- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 10. Lloyd - Militärkoloni /
645-646

(1886) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mahabaleshwar ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Rother M., af hvilka den förre upprinner på
Fichtelgebirge, 575 m. öfver hafvet, den
senare på frankiska Jura. Båda floderna förena
sig 5 km. nedanför Kulmbach till den egentliga
Main-floden. Under sitt mot v. riktade, men mycket
buktade lopp flyter denna förbi städerna Schweinfurt,
Würzburg, Aschaffenburg, Offenbach och Frankfurt,
hvarunder den upptager bifloderna Itz, Saale,
Kinzig och Nidda från h. samt Regnitz och Tauber
från v. Flodens längd utgör 590 km., ehuru kortaste
afståndet från dess källor till mynningen är endast
260 km. Flodområdet omfattar 27,445 qvkm. Efter
föreningen med Regnitz blifver M. segelbar; genom
Ludvigskanalen står den i förbindelse med Donau. M:s
ringa djup gör dock segelfarten ganska osäker, under
torra somrar icke sällan omöjlig ofvanför Offenbach.

Maina (af Ital. La Magna), rättare Mani, kallas
den kala och bergiga halfön emellan Koron- och
Marathonisi-vikarna i södra Morea (Grekland). Namnet
framträder redan i senare hälften af 9:de årh.,
då de ännu oblandade ättlingarna af de gamle
hellenske elevthero-lakonerna i sydligaste delen af denna
halfö hade sin medelpunkt i den fasta platsen Mani,
vid det nuv. Porto Quaglio. Senare århundradens
maniater l. mainoter äro med all sannolikhet af
blandadt hellenskt och slaviskt blod. De omtalas i
historien första gången 1480, då de gjorde osmanerna
ett kraftigt motstånd. De underkufvades aldrig
fullständigt af dessa och hafva städse innehaft
en bättre ställning än de öfrige grekerna. Sedan
gammalt funnos bland dem stora familjer, ur hvilka
ärftliga höfdingar framgingo, som utöfvade den
högre civila och militära myndigheten och upptogo
skatterna. Småningom hade 8 eparkier uppstått, hvar
och en under en dylik höfding. Den förnämste bland
desse kallades sedan 1776 bej. M. afsöndrades då från
paschalikatet Morea och ställdes under kapudan-pascha,
som bekräftade valet af bej. Vid utbrottet af
grekiska revolutionen (1821) var Petros Mauromichalis
mainoternas bej. Mainoterna voro bekanta för sina
patriarkaiiska seder och sin frihetskärlek, men äfven
för sin rofgirighet och blodiga vildhet. Ända intill
senaste tid var M. en tummelplats för förbittrade
clan- och familjefejder, hvartill i synnerhet den
bland dem strängt iakttagna lagen om blodshämd gaf
anledning. 1834 gjorde mainoterna uppror mot den
grekiska regeringen, men besegrades och återfingo
ej sina gamla friheter. M. bildar 2 till nomarkien
Lakonien hörande eparkier: Gytheion och Oitylos,
med omkr. 40,000 innev.

Mainader. Se Menader.

Mainardi, Bastiano (Sebastiano di Bartolo), italiensk
målare under ungrenaissancen, f. i S. Gimignano,
derför af Vasari kallad Bastiano di S. Gimignano,
svåger och lärjunge till Domenico Ghirlandajo,
var enligt tidsuppgift å arbeten, som ännu finnas i
behåll, verksam från 1482; han dog 1513, sannolikt
i Florens. Han målade fresker och staiflibilder (i
temperafärg) dels i sin födelsestad, dels i Florens,
Pisa och Siena. Af hans arbeten finnas några norr om
Alperna, t. ex. i Louvre en rundbild af madonnan
med barnet och den lille Johannes, i Berlin
en stående madonna samt ett vackert porträtt
af en ung man, bröstbild i naturlig storlek.
C. R. N.

Mainau, ö i Bodensjön, tillhörig storhertigen af
Baden och räknad till badensiska kretsen Konstanz. Den
är genom en jernbro förenad med fastlandet och har
ett storhertigligt lustslott.

Maindron [mängdrå’ng], Étienne Hippolyte, fransk
bildhuggare, f. 1801, d. 1884, kom 1825 till Paris,
der han först studerade kopparstickarekonsten,
men sedan inträdde i David d’Angers’ atelier. Han
utställde första gången 1834 en stod, framställande
En herde biten af en orm. Af hans senare arbeten
märkas Velleda (1839, nu i Luxembourg), ett försök
att framställa den galliska typen i st. f. den
grekiska, Den hel. Genoveva, som afväpnar Attila,
kolossalgrupp i kyrkan S. Geneviève, Det förälskade
lejonet
(1860), Frankrikes resignation (1874) och
flere större religiösa bildverk för katedralerna i
Sens och Reims, jämte porträttstoder och byster.

Maine [men], den nordöstligaste af Nord-Amerikas
Förenta stater, gränsar i ö. och n. till New
Brunswick, i n. v. till Quebec, i v. till New
Hampshire och i s. ö. till Atlantiska hafvet
samt har en areal af 85,570 qvkm. (deraf 8,145
qvkm. upptagas af vatten). Med undantag af det
låga, ofruktbara, delvis sumpiga kustlandet
är M. lågbergigt. Appalacherna sträcka sig i
nordöstlig riktning genom M. i spridda bergmassor,
med utseende af koniska toppar, hvilka äro tätt
skogbevuxna på sidorna. Högst är Mount Katahdin
(1,641 m.). Antalet sjöar och andra vattendrag är
mycket stort. Af strömmarna, hvilka i allmänhet
göra stort fall, äro Kennebec och Penobscot de
största. S:t Croix skiljer M. från New Brunswick i
ö. Största delen af kusten är brant och erbjuder en
mängd goda hamnar, som skyddas af framför liggande
öar. Vigtigast äro Cascoviken, vid hvilken Portland
ligger, samt Penobscotviken. Klimatet ar kallare,
än man af landets läge (omkr. 45° n. br.) kunde
vänta, och många af hamnarna äro stängda af is
hela vintern. Somrarna äro korta, men värmen uppgår
stundom till 38° C.; i medeltal är den 17°. Jordbruket
bildar hufvudnäring. Den odlade jorden upptager
754,360 har l. 8 proc. af hela arealen. Resten är
hufvudsakligen bevuxen med skog, som lemnar timmer
till utförsel; ensamt från en enda hamn, Bangor vid
Penobscot, utskeppas årligen 200 mill. fot. Fisket
sysselsätter omkr. 12,500 personer, och hafsfisket
lemnar årligen omkr. 93 mill. kg., hufvudsakligen
torsk, kummel, sill, makrill och hälleflundror. Äfven
hummerfångsten är mycket gifvande. Laxodlingsanstalter
finnas i Penobscotfloden. Statens jernmalmslager
äro obetydliga, men den har stor tillgång på
byggnadssten (i synnerhet granit) och skiffer, som
utskeppas. Öfriga industrigrenar äro skeppsbyggeri,
ylle- och bomullsväfveri, skofabrikation,
qvarnindustri m. m. Jernvägarna hade 1883 en längd
af 1,644 km. Undervisningsväsendet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:29:00 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfaj/0329.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free