Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Maisur ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
magnetism. Till följd af näringsbekymmer dränkte han
sig d. 3 Jan. 1855, frivilligt följd af sin dotter,
i Starnbergsjön nära München.
Majlilja. Se Convallaria.
Majo, Francesco di, italiensk kompositör,
f. 1745, d. 1774, debuterade 1762 med operan
Artaserse, som gjorde lycka och åtföljdes af
14 andra operor äfvensom mässor, psalmer m. m.
A. L.
Majo, A. Se Mai.
Majolika. Se Fajans. – I fråga om moderna fajanser
användes ordet ofta, ehuru mycket oegentligt, för
att beteckna mångfärgade tillverkningar i allmänhet,
särskildt när ornamenten eller figurerna framträda
mot en färgad, ej hvit botten.
Major (Lat.; större), i det gamla romerska
riket och i de romanska landen under medeltiden
namn på föreståndaren för den mestadels ofria
arbetarebefolkningen på en större landtgård
(Lat. villa). Major, som äfven benämndes villicus,
var sjelf vanligtvis träl eller frigifven och
motsvarade den fornnordiske bryten (se d. o.). Då
en stor del af landtgårdarna med tiden utbildade
sig till städer (Fr. villes), bibehölls namnet
major äfven för deras föreståndare, och ännu i
denna dag är det under formen maire titeln för
den förnämste municipalämbetsmannen i en fransk
stad eller kommun. Äfven de tyska orden meier och
meierei (hvaraf Sv. mejeri) äro af samma härledning
och närma sig mera den ursprungliga betydelsen af
ordet major. – Majorissa, den feminina formen af
major, motsvarande det fornnordiska deja, betecknade
föreståndarinnan för ladugården och mjölkkammaren
samt för den vid dem anställda tjenstepersonalen.
S. F. H.
Major (af Lat. major, större,äldre),
krigsv., benämning på lägsta regementsofficers-
(stabsofficers-)graden inom de flesta arméer. Majoren
för vanligen befälet öfver en bataljon infanteri
eller en af några batterier bildad artillerienhet
eller sköter en administrativ tjenst vid ett regemente
eller innehar befattning i en stab e. d. Majorsgraden
infördes i midten af 16:de årh. i de spanska och
tyska arméerna, och dess innehafvare ställdes till
regementschefens biträde. Efter bataljonsindelningens
införande fick majoren småningom i alla arméer, liksom
öfverstelöjtnanten, befälet öfver en bataljon. Efter
regementsindelningens fastställande i Sverige
1634 hade hvarje regemente af regementsofficerare
en öfverste (regementschef), en öfverstelöjtnant
och en major, af hvilka den sistnämnde vanligen
förde öfverstens bataljon. Liksom den 1757
tillkomne sekundmajoren hade majoren intill 1833 års
lönereglering kompani och kompanichefsindelning. Alla
regementsofficerarna, med undantag af regementschefen,
kallades derefter majorer (1:ste, 2:dre och 3:dje
major), af hvilka 1:ste majoren vanligen hade
öfverstelöjtnants grad. Benämningarna 2:dre och 3:dje
major förändrades till major 1875, samtidigt med att
öfverstelöjtnants- och 1:ste majorsbefattningarna
fast förenades vid infanteriet och kavalleriet. Vid
öfriga trupper och vid staber förekommer äfven
majorsgraden. Denna finnes
i regeln icke i norska armén och afskaffades 1884
i den ryska. I franska armén kallas endast den
officer, som har regementets ekonomi om hand,
major (öfriga regementsofficerare kallas chef de
bataillon eller chef d’escadron). Der förekommer
titeln dock i flere sammansättningar. Redan i 16:de
årh. fick äldste underofficeren vid kompaniet,
motsvarande vår fanjunkare, titeln sergeant-major,
hvilket ännu fortfar. Före revolutionen kallades
äldste kaptenen vid regementet capitaine-major, och
ännu i dag för bataljonschefens adjutant titeln
capitaine-adjudant-major. I sammansättningen
aide-major förekommer titeln i alla civila
tjenstegrenar vid armén, såsom médecin-aide-major
o. s. v., och anföraren för musiken kallas
tambour-major eller trompette-major. – Major-général
har alltifrån medeltiden betecknat generalstabs-chefen
vid den franska armén, och den till dennes
biträde närmast ställde officeren kallades under
18:de årh. brigade-major. – Generalmajor kallas
i Sverige lägsta generalsgraden (jfr General) och
platsmajor den officer, som är närmaste biträde åt
kommendanten i en fästning eller annan garnisonsort.
C. O. N.
Major, Georg, luthersk teolog, f. 1502, blef
1536 teol. professor i Wittenberg och föranledde
såsom sådan den s. k. majoristiska striden. Denna
bestod i en kontrovers emellan M. och teologen
N. v. Amsdorf rörande trons förhållande till de goda
gerningarna. M:s påstående att de sistnämnda vore
nödvändiga till saligheten syntes frånkännna tron
dess allena rättfärdig- och saliggörande kraft och
således vara ett återfall i den katolska läran. Då
detta icke var M:s mening, enär han hufvudsakligen
endast ville betona det oupplösliga sammanhanget
emellan tron och det nya lifvet, förklarade han sin
åsigt vara den, att goda gerningar vore nödvändiga
blott för nådaståndets bibehållande. Förklaringen
befanns dock otillfredsställande, eftersom saligheten
likväl gjordes beroende af två bredvid hvarandra
ställda faktorer: Kristi verk för oss och den
helige andes verk i oss med förtröstan på det
förra och lydnad mot det senare. Sedan synoden i
Eisenach 1556 förkastat M:s sats och denne sjelf
1570 återtagit densamma, bestämde konkordieformeln
i anslutning till augsburgiska bekännelsen, att goda
gerningar äro trons nödvändiga frukter. M. dog 1574.
K. H.
Major [medjör], Richard Henry, engelsk geograf,
f. 1818, anställdes 1844 vid British museum’s
kartsamling och blef 1867, då deraf bildades ett
särskildt departement, dettas chef (»keeper»). Han
var 1849–58 hederssekreterare i Hakluyt-society och
har för dess räkning publicerat Select letters of
Chr. Columbus (1847) m. m. Af hans originalarbeten
India in the fifteenth century (1857) och Early
voyages to Terra Australis (1859) fullständigades
det senare 1861 genom M:s på ett manuskriptfynd
stödda skrift On the discovery of Australia by the
portuguese in 1601, i hvilken han visar, att äran af
Australiens första upptäckande tillhör portugiserna,
icke holländarna. Såsom klassiskt erkännes M:s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
