- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 10. Lloyd - Militärkoloni /
585-586

(1886) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magelhaens ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Magisterium (af Lat. magister, mästare, således
»mästerstycke»), kem., var hos alkemisterna
benämning på ett ämne, som skulle förvandla
oädla metaller i guld, således liktydigt med »de
vises sten». Sedermera har namnet öfverflyttats
på åtskilliga kemiska och farmacevtiska preparat
(t. ex. m. bismuthi, basiskt vismutnitrat),
hvilkas beredande ansågs som ett mästerstycke,
eller hvilka utmärktes af kraftiga medicinska
verkningar.
P. T. C.

Magisterkonferensen. Se Köpenhamns
universitet
, sp. 432.

Magister matheseos, Lat., »matematikens
mästare», kallas, till följd af sin vigt, den matematiska
sats (Euklides’ Elementa I, 47), som
lär, att summan af qvadraterna på kateterna är
lika stor med qvadraten på hypotenusan. Efter
sin upphofsman benämnes den äfven den pytagoreiska
lärosatsen.

Magister militum (m. militiae). Se Magister.

Magister morum. Se Magister.

Magister officiorum. Se Magister.

Magister populi. Se Magister.

Magister sacri palatii [-latsii], Lat., »palatsmästare»,
en ämbetsman vid påfvens hof, hvilken
det ålåg att undervisa hoffolket i bibeln och den
kristna läran. Uppdraget att derjämte granska de
predikningar, som skulle hållas i påfvens kapell,
utvidgades snart till censorskap öfver alla böcker
och skrifter, som utgåfvos i Kyrkostaten. Af
inqvisitionens kongregation och af indexkongregationen
var »palatsmästaren» derför sjelfskrifven
medlem. Palatsmästaren tillhörde alltid dominikanorden.
Den för sina angrepp på Luther
beryktade Silvester Prierias innehade detta ämbete
1515–23.

Magister scholarum. Se Magister.

Magister scriniorum. Se Magister.

Magistral. Se Mistral.

Magistralformel (af Lat. magister, mästare,
lärare), farmak., kallas hvarje i en farmakopé
intagen föreskrift rörande beståndsdelarna och
beredningen af ett sammansatt läkemedel, som
fått sig tillagdt ett särskildt namn, under hvilket
det af läkare föreskrifves, t. ex. Pulvis magnesiae
cum Rheo, Pilulae myrrhae ferratae
o. s.
v. Dylika »magistralformler» medföra lättnad
för läkaren, som, då han skrifver sitt »recept»,
endast behöfver skrifva formelns namn i st. f.
att uppskrifva alla beståndsdelarna och sättet
för läkemedlets beredning. Jfr Officinel formel.
O. T. S.

Magistrallinie, befästningsk., kallas den linie
å en fästnings eller ett fältverks planform, som
är bestämmande för de öfrigas läge (deraf namnet;
se Magister) och derför först af alla utstakas.
Vid fältverk väljes härtill vanligen vallens
högsta krönlinie, den s. k. eldlinien, vid
fästningsverk innerbrantens murkrön.
O. A. B.

Magistrat (af Lat. magistratus, se d. o.). De
svenska städernas styrelse utgjordes enligt stadslagen
(från 1350-talet) af borgmästare och rådmän
jämte konungens fogde. Desse handhade
den högre dömande myndigheten under namn af
rådstufvurätt, vid hvars sida fanns en lägre
polisrätt, »rätten ute å torgeno» med två rådmän
och en »byfogde» (se d. o.) såsom bisittare. Såsom
utöfvare af administrativ myndighet började deremot
stadens råd ganska tidigt benämnas »magistrat».
Denna åtskilnad emellan magistraten såsom
förvaltningsorgan och rådstufvurätten såsom
domstol har också bibehållits, ehuru båda kollegierna
bildas af ungefär samma bisittare. I
magistraten, som i allmänhet är beslutmässig
med tre ledamöter, sitta nämligen borgmästaren
och en eller flere rådmän, i enlighet med särskilda
anordningar för hvarje stad, jämte magistratssekreteraren,
då sådan finnes. Borgmästaren
är magistratens ordförande, så snart icke
konungens befallningshafvande är närvarande
och för ordet i underlydande magistrat. I förhållande
till stat och kommun har deremot magistratens
ställning väsentligen förändrats. Från
att i äldre tider nästan uteslutande vara ett
kommunalt organ, i hvars hand förvaltningen af
stadens kommunala angelägenheter hvilade, indrogs
nämligen fr. o. m. det 17:de årh. magistraten
bland statsförvaltningens organ, likasom
rådstufvurätten blef statsdomstol för staden, hvaremot
den kommunala myndigheten steg för steg
flyttades öfver till andra kommunala institutioner,
såsom stadens äldste, allmän rådstuga och
stadsfullmäktige. Såsom statsförvaltningsmyndighet
har magistraten att ombestyra, att domar
och utslag bringas till verkställighet, att i
städer, som ej lyda under landsrätt, vara öfverexekutor,
då detta värf icke af K. M:t anförtrotts
åt viss ledamot af magistraten eller tills
vidare åt konungens befallningshafvande, att handhafva
uppbördsväsendet och allt hvad till säkerhets-,
ordnings-, sundhets- och sedlighetspolisen
hör, då icke åt särskilda poliskamrar
omsorgen härom öfverlemnats, att förrätta riksdagsmanna-
och borgmästareval m. m. dyl. samt
att öfva en viss kontrollerande verksamhet med
afseende å de rent kommunala myndigheterna.
(I Stockholm utöfvar öfverståthållareämbetet magistraternas
vanliga funktion med afseende å
exekutionsverket samt uppbörds- och polisväsendet,
hvaremot Stockholms magistrat genom en
särskild afdelning, Förmyndarekammaren, öfvar
vård och inseende öfver förvaltningen af omyndiges
samt frånvarande och okände arfvingars
medel.) Magistratens kommunala befogenheter
hafva ingalunda helt och hållet gått förlorade,
lika litet som dess egenskap af kommunalt organ
fullständigt utplånats. Å ena sidan inverkar
nämligen kommunen på magistratsledamöternas
tillsättande, i det att borgmästare i alla städer,
likasom rådmän och magistratssekreterare i
Stockholm, af K. M:t utnämnas efter och inom ett
tremannaförslag, som upprättats af stadens till
riksdagsmannaval till Andra kammaren röstberättigade
innevånare (R. F. § 31), samt rådmän
och magistratssekreterare (utom i Stockholm)
väljas af allmän rådstuga eller af stadsfullmäktige,
der sådana finnas, hvarefter de befullmäktigas
af konungens befallningshafvande. Å andra
sidan har äfven efter de nya kommunallagarna
(1862) åt magistraterna förbehållits ett rätt betydligt
inflytande på de kommunala angelägenheterna,
hvilket dels är ledande, dels förberedande,
dels kontrollerande och verkställande. De

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:29:00 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfaj/0299.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free