Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magyariska literaturen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
böcker i tyska, engelska, franska och italienska
vittnar om en mer än vanligt spridd kännedom om
dessa språk. Öfversättningsliteraturen intager
också, som hos alla bildade mindre nationer, ett
betydande rum, jämförelsevis minst från tyskan, som
ännu nästan hvarje bildad magyar läser som sitt
modersmål. Utmärkta öfversättare från klassiska
språk eger Ungern i Károly Szabó (Homeros och
Evripides), Pál Hunfalvy (Platon), Virág (Isokrates)
o. a., och äfven som Shakspeare-tolkare hafva de
store skalderna Vörösmarty, Petöfi och Arany gjort sig
berömda. Mycket talrika äro äfven öfversättningarna
från de mindre literaturerna; »Frithjofs saga»,
Fr. Bremers och M. S. Schwartz’ romaner äro allmänt
lästa och omtyckta. – Ett betydande vetenskapligt
värde eger den magyariska literaturen för den
orientaliska språkforskningen, med hvilken studiet
af magyariskan sjelf nära sammanhänger. Sådana lärde
som Coma Körösi (tibetiska), Goldziher (arabiska),
Bacher (persiska), Vámbéry (turkiska), Bálint
(tatariska), Budenz och Hunfalvy (finsk-ugriska)
ega europeiskt rykte och höra till vetenskapens
yppersta målsmän. Om studiet af sitt eget språk
hafva magyarerna inlagt stora förtjenster. Den
första magyariska språkläran, af skalden Cesinge
(d. 1472), nu förlorad, utkom flere tiotal af år,
innan något annat lefvande europeiskt språk erhöll
en grammatik. (Den dernäst äldsta, den tyska,
är af år 1499). Den äldsta befintliga är Erdösi’s
Gramm. hungaro-latina (1536.) Under de följande
seklen utkommo flere magyariska språkläror, men sin
första vetenskapliga form fick magyariskan genom den
ofvan nämnde Miklós Révais epokgörande Elaboratior
gramm. hungarica (2:dra fullst. uppl. 1806),
hvilken redan långt före Bopp uttalade och bevisade
den uppfattning om flexionens uppkomst genom
sammansättning af ursprungligen sjelfständiga ord,
som utgör grundtanken i Bopps komparativa system. Af
tidskrifter för magyarisk språkforskning må nämnas
Régi magyar nyelvemlékek, Magyar nyelvésret,
Nyelvtudományi közlemények, Toldys Nemzeti könyvtár
(1843–47), fortsatt från 1852 under titeln Ujabb
nemzeti könyvtár, och Gábor Szarvas’ Magyar nyelvör
(1872). – Hvad slutligen den naturvetenskapliga
afdelningen af den magyariska literaturen beträffar,
hvilken hvarken qvantitativt eller ännu mindre
qvalitativt kan mäta sig med den humanistiska, må här
blott nämnas, att dess mer betydande arbeten vanligen
publiceras i den magyariska akademiens handlingar,
och hänvisas för öfrigt till Szinnyeis utmärkta
Bibliotheca hungarica historiae naturalis et matheseos
1472–1815 (Budapest, 1878). – Den bästa magyariska
literaturhistoria är Ferencz Toldys A magyar nemzeti
irodalom története a legrégibb idöktöl a jelenkorig
(3:dje uppl. 1872). God är också Imres A magyar
irodalom és nyelv rövid története (4:de uppl. 1878);
mindre betydande likartade arbeten finnas af Jámbor,
Danielik och Környei. En rikhaltig och för alla
tillgänglig öfversigt af magyarernas hela literära
verksamhet såväl på alla de olika vetenskapsgrenarnas
som på skönliteraturens område har man i den på
uppdrag af ungerska akademien utgifna och af Pál Hunfalvy
förträffligt redigerade »Literarische berichte
aus Ungarn» (4 bd, Budap. 1877–1880), fortsatt
af »Ungarische Revue» (4 bd. Budap. 1881–1884),
som ännu fortgår under redaktion af Hunfalvy och
G. Heinrich. H. A.
Magyariska språket [madjar-],
de i Ungern och Siebenbürgen bosatte magyarernas
modersmål, ett af Europas mest välklingande, men
också »svåraste» språk, är en geografiskt isolerad
gren af de finsk-ugriska språken (se d. o.) och
bildar med sina närmaste fränder, voguliskan och
ostjakiskan i nordvestra Sibirien, den ugriska
delen af denna språkgrupp. I afseende på magyariskans
förhållande till dessa samt till de vestfinska språken
i Lappland, Finland och Estland och de östfinska i
norra Ryssland må följande anföras. Konsonantismen
ansluter sig närmast till ostjakiskan, och i likhet
med de östfinska språken saknar magyariskan den för de
vestfinska karakteristiska, ursprungligen af accenten
framkallade s. k. konsonantförstärkningen (riktigare:
konsonantförlängning). Det ursprungliga vokaliska
stam-utljudet, som ännu till stor del bevarats i
finskan, har magyariskan liksom de flesta öfriga
språk förlorat. Deremot utmärker sig magyariskan
jämte finskan för ett strängare genomförande af den
för hela den altaiska språkstammen karakteristiska
vokalharmonien. Såsom gemensamma kännetecken
för de tre ugriska språken kan anföras dels den
s. k. objektiva konjugationen, der verbalformen
innesluter ett pronominalt objekt, i magyariskan
oftast 3:dje personen (honom, henne, det, dem),
en formbildning, som eljest förekommer blott i
mordvinska språket, dels ock saknaden af en inom
denna språkstam allmän negativ konjugation. Särskildt
karakteristisk för magyariskan är den för hela
den öfriga språkstammen främmande användningen af
prefix, och i de vanligaste suffixens form och
användning närmar sig magyariskan mer än något annat
finsk-ugriskt språk till den mera aflägset beslägtade
turkiskan. – Magyariskan nyttjar det latinska
alfabetet och utmärker alla långa vokaler med akut
accent, hvaremot ordets accent, som alltid ligger
på första stafvelsen, icke behöfver någon särskild
beteckning. Genom denna bestämning af ordens både
qvantitet och accent samt genom sin strängt fonetiska
grundval är den magyariska ortografien den bästa
något språk eger. Dess alfabet har följande utseende,
hvarvid ett från svenskan afvikande uttal angifvits
inom parentes : a (nästan som kort å), á (långt a),
b, c (ts, dock är den äldre skrifningen cz för detta
ljud ännu den allmännare), cs (tsj), d, e (vanligast
kort ä, någon gång som i eller ö, stundom betecknadt
med resp. é och ë), f, g, gy (dj), h, i, í, j, k, l,
ly (lj), m, n, ny (nj), o (kort å), ó (långt å), ö
(kort ö), ö (långt ö), p, r, s (sj), sz (s), t, ty
(tj), u, ú, ü (kort y), ü (långt y), v, z (lent s), zs
(franskt j). Härvid märkes, att alla dubbla tecken,
gy, ly, cz, cs, zs etc., i lexikografiskt hänseende
betraktas som en enda särskild bokstaf. I en mängd
nomina propria förekommer dock ännu en äldre stafning,
hvarvid aa läses som á; ew, eo, eö, som ö; y som i;
oo som ó;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
