Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magistratspredikan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfverenskommelse. Den ene kunde också i vissa fall
lägga sig emot den andres åtgärder, så t. ex. i
fråga om tribunernas intercession. – Magistratus
indelades på flere sätt. Så hade man sådana med och
utan imperium; de förre voro konsuler och pretorer
samt deras ersättare (diktatorer, decemvirer,
konsulartribuner). Vidare funnos högre (af högre rang)
och lägre; de förre innefattade ämbetsmän med imperium
och derjämte censorer. Slutligen hade man kuruliska
och ej kuruliska. De förre fingo begagna sella curulis
(se d. o.) och toga med purpurbräm (t. praetexta); de
utgjordes af alla högre och dessutom af de kuruliske
edilerna. – Betjente åt ämbetsmännen voro af flere
slag, nämligen scribae, skrifvare, lictores (se
Liktorer), hvilka åtföljde endast sådana ämbetsmän,
som hade imperium, viatores, ett slags vaktmästare,
särskildt åt folktribunerna, praecones (härolder), som
för allmänheten utropade ämbetsmännens befallningar
och meddelanden, samt accensi, ett slags ordonnanser
åt ämbetsmän med imperium. Dessa senare ämbetsmän
hade rätt att genom liktorn låta kalla och hemta
frånvarande personer till sig, medan en viator
endast kunde användas att till ämbetsmannen framföra
en närvarande. – Under kejsaretiden bibehöllos de
nämnda ämbetsbefattningarna, men med mycket olika
befogenhet och under olika former. Så voro kejsarna
sjelfva konsuler det ena året efter det andra,
medan deremot andra personer blefvo konsuler för en
del af året, så att i regeln konsulsvärdighetens
innehafvare ombyttes hvarannan månad. Derifrån
var öfvergången lätt till förlänande af blott
konsulsrang. Äfven andra ämbeten begagnades såsom
rangklasser. Deremot skapades nya, mera betydande
ämbeten, såsom praefectus urbi, praefectus praetorio
m. fl. Diocletianus (285–305) började omdaningen
af det forna ämbetsväsendet, och under Konstantin
den stores tid (306–337) blef denna fullbordad,
så att i staten sedermera fanns ett fullständigt,
i olika afdelningar ordnadt ämbetsmannastånd med
en mängd till detta hörande betjente, dels i och
för hoftjenst, dels för civila och militäriska
befattningar med nya verksamhetsområden och namn.
R. Tdh.
Magkatarr. Se Magsjukdomar.
Magkramp. Se Kardialgi.
Magkräfta. Se Magsjukdomar.
Maglarp (Maglerup), socken i Malmöhus län, Skytts
härad. Areal 1,152 har. 722 innev. (1884). Annex till
Trelleborgs stad, Lunds stift, Skytts kontrakt.
Magleby, socken på Amager, se d. o.
Maglehem, socken i Kristianstads län, Gärds
härad. Areal 3,146 har. 1,278 innev. (1884). Annex
till Hörröd, Lunds stift, Gärds kontrakt.
Maglerup. Se Maglarp.
Magliabecchi [maljabe’kki], Antonio, italiensk
bibliograf, f. i Florens 1633, d. 1714, var till
sitt 40:de år guldsmed, men förvärfvade sig på egen
hand ett vidsträckt vetande och utnämndes 1673 till
bibliotekarie hos storhertigen af Toscana. M. utgaf
flere katalogverk och gamla arbeten samt brefvexlade
med sin tids förnämste lärde (en stor del af hans
bref utgafs 1745, i 5 bd). Det af honom samlade magliabecchiska
biblioteket, som innehåller dyrbara handskrifter och
äldre verk, testamenterade M. till storhertigen,
hvilken skänkte det till staden Florens. Jfr
Bibliotek, sp. 475.
Magma (Grek., knådbar massa, salva), geol.,
en till följd af stark upphettning och starkt
tryck under närvaro af vatten smält eller upplöst
mineral- eller bergartsmassa, ur hvilken de
särskilda mineralbeståndsdelarna ännu icke hunnit
utkristallisera. Massformiga, kristalliniskt korniga
bergarter anses vara bildade af ett magma. Lavan
ur nutida vulkaner framkommer i form af ett magma,
ehuru naturligtvis olikt det, som kan hafva bildats på
stort djup under jordytan och under högt tryck. E. E.
Magmun. Se Kardia.
Magna Charta, Lat. (Eng. The great charter, »det
stora frihetsbrefvet» ; jfr Charta), är namn på en
ryktbar urkund, hvilken betraktas såsom grundvalen
för Englands statsförfattning. Konung Johan utan
land, som 1199 besteg Englands tron, framkallade
genom sitt tyranni ett allmänt hat såväl hos den
till börden hufvudsakligen normandiska feodaladeln
som hos den öfriga, angelsachsiska befolkningen,
både prester och lekmän. Slutligen sammansvuro sig
hans större vasaller (»baronerna») i norra England
1214, medan Johan var utomlands, att med svärd i
hand tvinga honom till en högtidlig försäkran att
respektera lagen och hans undersåtars friheter. En
sådan försäkran var ingen nyhet i de normandiska
envåldskonungarnas historia. Redan Henrik I hade i
en »charta» af år 1100, som vid just nu ifrågavarande
tid kom på tal och framdrogs såsom exempel, förbundit
sig att dels ej fordra af kyrka och vasaller mera
än bestående häfd bjöd, dels hålla i helgd »konung
Edvards lagar», med hvilket uttryck förstods den
urgamla rätt till personlig frihet och egendom,
som rådt i det angelsachsiska riket. Johan försökte
söndra sina fiender genom att ställa sig in hos den
af honom förföljda kyrkan och derjämte slå vapnen ur
sina motståndares händer genom påbud att trohetsed
skulle afläggas till honom öfver hela riket och
att hans vasaller skulle förnya sin hyllningsed. Men
baronerna i norra England samlade en här och ryckte in
i London (d. 24 Maj 1215), som slöt sig till dem. Då
konungen öfvergafs äfven af sitt hof och sin familj,
måste han i sin hjelplöshet med sitt sigill bekräfta
baronernas fordringar, hvilket skedde d. 15 Juni 1215
på ängen Runnymede (nära Egham i grefsk. Surrey,
mellan Windsor och Staines). Denna af Johan beseglade
urkund fick sedermera namnet Magna charta. Hon är
författad på latin och innehåller 63 artiklar. Hon
är stödd på Henrik I:s »charta», bekräftar kyrkans
rätt, skyddar kronvasallerna för missbruk af
konungens länsherrerättigheter, fredar handeln
och köpmännen från obilliga tullar och afgifter,
med ett ord tillgodoser de tre klassers intressen,
som framtvingade henne. Men bakom dessa klasser hade
stått hela den öfriga befolkningen, och denna glömdes
icke häller i denna urkund. Just derigenom har Magna
charta fått sin stora betydelse och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
