- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 10. Lloyd - Militärkoloni /
665-666

(1886) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Maisur ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

arbete The life of prince Henry of Portugal,
surnamed the Navigator
(1868), till hvilket slöt
sig The discoveries of prince Henry the
Navigator and their results
(1877).

Majorana. Se Origanum.

Majorano, Gaetano, italiensk kastratsångare,
f. 1703, d. 1783, kallade sig Caffarelli
(efter sin lärare Caffaro), studerade fem år för
Porpora, hvarefter han firade stora triumfer
i synnerhet i Italien, Wien och Paris. Mycket
sparsam, samlade han en betydlig förmögenhet,
med hvilken han inköpte hertigdömet Santo Dorato,
hvarefter han antog titeln »duca» och byggde
ett präktigt palats med påskrift: »Amphion
Thebas, ego domum» (Amphion byggde Thebe,
jag detta hus). M. var berömd för sin
koloraturfårdighet, i synnerhet i kromatiska löpningar,
som han lär hafva varit den förste att odla.
A. L.

Majorat (Med. Lat. majoratus), jur., benämnes i
vidsträcktare bemärkelse den i regeln agnatiska
arfsföljd, enligt hvilken den arffallna egendom,
hvarpå majoratsrätten är tillämplig (medelst
»singularsuccession»), odelad tillfaller en
person inom familjen och denna person bestämmes
genom den högre åldern (Lat. major natu = äldre;
deraf namnet), vare sig ensamt eller i förbindelse
med någon annan omständighet. Olika slag af
majorat bilda således senioratet, der den äldste i
hela familjen tillträder arfvet, primogenituren,
der den äldste af äldsta nedstigande slägtgrenen
succederar, och majoratet i inskränktare betydelse,
vid hvilket den närmaste skyldemannen, men,
om flere äro lika närskylde, den äldste af dem
är arfsberättigad. Majoratsinstitutionen, som
är ett undantag från den sedvanliga arfsrätten
(»universalsuccession»), förekommer inom statsrätten
(tronföljd), länsrätten, vid familjefideikommiss och
motsvarande institutioner. – Stundom benämnes ock
sjelfva den egendom, som på detta sätt går i arf,
majorat. A. Th. S.

Majorca. Se Mallorca.

Major domus, Lat., kallades hos östgoter,
burgunder och franker en hoftjensteman, som
var föreståndare (major) för palatset (domus) och
hofbetjeningen, hofmästare. Ursprungligen intog han
en tämligen underordnad ställning bland de högre
hofämbetsmännen. Men genom hans nära personliga
beröring med konungen och konungahusets öfriga
medlemmar växte småningom hans inflytande och
anseende, så att han i det frankiska riket slutligen
blef den förnämste och mäktigaste af de höge hof-
och riksämbetsmännen och under de svage merovingiske
namnkonungarna rikets verklige regent (jfr den
betydande ställning, som hofmästarna, rikshofmästarna,
en tid intogo i da skandinaviska landen). Sedan den
austrasiska grenen af den merovingiska konungaätten
år 613 dukat under i striden med det stormansparti,
som sökte inskränka konungamakten och i detta syfte
anslutit sig till Klotar II, funnos samtidigt
tre majores domus, en i hvar och en af rikets
hufvuddelar: Neustrien, Burgund och Austrasien. De
voro i sjelfva verket ett slags vice konungar,
hvar och en inom sitt område, påminnande om de
skandinaviske jarlarna, ja major domus
Grimoald i Austrasien (639–656) djerfdes
t. o. m. att utestänga den laglige tronarfvingen,
Dagobert, från tronen och i stället derå upphöja
sin egen son, Childebert. Vågspelet misslyckades,
ty Dagoberts farbroder Klodvig II af Neustrien och
Burgund lät afrätta Grimoald och återförenade alla tre
rikena under sin spira. Under hans söner Klotar III
(656–670) och Teoderik III (673–691) var emellertid
major domus Ebroin den verklige regenten i Neustrien
och Burgund. Han lät t. o. m. prägla mynt med sitt
namn, hvilket eljest tillkom endast den regerande
konungen. Efter Ebroins död (682) innehade Waratto,
med ett kortare afbrott, major-domus-ämbetet till sin
död (686) samt efterträddes af sin måg Berthar. Denne
ådrog sig de neustriske och burgundiske stormännens
hat; och sedan han blifvit besegrad vid Testri,
nära S:t Quentin, år 687 af den austrasiske
hertigen Pipin af Heristall, hos hvilken många
af de missnöjde stormännen sökt hjelp, blef Pipin
major domus och hela det frankiska rikets verklige
herskare. Vid hans död (714) löpte det frankiska
riket fara att springa sönder, ty såväl neustrierna
som burgunderna sökte befria sig från den austrasiska
ättens öfverherrskap och äfven de tyske hertigarna
sökte göra sig oberoende. Men det från alla håll
hotade riket räddades af Pipins oäkta son Karl Martel
(se d. o.). Denne besegrade fienderna, återställde
rikets enhet och gjorde sig såsom ensam major domus
till öfverherre öfver hela det frankiska riket
samt styrde under sina sista lefnadsår (737–741)
utan någon merovingisk namnkonung vid sin sida,
dock utan att sjelf antaga konunganamn. I
major-domus-ämbetet efterträddes han vid sin död (741)
af sina båda äldre söner, Karlman och Pipin den
lille. Karlman nedlade 747 major-domus-värdigheten
och ingick såsom munk i ett kloster, hvarefter Pipin
lät viga den siste merovirigiske konungen, Childerik
III, till munk och, stödd på den romerske påfvens
auktoritet, utropa sig sjelf till det frankiska
rikets konung (752). – Major-domus-ämbetet
afskaffades och ersattes af seneskalkens, hvars
befattning motsvarade major-domus-ämbetets
ursprungliga betydelse af en blott hofmästaresyssla.
S. F. H.

Major e longinquo reverentia, Lat., vördnaden
(beundran) växer med afståndet (från sitt föremål).

Majorennitet (af Lat, major annos, äldre),
myndighet, myndighetsålder. Motsats: minorennitet,
minderårighet, omyndighet.

Majorescu, Titu, rumansk statsman och skriftställare,
f. i Valakiet 1840, idkade universitetsstudier
i Wien, Berlin och Paris, utnämndes 1862 till
professor i filosofi vid universitetet i Jassy och
framstod snart såsom hufvudman för den s. k. »nya
riktningen», hvilken i literärt hänseende yrkade på
grundlig vetenskaplighet och inom politiken ville
främja en folklig-organisk utveckling af landets
institutioner. Såsom undervisningsminister 1874–76
inlade M. mycken förtjenst om folk- och realskolornas
utveckling. Han skickades 1876 såsom diplomatisk
agent till Berlin, invaldes

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:29:00 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfaj/0339.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free