- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 10. Lloyd - Militärkoloni /
611-612

(1886) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magni ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

i landsflykt. Samtidigt herskade äfven stor jäsning
i Norge, som M., med förbigående af rådet och utan
att tillsätta kansler, sökte till stor del styra
från Sverige. En öfverenskommelse med de missnöjde
derstädes träffades visserligen 1339; men missnöjet
fortfor, och 1343 valdes M:s’ yngre son, Håkan, till
konung i Norge, visserligen tills vidare under sin
faders förmynderskap, men den egentliga styrelsen
kom dock derefter i rådets hand. – Följande året
(1344) valdes M:s äldste son, Erik, till tronföljare
i Sverige.

På ryska gränsen hade förhållandena länge varit
osäkra, och M. öfvergick derför 1348 med en här till
Finland. Till en början hade han framgång. Men
hans fördelar gingo snart förlorade; och då
digerdöden kort derefter (1350) började rasa i
Sverige, upphörde kriget småningom, utan kändt
fredsslut, af sig sjelf. Samtidigt var M., ehuru
utan resultat, äfven betänkt på att förskaffa sig
besittningar i Estland och Livland. Till följd af
dessa planer och den afvoghet M. under ryska kriget
visat Novgorodfararna kom han i ett fientligt
förhållande till hansestäderna, mot hvilka han icke
häller förut någonsin visat sig särdeles vänligt
stämd. Stillestånd ingicks visserligen med dem,
men ständigt på kort tid. Vid dessa förhandlingar
tjenstgjorde alltid M:s svåger, hertig Albrekt af
Mecklenburg, såsom fredsmäklare. – Under det ryska
kriget hade M. måst upptaga ett lån af de penningar,
som för påfvestolens räkning hopsamlades i Sverige,
och då han icke på utsatt tid kunde återbetala dessa,
hotades såväl han som hans löftesmän (flere af
rikets store) med bannlysning. Det häraf alstrade
missnöjet ökades genom den gunst M. visade hertig
Bengt Algotsson. Troligen på inrådan af denne sökte
konungen inskränka stormännens ofog att slå under
sig skattegods, hvarjämte han äfven återkallade
flere af de andliges friheter. Det af allt detta
närda missnöjet fick sitt utbrott i den resning,
som M:s äldste son, junker Erik (se Erik, svenska
konungar 8), i förening med flere af rikets stormän
1356 företog. Genom denna tvangs hertig Bengt att fly
ur landet, och M. måste (1357) till sin son afstå en
stor del af riket. Oenigheten dem emellan upplågade
emellertid snart å nyo, och M. vände sig då till
konung Valdemar i Danmark med begäran om hjelp samt
ingick med honom ett fördrag, hvarigenom Valdemar
erhöll en eventuel rätt till Helsingborgs slott och
Skåne. Emellertid afled konung Erik helt plötsligt
(Juni 1359), och M. blef derigenom åter ensam herskare
öfver hela Sverige. Konung Valdemar ansåg sig vara
bedragen af M. samt började ett fälttåg mot Skåne och
lyckades, troligen genom förräderi af hertig Albrekt
af Mecklenburg, komma i besittning af Helsingborgs
slott (1360). Inom kort intogs hela Skåne. 1361
eröfrades Öland med Borgholms slott och plundrades
Visby. – M. hade emellertid utsändt flere af sina
rådgifvare till Tyskland för att sluta ett förbund
med hansestäderna emot konung Valdemar. Ett sådant
blef också ingånget, i Greifswald (Sept. 1361),
men på för Sverige ytterst hårda vilkor,
och de svenska sändebuden öfverskredo dervid sina
instruktioner. Då M. derför ej ville ratificera
fördraget, uppkom oenighet emellan M. och hans son,
konung Håkan, och denne lät till och med fängsla
sin fader (Nov. 1361). I Febr. 1362 blef Håkan
formligen vald till konung äfven öfver Sverige;
men kort derpå ingicks en förlikning emellan honom
och hans fader, hvarefter de förde regeringen öfver
Sverige gemensamt. Det mot Valdemar började kriget
ledde ej till något resultat, och redan hösten 1362
börjades fredsunderhandlingar. På vintern förändrades
dock ställningen helt och hållet, i det att Håkan,
troligen i förhoppning att derigenom återfå Skåne,
äktade Valdemars dotter, Margareta. Derigenom bröts
den af stormännen å hans vägnar ingångna förlofningen
med Elisabet af Holstein. Samtidigt blefvo äfven flere
af de svenske stormännen drifna i landsflykt. Dessa
vände sig då till hertig Albrekt af Mecklenburg och
erbjödo svenska kronan åt hans son, hertig Albrekt. I
Nov. 1363 ankom denne med en här till Stockholm,
hyllades af dess borgare och valdes i Febr. 1364 vid
Mora stenar till konung. M. och hans son kunde icke
göra något verksamt motstånd, så att de redan i Juli
s. å. af det egentliga Sverige ej innehade mera än
Vestergötland, Värmland och Dal. På våren 1365 sökte
de visserligen återtaga det förlorade, men blefvo
slagna (i Mars) på Gata skog, nära Enköping, hvarvid
M. äfven blef tillfångatagen. Han satt derefter fången
till 1371, då han vid den till hans förmån företagna
resningen frigafs mot en dryg lösesumma. Han lefde
sedermera hos sin son i Norge och drunknade 1374
i Bömlfjorden. Man vet ej hvar han sedermera blef
begrafven. – M. hade 1335 förmält sig med Blanche
(se d. o) af Namur och hade med henne de ofvan nämnde
sönerna Erik och Håkan.

Ehuru M. såsom alltför svag, lättledd och godtrogen ej
var vuxen de stormiga tider, under hvilka han lefde,
är hans regeringstid minnesvärd för den storartade
verksamhet, som då utöfvades på lagstiftningens och
rättskipningens områden. M. utfärdade nämligen en
mängd stadgar, genom hvilka han aflyste träldomen,
sökte förebygga våldgästning och öfvervåld samt
närmare bestämde utöfvandet af den kungliga
domsrätten. Till största delen ingingo dessa
sedermera i den omkr. år 1350 utarbetade, för
hela landet gällande landslagen, den s. k. konung
Magnus Erikssons landslag,
och kunna betraktas såsom
förarbeten till denna. Otvifvelaktigt är vidare,
att han utfärdat flere andra stadgar, hvilka äfven
införlifvats i landslagen (se Landskapslagar och Landslag). Om hans verksamhet på rättskipningens område
vittna de ej få ännu i behåll varande domar,
som utfärdats af honom eller å hans vägnar.
K. H. K.

Magnus, svenska prinsar:

1. Magnus Birgersson, son till konung Birger Magnusson
och prinsessan Märta af Danmark, föddes år 1300. Han
utsågs till tronföljare 1304 och erkändes såsom sådan
äfven af sina farbröder, hertigarna Erik och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:29:00 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfaj/0312.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free