Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magnesium-ljus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Magnetkisen löses i saltsyra under utveckling af
vätesvafla. Den förekommer dels såsom accessorisk
beståndsdel i äldre massformiga bergarter,
t. ex. diorit och gabbro, dels såsom sjelfständiga
lagermassor i förening med svafvelkis och kopparkis,
t. ex. vid Falun, Nya Kopparberget, Bodenmais i
Bajern, vidare på mineralgångar, t. ex. Kongsberg
i Norge (kristalliserad), Andreasberg på Harz. –
Mineralet är ofta något nickel-haltigt och förtjenar
bearbetas såsom nickelmalm, äfven om nickelhalten
är ganska liten. Sådan nickel-haltig magnetkis
finnes vid Klefva i Småland, Slättberget i Dalarna,
Modum i Norge m. fl. ställen. – Magnetkis förekommer
äfven i meteorstenar och har då namnet troilit. Dess
sammansättning motsvarar då fullkomligt formeln Fe
S, och den har något högre eg. vigt (4,8) än den
telluriska magnetkisen (4,5–4,7), som den för öfrigt
fullkomligt liknar. Hj. Sj.
Magnetnålar, fys., äro konstgjorda magneter af
långsträckt form, hvilka tillhöra de flesta
instrument, med hvilka magnetiska krafter
uppmätas. Såväl deras längd som öfriga dimensioner
variera alltefter det ändamål, hvartill de skola
användas. Den vanligaste formen är en parallellipiped
af ringa höjd; de horisontala sidoytorna bilda romber,
med två mycket spetsiga vinklar vid polerna och två
mycket trubbiga vid indiflerensstället. Nålens längd
bör i allmänhet tagas så stor som möjligt, dock så,
att den icke böjes; dess öfriga dimensioner få sedan
rätta sig efter längden. Lamont uppgifver, att
bredden lämpligen kan tagas lika med 1/12 af längden
samt tjockleken hos små magneter 1/8 och hos större
omkr. 1/5 af bredden. I öfrigt bör en magnetnål
vid ringa vigt hafva stort »magnetiskt moment».
R. R.
Magneto-elektricitet, fys., förr någon gång använd
benämning på de elektriska strömmar, som uppkomma
genom magneto-elektrisk induktion (se d. o.).
Magneto-elektriska (rotations-)maskiner, fys., kallas
de induktions-apparater, i hvilka den elektriska
strömmen uppväckes genom induktionsrullarnas rörelse
framför polerna till en eller flere starka permanenta
magneter, eller dylika magneters rotation förbi ett
system af induktionsrullar, till skilnad från de
s. k. dynamo-elektriska (rotations-)maskinerna,
äfven kallade dynamo-maskiner, i hvilka inga
permanenta magneter ingå. Se Induktion 2 och
Induktionsapparater. R. R.
Magneto-elektrisk induktion, fys., består deruti
att en elektrisk ström uppkommer i en sluten
ledningstråd, när denna hastigt närmas till
eller aflägsnas från en magnetpol (se Induktion
2). Bör ej förvexlas med magnetisk induktion.
R. R.
Magnetometrar, fys., kallas de af Gauss,
hufvudsakligen för uppmätning af ändringarna i
den horisontala komponenten af jordmagnetiska
kraften, uppfunna tvänne instrumenten unifilar-
och bifilar-magnetometrarna, hvilka äfven kortligen
benämnas unifilaren och bifilaren. Den förre,
som äfven kallas deklinometer, består af en massiv
stålmagnet af parallellipipedisk form, upphängd på en lång, från taket
nedhängande silkes- eller metalltråd. Till följd
af jordmagnetismens inverkan ställer sig denna
magnetstång med sin axel i magnetiska meridianen
och följer vid hvarje förändring i deklinationen
noggrant dennas variationer. Unifilarens utslag
äro visserligen i allmänhet mycket små och kunna
knappt med blotta ögat förmärkas, men genom den vid
observationerna använda s. k. spegelafläsningen
(se d. o.) kunna mycket små delar af en grad med
stor noggranhet bestämmas. Unifilaren gifver endast
ändringarna i deklinationen, eller i den horisontala
komponentens riktning. Till att iakttaga och uppmäta
förändringarna i denna krafts intensitet begagnas
bifilaren (se d. o.). Med unifilar-magnetometern kan
man ock bestämma det absoluta värdet af deklinationen
och af horisontala komponentens intensitet
(se d. o. samt Jordmagnetism och Deklination),
men dessa observationer äro mera besvärliga och
erfordra tämligen lång tid. Magnetometrar kunna
med fördel användas endast på fasta observatorier,
emedan de erfordra rymliga och höga samt, så vidt
möjligt är, jernfria lokaler. På resor begagnas
nästan uteslutande den magnetiska teodoliten,
hvilket instrument numera ofta får göra tjenst
äfven på fasta observatorier. – Namnet magnetometer
synes man, hafva tillagt äfven det enkla magnetiska
instrument, som efter professor R. Thaléns anvisning
flerestädes blifvit användt till undersökning af
jernmalmlagrens läge å gruffält (jfr Grufkompass).
R. R.
Magnetpoler l. magnetiska poler, fys. Hvarje magnet
har tvänne ställen, der den magnetiska kraften är som
störst. Dessa ställen benämnas magnetens poler. Hvar
dessa ligga, finner man lätt genom att lägga ett
papper på magneten och derpå utströ jernfilspån, då
spånen lägga sig tätast tillhopa omkring polerna. Af
dessa poler benämnes den ena nordpol, den andra
sydpol, emedan en magnet, som har formen af en stång
eller nål, om han upphänges på en spets eller tråd, så
att han fritt kan svänga i horisontalplanet, ställer
sig så, att nordpolen är riktad ungefår åt norr och
sydpolen åt söder (jfr Deklination 3). Jorden, som
på grund af sina magnetiska egenskaper kan betraktas
såsom en stor magnet, har äfven sina två magnetiska
poler, nämligen en på det norra halfklotet och en
på det södra. Den förre är egentligen en sydpol,
emedan han attraherar kompassnålens nordpol, och den
senare af motsvarande skäl en nordpol. Men detta
oaktadt plägar man kalla den på norra halfklotet
belägna polen för jordens norra magnetiska
pol och den på södra halfklotet belägna för
jordens södra magnetiska pol (se Jordmagnetism).
R. R.
Magni, Birgerus (latinisering af Birger Magnusson),
prelat, f. i Stockholm, vann omkr. 1448 i Perugia
juris utriusque doktorsgrad och var bl. a. en tid
subdiakon i Rom. År 1450 var han domprost i Upsala
och sändes af konung Karl Knutsson till Rom för att
utverka att påfven Nikolaus V skulle erkänna Karl
såsom rättmätig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
