Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Malheur ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sådana malmgångar böra derför icke förblandas med de
gångar af smälta, eruptiva bergarter, t. ex. diorit,
basalt o. s. v., som inpressats nedifrån. Gångar
af fullt samma natur som malmgångarna, men
hvilka ej innehålla malmer, utan andra mineral,
t. ex. kalkspat, qvarts, apatit eller flusspat,
kallar man mineralgångar. Det finnes gångar af mycket
olika mäktighet, från en millimeter till flere
hundra meter. Äfven en och samma gång vexlar ofta
i mäktighet, hvilket beror på att en rörelse eller
förskjutning egt rum hos någon af sidostenarna. Med
afseende på innehållet indelar man gångarna i enkla,
som bestå af endast ett mineral, och sammansatta,
som innehålla flere mineral. De vanligaste malmer,
som förekomma på gångar, äro oxider, svafvelmetaller,
karbonat och sulfat, t. ex. kassiterit (tennmalm),
jernglans, blyglans, zinkblende, malakit,
blyspat o. s. v. Andra gångmineral (ej malmer) äro
qvarts, kalkspat, flusspat, tungspat, svafvelkis
m. fl. Med afseende på strukturen kan man särskilja:
massiv struktur, då ingen regelbunden anordning af
mineralbeståndsdelarna förekommer; bandad struktur,
då de olika mineralen äro ordnade i parallella lager,
det ena utanpå det andra (oftast förekomma två
hvarandra motsvarande lager af samma mineral på hvar
sin sida om gångens midt, och den blandade strukturen
blir då symmetrisk), breccieartad struktur, då
gången innehåller kantiga fragment af den omgifvande
bergarten, cementerade af gångmineral och malmer;
drusig struktur, då gången innehåller hålrum beklädda
med kristalliserade mineral. – Malmerna förekomma
under många former på mineralgångarna. Stundom
äro de fördelade i fina korn eller trådar (koppar-
och svafvelkis), eller uppträda de i oregelbundna
strängar, mosslika eller bladformade bildningar,
eller äro de fördelade i lager, omvexlande med
andra mineral, eller uppfylla de hela gångens massa
(svafvelkis och blyglans). Ofta äro de vackert
kristalliserade, hvarför många mineralgångar
äro bekanta för de praktfulla kristalldruser,
som derifrån hemtas. Ofta skära olika malmgångar
hvarandra, hvilket ger tillfälle att iakttaga
deras relativa ålder, i det att den yngre gången
öfvertvärar den äldre; den senare blir dessutom ofta
»förkastad» (se Förkastning). I många malmdistrikt
kunna spåras olika system af malmgångar, som skära
hvarandra samt äro af olika ålder och mineralogisk
beskaffenhet. I sydvestra England t. ex. har man
ett system af gångar, gående i nordvestlig riktning,
hvilket skär ett annat, gående nära i ö.-v. Det förra
systemet innehåller hufvudsakligen bly och jern,
medan det senare förer koppar- och tennmalmer. –
Många mineralgångar fortsätta från en bergart in
i en annan, utan att deras natur förändras, medan
andra äro beroende af sidostenen, i det att de vid
utträdandet ur en bergart i en annan förlora någon
mineralbeståndsdel. Sådant är t. ex. fallet med de
guldförande mineralgångarna i trakyt i Ungern och
Siebenbürgen, hvilka vid utträdandet ur trakyten
förlora sin guldhalt. Då gångar hafva en mera
oregelbunden form och deras
hufvudutsträckning är i en riktning, benämnas de stockar
eller gångstockar. Dessa bildas genom utfyllning af
irreguliera hålrum, ofta i kalk eller dolomit. – Med
stockverk förstår man en samling af små malmgångar,
som alldeles genomtränger och uppfyller bergarten,
så att denna i sin helhet kan brytas såsom malm,
medan hvarje gång för sig är för obetydlig att
tillgodogöras. De tennförande stockverken från
Cornwall och Sachsen lemna goda exempel på detta
slag af malmfyndigheter. – 2. Metallurg. En
malms brytvärdhet är icke allenast beroende af
metallhalten, d. v. s. mängden af deri ingående
metall, utan äfven af det metallhaltiga mineralets
sammansättning. Metallerna förekomma nämligen
i naturen antingen i gediget tillstånd, hvilket
dock är ganska sällsynt, eller förenade med syre
eller med svafvel eller andra metaller, såsom
arsenik o. s. v. Såsom gedigna förekomma endast
de ädlare metallerna, d. v. s. de, som ej så lätt
ingå föreningar med andra ämnen, förnämligast guld
och platina, mindre ofta silfver och koppar. Den
malm, som oftast förekommer såsom syreförening, är
jernmalm. Mycket ofta förekomma äfven metallerna
i naturen förenade med svafvel till mineralier,
som fått namn af blenden, kiser, glanser; såsom
sådana förekomma oftast koppar, bly, zink, nickel
o. s. v. Mången gång är det likväl ej den till
största mängd i dessa malmer ingående metallen
man tillgodogör, utan en annan, som förefinnes i
jämförelsevis ringa mängd, men har större värde. Så
innehåller t. ex. kopparkisen i och för sig nästan
lika mycket jern som koppar, men förekommer ofta
tillsammans med svafvelkis, så att malmen i sin helhet
håller mycket mera jern än koppar. Likasom
kopparkisen i nu anförda exempel förekommer tillsammans
med svafvelkis, så äro i de flesta fall malmerna
mer eller mindre uppblandade med andra bergarter,
hvilka då få namn af gångarter. Då gångarten ej
är alltför intimt blandad med malmen, söker man,
i synnerhet vid de dyrbarare metallerna, att genom
»skrädning» frånskilja så mycket som möjligt af det
»ofyndiga gråberget» för att ej vid de följande
smältningarna behöfva kosta transporter, kol och
arbete derpå. I allmänhet är det för de följande
operationerna nyttigare, ju mer man genom skrädningen
kan »anrika» malmen; men å andra sidan är det tydligt,
att vid anrikningen, den må ske för hand eller med
maskin, en del af den finare fördelade malmen följer
med gråberget eller varpet, och sålunda måste dels
härigenom, dels genom arbetskostnaden en gräns sättas
för anrikningen. Såsom exempel på huru rika malmerna
behöfva vara för att under nuvarande metallpris kunna
bära förädlingskostnaderna må anföras, att kopparmalm,
som bearbetas på de gamla smältningsmetoderna, bör
hålla 6 à 7 proc. koppar; men om den är lämplig
att bearbetas på våta vägen, är en halt af 4 à
5 proc. tillräcklig, allt under förutsättning att
malmen ej jämte kopparn äfven håller ädla metaller,
som höja dess värde och sålunda kunna medgifva en
nedsättning af kopparhalten. Blymalm, som endast
bearbetas på bly, behöfver hålla 50 proc.; men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
