Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magistratspredikan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillkommer sålunda magistraten att sammankalla allmän
rådstuga (magistratens ordförande är äfven rådstugans)
samt att genom borgmästaren eller annan sin ledamot
närvara vid stadsfullmäktiges sammanträden och i
överläggningarna deltaga. Magistraten eger att hos
den beslutande kommunala myndigheten framställa
förslag i alla ämnen, som röra stadens gemensamma
angelägenheter, och kan äska stadsfullmäktiges
sammankallande. Magistraten skall med ledning af de
från drätselkammaren infordrade upplysningar årligen
uppgöra ett utgifts- och inkomstförslag för staden
och, sedan efter dettas granskning af allmän rådstuga
eller stadsfullmäktige staten för det kommande året
fastställts, upprätta debiterings- och uppbördslängd
samt den kommunala röstlängden. Magistraten skall
vara representerad i stadens helsovårdsnämnd och
byggnadsnämnd samt hafva inseende öfver dessa
och andra af stadskommunen tillsatta styrelsers
förvaltning samt eger att i allmänhet tillsätta
de vid stadens förvaltning anställda tjenstemän
och betjente. Magistraten eger ock att öfvervaka,
att allmän rådstugas eller stadsfullmäktiges
beslut bringas till verkställighet, men med rätt
och skyldighet att vägra handräckning till ett
besluts verkställande, som den pröfvar stridande
mot lag eller ej i enlighet med laga föreskrift
understäldt. Slutligen är magistraten den borgerliga
myndighet, inför hvilken civiläktenskap i Sverige
afslutas i stad.
Äfven i Norge och Danmark kallas den lokala
statsförvaltningsmyndigheten i städerna
magistrat. Magistraten framträder emellertid i
dessa land endast undantagsvis såsom särskildt
organiserad myndighet. Kollegialt ordnade magistrater
bestående af borgmästare och rådmän förekomma endast
i Kristiania och Bergen samt i Köpenhamn, som har
fyra borgmästare, och Helsingör. Derjämte bildas
i några norska och danska städer magistraten af en
särskild borgmästare. I de flesta städerna utöfvas
deremot magistratsgöromålen af stadens underdomare,
»byfogeden», som i Danmark i detia fall bär titel
både af »borgmester» och af »byfoged». Utom sina
uppgifter såsom lokalt statsförvaltningsorgan i
allmänhet har magistraten i de norska och danska
städerna att i flere hänseenden samverka med de
kommunala representationerna. I de danska »byråden»
eger också borgmästaren att vara ordförande.
K. H. B.
Magistratspredikan kallas den gudstjenst, som
enl. k. förordn. d. 18 April 1849 skall hållas »vid
årets början, innan rådstufvurätt första gång till
domsäte träder» (Rätteg. B. 6: 4). Redan i 1686
års kyrkolag föreskrifvres en dylik predikan. Jfr
Tingspredikan.
Magistratus (Lat., af magister, se d. o.) betecknade
hos forntidens romare såväl ämbetsmakt (magistratur)
som ämbetsmaktens innehafvare. Magistraturen
under republikens tid måste i sjelfva verket anses
hafva tagit arf efter konungen (magister populi,
folkets chef), dock med iakttagande af bestämda
olikheter. Sådana voro 1. att de presterliga
tjensterna icke tillhörde dess område; 2. att
ämbetsmännen valdes af folket; 3. att makten var
delad på mer än en person; 4. att
ämbetsmännen tillsattes på viss tid; 5. att
provokation, eller vad, till folket var medgifven;
6. att ämbetsmännen kunde ställas till ansvar för sin
förvaltning, dock först efter ämbetets nedläggande,
hvarjämte 7. bör märkas, att folktribunatet uppstod
sjelfständigt. För öfrigt hade konungarnas makt
öfvergått till konsulerna, från hvilkas ämbete efter
hand utbrytningar af särskilda ämbetsbefattningar
skedde. – Magistratus voro befattningar utan lön,
d. v. s. förtroendeuppdrag eller hedersposter
(honores). Särskilda behörighetsprof fordrades icke;
folkets val var bestämmande (utom i ett eller annat
fall). Dock fordrades naturligtvis vissa egenskaper,
beträffande hvilka genom praxis och äfven genom
lag vissa regler småningom blefvo gällande. Så
tyckes senare en viss ålder hafva varit bestämd
och jämväl en viss ordningsföljd i befordran
till de olika ämbetena. Vanligen uppgifves denna
ordningsföljd sålunda: qvestur, kurulisk edilitet,
pretur och konsulat vid respektive 27 (eller efter
tioårig fålttjenst), 37, 40 och 43 år. Äfven
gällde i allmänhet för de senare tiderna, att
ingen fick bekläda samma ämbete förr än efter 10 års
mellantid. Undantag gåfvos dock från såväl de ena som
de andra bestämmelserna, i synnerhet i tider af fara
och för utomordentliga män. t. ex. Scipio Africanus
d. ä., Marius m. fl. I de äldsta tiderna befordrades
ingen till ämbetsman utan att vara patricier,
men sedermera upphäfdes det patriciska ståndets
företrädesrätt. – Till ämbetena egde anmälan rum, och
de sökande gingo omkring, klädda i toga candida (en
hvit toga; deraf namnet candidatus, »kandidat», på en
tjenstsökande), för att vinna folkets gunst och samla
röster, i det de ställde sig in hos de väljande och
tryckte deras händer (prensare manus). Talet egde
rum i folkförsamlingen, nämligen i comitia, olika
för olika slag af ämbetsmän. Efter valet kallades de
»utsedde», innan de tillträdde ämbetet, designati. –
Tillträdet till ämbetet skedde från början d. 13
Sept., derefter under olika tidsskeden på olika dagar,
tills slutligen efter år 153 f. Kr. d. 1 Jan. blef
tillträdesdag. Folktribunerna tillträdde deremot
sitt ämbete ända från begynnelsen d. 10 Dec. Både
vid tillträdet och vid afgången iakttogos vissa
formaliteter. Ämbetena voro i allmänhet ettåriga. –
Afgång egde rum genom dödsfall eller stundom
till följd af uppdagad felaktighet vid valet. I
den afgångnes ställe valdes en ny (suffectus). En
ämbetsman kunde icke afsättas. Dock blef tribunen
Octavius, då han motsatte sig Tib. Gracchus’ planer,
genom folkbeslut skild från sitt ämbete, och derefter
förekom samma olaglighet flere gånger.
Hvarje ämbetsman egde potestas, men endast vissa
hade imperium (se d. o.). Till potestas hörde
rätt att pålägga böter till begränsadt belopp, att
utfärda förordningar (edicta) inom kretsen för sin
ämbetsverksamhet, att hålla folksammankomst (contio)
och der tala till folket samt att låta anställa
fogelskådningar (auspicia). Mellan ämbetsmän med
samma verksamhetsområde egde delning af göromålen
rum efter lottning eller genom särskild bestämmelse
eller efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
