elegant latin De vita et moribus S:ti Ignatii Loyolae
(1585), Historiarum indicarum libri XVI (1588)
och en historia öfver Gregorius XIII:s pontifikat
(utg. 1743). J. C.
Maffei. 1. Alessandro di M., markis, bajersk
fältmarskalk, f. 1662, d. 1730 i München, hade stor
del i segern öfver turkarna vid Belgrad 1717 och
efterlemnade memoarer, vigtiga för samtidens historia
(utg. i Verona 1737). – 2. Francesco Scipione di M.,
markis, den föregåendes broder, italiensk fornforskare
och skådespelsförfattare, föddes i Verona 1675. Efter
slutade studier i Parmas jesuitkollegium begaf
han sig till Rom, der han egnade sig åt studiet af
den italienska skaldekonsten, i synnerhet Dantes
verk, och upptogs bland medlemmarna i Accademia
degli Arcadi. 1703 och 1704 deltog han som bajersk
frivillig i det spanska tronföljdskriget, men bosatte
sig sedan i Verona (i slägtens praktfulla palats vid
Piazza d’Erbe). Emellertid finna vi honom redan 1709
i Padua såsom medredaktör i »Giornale de’ letterati
d’Italia». I Turin, dit han derefter begaf sig,
gjorde han bekantskap med en af den tidens förnämste
skådespelare, och derigenom riktades hans håg åt
dramatiskt författareskap. Frukten blef sorgspelet
Merope (1713) och senare lustspelet Le cerimonie samt
»Teatro italiano», en samling af äldre italienska
teaterstycken. Emellertid hade han egnat sig äfven åt
historia och fornforskning, och detta blef småningom
hans egentliga lifsgerning. Sedan 1718 studerade han
sin fädernestads historia och utgaf 1731–32 sitt
ryktbara, ännu ej i sitt slag öfverträffade arbete
Verona illustrata (ny uppl. 1825–27 i 4 b.). Efter
fyra års vistelse i Frankrike, England, Holland
och Tyskland nedslog han för sin återstående lefnad
sina bopålar i Verona, högt ärad af sina medborgare
och hela sin samtid. Han afled der 1755. – Veronas
fornsaksmuseum, som han beskrifvit i ett lärdt
verk (Museum veronense, 1749), är hans skapelse. För
fornforskningen har M. stor betydelse som kännare
och kritiker af romerska inskrifter. Hans
arbeten äro utgifna i 21 band (1790).
J. C.
Maffei, Giuseppe von, italiensk literaturhistoriker,
f. 1775, d. 1859, blef professor i italienska
literaturen vid Salzburgs universitet
1805 och vid Münchens 1826. Hans vigtigaste arbete
är Storia della letteratura italiana (3 bd, 1825;
3:dje uppl. 1853, i 4 bd).
Maffei, Andrea, italiensk skald och poetisk
öfversättare, f. 1802 i Riva di Trento vid Gardasjön,
d. i Milano 1885, tolkade på ett förträffligt sätt
Schiller och Göthe samt Milton, Moore och Byron. Hans
egna dikter äro utgifna i tre band (1858–60).
J. C.
Maffia (ett ur det sicilianska folkspråket hemtadt
ord med betydelsen »höghet», »ädelhet») är namnet på
en egendomlig social företeelse på Sicilien, som i
viss mån är jämförlig med den ryktbara camorran (se
d. o.) å södra Italiens fastland, men långt mindre
än denna kan betraktas såsom endast ett vanligt
röfvareförbund. Maffians uppkomst härledes ur en
korporation af väpnade män, hvilken under namnet
»compagnie d’armi» omkr. år 1800 organiserades
af regeringen på Sicilien till röfvareväsendets
bekämpande, men som snart sjelf började göra sig
skyldig till utpressningar hos den förmögnare
delen af befolkningen. Detta onda fortfor, äfven
sedan Garibaldi 1860 upplöst »compagnie d’armi»;
och ehuru maffian en tid (i midten af 1870-talet)
våldsamt förföljdes af den italienska regeringen,
herskar hon ännu med betydelsen af ett slags
kontrollerande samhällsinstitution vid sidan af de
lagliga myndigheterna. Hennes medlemmar kallas af
allmänheten maffiusi, men benämna sig sjelfva på
siciliansk dialekt piccinotti d’onore, d. v. s. män
(egentl. »ynglingar») af heder. De tillhöra alla
samhällsklasser, äfven de högsta, men återfinnas
mest bland underhafvandena å de större godsen, der
de ofta äro de bästa och pålitligaste arbetarna. Den
vidt utbredda ligans särskilda uppgift är att genom
trycket af sjelfva sin tillvaro tvinga jordegarna att
alltefter skördens utfall dela med sig af sin vinst,
hvarvid det är en hederssak för förbundets medlemmar,
att de behöfvande bland den lägre befolkningen icke
blifva bortglömda. Med dolk eller revolver utöfva
maffians medlemmar utan betänkligheter sin sjelftagna
straffmakt, så snart det befinnes nödigt att statuera
exempel på faran af att ringakta hennes vilja. Icke
minst strängt straffas hennes egna medlemmar, då
de missbrukat sin ställning. Siciliens innevånare
i allmänhet hysa större förtroende till maffians
domsslut än till regeringsdomstolarna, och de
flesta af befolkningens tvister afgöras af maffian
såsom skiljedomare. De politiska valen på ön ligga
fullständigt i hennes hand.
Mafia (Monfia), en 523 qvkm. stor ö vid Afrikas östra
kust, ö. om floden Lufidjis mynning. Den tillhör
sultanen af Sansibar.
Ma foi, Fr. Se Foi.
Mafra, stad i portugisiska prov. Estremadura,
nära Atlantiska hafvet, 30 km. n. v. om
Lissabon. Omkr. 3,000 innev. Staden är bekant för
det af konung Johan V 1717–32 för en kostnad af 36
mill. kr. byggda klosterpalatset, det portugisiska
Escorial, en kolossal fyrkant af 240 m. längd och 210
m. bredd, med, som det uppgifves, 866 rum. Midten
upptages af en marmorkyrka, rikt prydd med statyer och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
