Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Makrillgäddan ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett kloster på Athos och kastade sig med ifver på
studiet af kyrkofäderna. 1518 kom han, på kallelse af
storfursten Vasilij Ivanovitj, till Moskva för att
beskrifva de grekiska handskrifterna i storfurstens
bibliotek, och så blef Ryssland skådeplatsen för
hans egentliga lifsgerning. Stående på höjden
af vesterländsk bildning, häpnade M. öfver den
råhet och okunnighet han i Ryssland mötte hos både
de andlige och de verldslige. Utom sin egentliga
sysslan med kyrkofädernas öfversättning till slaviska
och de liturgiska böckernas revision kastade han
sig in i den religiösa polemiken och de politiska
frågorna. Under de 38 år han tillbragte i Ryssland
författade han omkr. 140 skrifter. I detta antal
ingå, utom öfversättningar af delar af bibeln och
utläggningar till densamma (t. ex. Chrysostomos’
samtal öfver Matt. och Joh. evang.) samt liturgiska
afhandlingar, hufvudsakligen stridsskrifter mot
humanismens hedendom, mot judaiserande riktningar,
mot papisterna (delvis riktade mot storfurstens
förste lifmedikus, tysken Nikolaus Bulef), mot Luther,
mot muhammedanerna, mot astrologien o. s. v. I andra
skrifter (t. ex. Om Gud och visheten, Om oordningar
och ofog hos denna tidens makthafvande) gisslade
han skarpt de stores slöseri och deras förtryck mot
det lägre folket, och i sändebref till storfurstarna
Vasilij Ivanovitj och Ivan Vasilievitj (den grymme)
tecknade han en herskares pligter. Många af hans
skrifter behandla munklifvet, fastor, ånger och andra
till sedeläran hörande frågor. Derjämte författade
han äfven psalmer, böner och helgon-biografier. I
den då pågående striden om klostrens egendomar
yrkade M., liksom Vassian Kosoi, att stora jordiska
egodelar ej äro förenliga med munklifvet, och han
fick derigenom till fiender såväl metropoliten
som munkarna i det rika Volokolamska klostret. När
han derjämte satte sig emot storfurstens skilsmässa
från hans första gemål och gifte med Helena Glinski
(Ivan IV:s moder), lyckades M:s fiender icke blott
göra honom misstänkt hos storfursten, utan äfven få
till stånd ett kyrkomöte, 1525, hvilket dömde M. som
kättare på grund af några föregifna eller verkliga
fel i hans bibelöfversättning. Han inneslöts i
Volokolamska klostret, förflyttades sedan till
Sergiusklostret och dog der 1556. M. är den ryska
literaturens förnämsta personlighet under 16:de
årh., den vesterländska bildningens (renaissancens)
förste målsman i det moskovska riket. Hans lärjunge
var, bl. a., furst Andrej Kurbskij. M:s samlade
arbeten äro utgifna i 3 delar (Kazan 1859–62).
Lll.
Maksimovitj, Mikael Aleksandrovitj, syd-rysk
författare, f. 1804 af adliga föräldrar på ukrainska
steppen i guv. Pultava, studerade i Moskva först
humanistiska ämnen, sedan naturvetenskap, specielt
botanik. Han blef 1829 adjunkt och 1833 professor i
botanik vid Moskvas universitet. Redan 1834 kallades
han emellertid att vid det nyinrättade universitetet
i Kiev intaga lärostolen för rysk literatur. 1841
tog M. för sin helsas skull afsked från professuren
och tillbragte derefter sin mesta tid på landet,
uteslutande egnande sig åt studiet af södra Rysslands
historia, antiqviteter och etnografi. Redan 1827 utgaf
M. en samling lillryska folkvisor, 1834 en andra
och 1848 en tredje sådan. Åren 1830–34 utgaf han
några häften af en almanack, Dennitsa, och 1840–41
kalendern Kievlanin, båda hufvudsakligen egnade åt
hans älsklingsämnen. M. beherskade fullständigt det
lillryska språket, på hvilket han öfversatte sången om
Igor (1857) och psaltaren (1859). I strid mot Pogodin
försvarade han det lillryska folkets nationella och
språkliga sjelfständighet gentemot stor-ryssarna
och ansåg lillryssarna som direkta afkomlingar af
den kievska forntidens ryssar. M. stod i personlig
förbindelse med Pusjkin och Gogol och har genom sina
vissamlingar öfvat ett synbart inflytande på såväl
Pusjkin som Zjukovskij. Han afled 1873. M:s samlade
skrifter, Sobranije sotjinenij, äro i 3 band utgifna
i Kiev 1876–80. Lll.
Makulatur (af Lat. maculare, fläcka), urspr. vid ett
arbetes tryckning skadadt (fläckadt) pappersark, i
allm. papper, som icke kan bättre användas än till
omslag. – Makulera, fläcka, göra till makulatur,
förstöra.
Mal, zool. 1. Se Malen. – 2. Se Malfjärilar.
Malabar (sannolikt en arabisk ordform af Dravid. mala,
berg, och Pers. bar, land). 1. Sydligaste delen af
Indiens vestkust från dennas sydände, kap Komorin,
till 12° 27’ n. br., tillhör presidentskapet Madras
och sönderfaller i vasallstaterna Kotsjin och
Travancore samt det omedelbart britiska distriktet
M., tillsammans omkr. 35,000 qvkm. Landet är
öfvervägande bergigt och vattnas af en mängd
på Vestra Ghats upprinnande floder. Det eger
ett fuktigt, ehuru ej osundt klimat och en rik
vegetation samt lämpar sig förträffligt för odling
af kaffe och kardemummor. Peppar är hufvudprodukten
på slättlandet. Befolkningen tillhör den dravidiska
stammen och uppgår till omkr. 5 mill., de flesta
hinduer, hvilka tala malajalam (se d. o.). Dessutom
finnas s. k. svarta och hvita judar (i staden Kotsjin)
och ett stort antal kristna, deraf omkr. 200,000
s. k. tomaskristna (nestorianer). Protestantiska och
katolska missionärer hafva länge och med framgång
arbetat i denna del af Indien. En framstående
beståndsdel af muhammedanerna bilda de s. k. moplas
(mapilla), hvilka genom sina våldsgerningar
länge gjorde landet osäkert och slutligen gjorde
det nödvändigt att inkalla trupper för ordningens
återställande. – 2. Britiskt distrikt i ofvannämnda
område, begränsadt i n. af Södra Kanara, i s. af
Kotsjin, har en areal af 15,545 qvkm. och omkr. 2,3
mill. innev. Hufvudstad är Kalikut. Andra större
städer äro Palghat (32,000 innev.), Tellicherri
(20,000), Kotsjin och Kananur.
Malabariska språket kallades först genom ett
misstag af portugisiska kolonister det dravidiska
tamil-språket på vestra indiska halföns östra
kust, och ännu i vår tid finner man hos berömda
språkforskare (Max Müller, Hunter o. a.) detta
vilseledande namn. Stundom, och riktigare, nyttjas
benämningen malabariska om det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
